Mitt hjärtas fågel

Jag var mitt i en spirande förälskelse och vi hade hamnat långt ut på Djurgården en väldigt sen kväll i maj när ett metalliskt skallrande plötsligt lösgjorde sig ur en buske bara ett par meter från grusvägen vi gick på. Några sugande visslingar kom det också emellanåt.

Att det rörde sig om en fågel måtte vi väl ha förstått, men ingen av oss hade hört något liknande förut. Och med en sådan kraft!

Känslosträngarna var spända och uppmärksamheten total när tonerna fortsatte spruta ut över vägen. Vad skulle detta musikaliska fyrverkeri kunna vara ämnat annat än att manifestera vår nyfunna tvåsamhet! Vi såg det som ett tecken på evig lycka och välgång.

Många år har gått och jag har hört näktergalen hundratals gånger sedan dess. Ändå blir jag fortfarande lika tagen av den förunderliga sången med alla dess märkliga läten och djärva modulationer.

Här finns de trevande visslingarna och smackljuden, de överjordiskt vackra flöjttonerna, själva näktergalsslagets schvungfullt smattrande djubbidjubb-djubbidjubb-djubbidjubb, det skäriga kastanjettskallret och ett avslutande tunt litet nålstick: tsitt.

Kanske är det kombinationen av skönhet och slagkraft som gör sången så märkvärdig. Och hur många instrument spelar han egentligen?

Steppa kan han förresten också. Jag kan stå och lyssna en halv natt utan att tröttna.

När August Strindberg uppmärksammades på den världsberömda fågeln som sjöng i ett pilträd i Köpenhamn blev han inte lika imponerad: ”Var det näktergalen? Var det alltsammans? Det var ju bara några trastslag!”

Besvikelsen till trots var nog näktergalen ändå den fågel som, tillsammans med kornknarren, kom att intressera Strindberg mest av alla. Möjligen hade han lätt att identifiera sig med en sångare som ingen kan undgå och som höjer sig långt över det idylliska småfågelkvittret, påpekar Gunnar Brusewitz i sin bok Guldörnen och duvorna – fågelmotiv hos Strindberg.

Till det yttre är näktergalen oansenlig som en blekbrun mus, men enligt skånsk sägen den enda fågel som härstammar från paradiset. På Öland har mästersångaren utnämnts till landskapsdjur och dit brukar den påpassligt anlända lagom till valborg, då ju våren ska sjungas in.

Jag ämnar för min del möta mitt hjärtas fågel i ett knottrikt alträsk några mil norr om huvudstaden, där det väntas traditionsenlig konsert i majnatten med sex, sju, åtta sjungande hannar inom hörhåll. Och det blir ett smattrande och flöjtande och skallrande och visslande och smackande som inte liknar något annat, alltmedan dimslöjorna dansar över markerna omkring.

Kanske kommer jag i minnet att återvända till den oförglömliga kvällen på Djurgården och vad den lilla fågeln gjorde med oss där. Mycket har hänt sedan dess, ändå är allt förunderligt likt.