Annons

Taltrasten sjunger in våren. Foto: Getty Images

Krönika

Trasten talar om hopp

Nog för att jag brukar se fram emot våren, vinterhatare som jag är sedan barnsben, men aldrig har jag längtat som i år – efter ljus och värme, grönska och umgänge. Och efter taltrasten inte minst.

Kanske behöver vi just denna vår, i detta nådens år, bli påminda om att världen trots allt finns kvar ungefär som den var, på den tiden då corona bara var namnet på ett mexikanskt öl och ingen skulle ha kommit på tanken att hälsa med armbågen i stället för en värmande kram.

Efter ännu några månader av oro och ­molande undergångskänslor, är det taltrasten – av alla varelser – som väcker hoppet till liv om en annan och bättre tid. Bara tanken på att få se den sitta i en grantopp i det varma kvällsljuset, höra den sprudla av musikalisk fantasi, sprida sin påhittiga fåglalåt åt alla håll, gör att ett leende stiger upp i mig.

Visst sjunger även koltrasten vackert – om man nu måste jämföra – men ställd bredvid kusinen från landet är vår nationalfågel trots allt en smula förutsägbar. Dessutom följer den ju människan i hasorna och hörs numera även mitt i vintern i stora staden. Inte lika mycket att längta efter med andra ord.

När taltrasten kommer tillbaka nu i april är det något annat. Det är skogsbrynets mästermusikant som återvänder från Spanien och Portugal med en halv orkester i bröstet, med djupa flöjter, sugande visslingar och svirrande surr, full av härmningar, upptåg, gnissel och skratt. Och påhittighet, med ständiga omtag och överraskningar.

Pitt, pitt, pitt! Nej-nej-nej-nej-nej! Pipprio, pipprio, pipprio! Wepp, wepp! Serru, serru, serru! Djrrr, djrrr, djrrr!

En gång i tiden, när de flesta av oss ännu ­levde av jordbruk, var taltrasten vår kanske mest älskade fågel, vilket också märks på hur många folkliga namn den fått i olika delar av landet: sångtrast, grantolk, talprost, mång­målasparv, oxkörare, nordisk näktergal, klädra, aftonfågel, nattvaka, fjällstare, vårtrast.

Ingen annan fågels läten har heller varit föremål för så många översättningsförsök till mänskligt språk, och det trots att taltrasten är en ganska tillbakadragen figur. I skogarna har man hört den ropa: ”Har du fläsk? Har du fläsk? – Ingen kniv? Ingen kniv? – Bit och slit! Bit och slit! Bit och slit!” Och på båtbryggorna: ”Mycket fisk! Mycket fisk! – Ut med nät! Ut med nät! Ut med nät!”

LÄS Tomas Bannerheds essä om magin i fågelmötet

I dag känner många inte ens till taltrasten, vilket också säger något om avfolkningen av landsbygden och dess skogstrakter, men för mig har den blivit en vän som jag håller mer och mer kär för varje år som går. Så fort aprilsolen värmer det allra minsta kommer jag att ge mig ut till något skogsbryn i skymningen, gärna på en ö i Mälaren där akustiken är som bäst och allt liksom håller andan, inga bilar hörs, och där ska trasten sitta i en grantopp med sitt gulvita, pilspetsfläckade bröst, sitta allra högst upp som en kyrktupp i spiran och sjunga och spela och skämta och hitta på, få mig att stå och gapa ännu en gång.

Som om allt vore precis som vanligt.

Foto Tomas Bannerhed

Tomas Bannerhed, författare och krönikör i Sveriges Natur

Läs fler krönikor:

Lyssnar till fåglarnas läten i sommarnatten
Kabbelekan är min favorit bland blommorna
Linnés vetgiriga förundran
Artikeln publicerades i