På jakt efter granbakborre
De senaste årens historiska barkborreutbrott är över, men med ett allt varmare klimat kommer granbarkborren snart att få ny luft under vingarna. Tillsammans med en barkborrehund har Sveriges Natur kommit skogsnäringens mest fruktade bagge närmare inpå livet.
Camilla Lundgren bär kamouflagekeps och mörkgrön nätanorak som en rustning mot knott och älglusflugor. Utanpå har hon en väst med fickor som är tjocka av allt som behövs för en dags barkborreletande: hundgodis, vatten, sprejflaska, anteckningsblock och mer hundgodis. Hon talar bestämd göteborgska som kan överrösta två hundars skällande.
På en skogsbilväg ett par mil norr om Mariestad får den ena hunden komma ut, en australian shepherd vid namn Tara. Hon och Camilla Lundgren är ett certifierat barkborre-sökekipage.
– Vi har uppnått högsta nivån av ”Snifferdogs certifiering”, säger Camilla Lundgren och förklarar att företaget Snifferdogs har hållit utbildningar för barkborrehundar i över tio år.
Camilla och Tara känner lukten av barkborrar
Själv driver hon Baggebo hundcenter i Alingsås och gav sig in i branschen 2018, året då en ovanligt torr sommar startade Sveriges största barkborreutbrott genom tiderna. Tara springer i väg in i den odlade granskogens mossgröna halvdager och Camilla följer.
doftsignaler, men en hundnos gör det betydligt bättre.
De rör sig i stora serpentinbågar, anpassade efter att hunden kan följa doften på drygt 100 meters håll. När det är mycket barkborrar kan även Camilla känna deras lite sötaktiga, kådiga feromoner.
– Alla människor kan inte känna lukten. Det kan alla hundar men ganska få klarar att jobba som barkborresökhundar. De måste ha mycket arbetsmoral och tycka att det är kul även när det inte händer något.
Läs mer: Granbarkborren: en viktig ingenjör i ekosystemet
Och så händer det något. Tara står och väntar vid en gran där barken är indränkt av långa vita kådströmmar. Hon skäller uppfordrande som när Lufsen beställer köttbullar på julafton, och köttbullar är precis det som finns i Camillas fickor. Tyvärr blir Tara utan denna gång.
– Det här trädet mår inte bra men jag ser inga angrepp av granbarkborre. Trädet försöker skölja ut något annat angrepp med kåda, men Tara får bara betalt för barkborrar.
Hunden springer vidare längs en knastrande risig körväg. Efter henne över stock och sten kommer också skogsägaren Niklas Berglund.
Läs också: Utreder andligheten i skogsbruket
Behövs blandskog för att minska problemen
Han och hans bror ärvde skogen av föräldrarna, som aldrig behövde bekymra sig över barkborrar. Men sedan 2019 har trakten drabbats hårt och Niklas har bokat in Camillas hundar två gånger om året.
– Hade ni kommit i våras hade ni sett mycket baggar, men den här sommaren har det faktiskt varit lugnt, säger han.
På 1980-talet rekommenderade Skogsstyrelsen att bara plantera gran här. Men de senaste åren har Niklas och brodern börjat sätta tall och lärk.
– Vi måste tänka om, vi måste ha blandskog, det här går ju inte längre, säger Camilla.
Läs också: Den tyska skogsmodellen
Hon har fått fler och fler kunder varje år, och veckorna före midsommar brukar vara helt fullbokade. Så sent som i september brukar hon sällan vara ute.
”Hundarna hittar angreppen innan de syns”
– Det är lite synd att hundsök inte är mer känt, många skogsägare hade kunnat spara mycket pengar. Hundarna hittar angreppen innan de syns. När man ser dem med drönare är det ofta för sent. Man behöver ta ut angripna träd inom sex till åtta veckor, annars är det risk att en ny generation börjar flyga ut, säger hon.
Camilla och Tara jobbar inte bara åt privata markägare utan även åt kommuner, skogsstyrelsekontor och länsstyrelser som vill ha koll på angrepp i sina skyddade områden.
I en hyggeskant stannar Tara vid en färsk vindfälld gran. Camilla märker ut trädet, både med gps-koordinater och rosa sprejfärg så att Niklas kan hämta det senare.
Dagens mål är angripna stående träd och vindfällen. Det är de som kan locka till sig fler barkborrar och som därmed berättigar till köttbullar.
Hittar inget träd med nya angrepp
Dagen går, solen sjunker och irrande flygfän blir gyllene i mossdunklets sista solfläckar. Camilla är förvånad över att vi inte har hittat ett enda träd med färska angrepp.
För att få en skymt av den fruktade skalbaggen återvänder vi till ett angripet träd som hon och Tara hittade tidigare i morse. Det står snett lutat, med en rosa sprejad ring runt stammen.
Camilla öppnar barken med kniv och en mörkglänsande spolformad liten kropp försvinner in i ett hål. Men den är för liten, konstaterar Camilla, detta är inte granbarkborre utan den sextandade barkborren som bara är hälften så stor – omkring två millimeter lång – och inte gör någon större skada.
Hon kan i alla fall visa gnagmjölet som liknar små högar med kanel. Och Tara får en köttbulle för att hon markerar vid trädet.
– Det är skönt när hundarna får hitta ett träd, så de slipper gå torrt, säger Camilla.
Rekordutbrottet är över
Efter allt prat om barkborrar de senaste åren känns det otippat att behöva kämpa i många timmar för att få se en granbarkborre – och inte ens lyckas. Men i oktober 2024 kom ett pressmeddelande från Skogsstyrelsen som visade att det kanske ändå inte är så konstigt.
Enligt myndigheten är rekordutbrottet som startade 2018 över, men man konstaterade också att risken för liknande utbrott kommer att öka i framtiden och att Sveriges skogsägare behöver rusta sig genom att ha mer varierade skogar med andra trädslag än gran.
Granbarkborrehannar startar ett angrepp genom att borra sig in genom en grans bark. Samtidigt utsöndrar de feromoner (doftämnen) som lockar till sig fler hannar och även honor. När tillräckligt många barkborrar ger sig på samma träd kan de övervinna trädets försvar och döda det. De parar sig i det nydöda trädet och börjar sedan i stället producera andra dofter som signalerar att trädet är upptaget och att det inte är någon idé för fler att komma.
