Annons
Eleganta hannar och diskreta honor

Skedänder silar vattnet genom tunna skivor i näbben och filtrerar fram små kräftdjur, larver, frön och annat.

Eleganta hannar och diskreta honor

Simänder hör till Nordens mest eleganta fåglar i sina färgsprakande dräkter. Åtminstone hannarna, honorna ser helt annorlunda ut, vilket speglar deras ojämställda vardag.

Vissa änder försvinner plötsligt ner under ytan och dyker upp en stund senare någon annanstans. Det är dykänderna. Sedan finns de som bara tippar över, så att stjärten hela tiden sticker upp. Det är simänder, som trivs i grunda vatten där de kan beta vattenväxter och snappa smådjur medan de ligger och flyter på ytan.

Hos alla änder är skillnaden stor mellan de praktfulla ­hannarna, som kallas drakar, och de mer diskret brunspräckliga honorna. Det hänger ihop med att könen lever väldigt skilda liv. Efter parningen drar hannen i väg och lämnar honan med hela barnomsorgen. Med tanke på hannarnas pråliga färger är det nog lika bra att de håller sig borta när ungarna är små så att de inte drar till sig rovdjur.

Gäss och svanar lever däremot mer ”jämställda” liv med gemensam ungvård, och de har mer av ett unisexmode, hannar och honor ser så gott som likadana ut.

Skenbart tam

En gräsand som äter bröd i stadsparken om våren kan vara en vild fågel på väg mot ensliga sjöar i norra Ryssland. De gräsänder som är kvar under sommaren är däremot bara ”park-ankorna”, som häckar i parken. I juni–­augusti syns inte några snygga hannar till, eftersom de byter fjäderdräkt när honan börjat ruva och blir lika diskret brunspräckliga. Enda sättet att känna igen hannarna då är genom att näbben är gul, honornas är mer orange.

Sällsynt fullblod

Stjärtanden är sirligt vacker med sin långa stjärt och smäckra hals. ”Ett fullblod bland änder”, står det i Erik Rosenbergs klassiska fågelbok från 1953. Störst chans att se en stjärtand är i stora slättsjöar under flyttider. De häckar sällsynt på Öland, ­Gotland, längs Norrlands­kusten och här och där i fjällen.

Minskande visslare

Bläsänder är gulligt rundade fåglar som ofta syns i stora flockar om våren. Då hörs också hannarnas vittljudande visslingar. De här stora flockarna har dock minskat under 2000-talet och bläsanden klassas som sårbar på Artdatabankens senaste rödlista från 2020. Även flera andra änder har minskat, men orsakerna är inte helt klarlagda.

Som ett litet smörpaket

Krickan har fått sitt namn av hannarnas klara metalliska vissling om våren, som låter ungefär som ”krick… krick… krick”. Den är vår minsta and, bara hälften så stor som en gräsand och väger som ett litet paket smör, omkring 300 gram. Även krickan har ­minskat och klassas som sårbar på rödlistan.

Snattrig doldis

Snatteranden är känd för att vara snattrig och högljudd, särskilt i flock. Ändå är den lite av en doldis med sin ganska diskreta dräkt och skygghet för människor. Snatteranden var på väg att försvinna från Sverige på 1930-talet men sedan dess har den ökat och fortsätter att öka. Enligt ett förslag från Naturvårdsverket ska snatteranden få jagas framöver. Förslaget har fått kritik eftersom snatteränderna fortfarande inte är fler än omkring 3 000 häckande par.

Skedand, hane.

Skedand, hona.

Fiskar som en val

Skedanden svänger med sin stora platta näbb i vattenytan eller i bottengeggan. På så sätt silar den vattnet genom tunna skivor i näbben och filtrerar fram små kräftdjur, larver, frön och annat. Samma princip som när bardvalar filtrerar fram plankton.

Liten långflyttare

En årta är nästan lika liten som en kricka och liksom krickan har den fått namn efter sitt läte. Årthannen knirrar ungefär som när man drar fingret mot en kam. Det här är vår enda simand som flyttar till tropikerna. Därför för­svinner den redan i september och kommer inte tillbaka förrän våren är här på riktigt.

Artikeln publicerades i
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram