Nominerad till Årets Tidskrift 2022 och Publishingpriset 2022

Mesarna tar tåget genom vintern

Svartmes, lappmes och talltita – tre vänner i vinterskogen.

Mesarna tar tåget genom vintern

Skogens mesar klarar vintern genom att hålla ihop över artgränserna i så kallade meståg. För att samsas om maten har de delat upp träden mellan sig.

På vandring längs en vintertyst stig händer det att skogen fylls av pip och tjatter. Som från ingenstans dyker ett gäng småfåglar upp och du befinner dig mitt i ett meståg. Förutom olika mesar ingår ofta även kungsfåglar, trädkrypare, nötväckor och andra i gänget. Men vad får dem att hänga ihop över artgränserna?

Största fördelen är: fler ögon och öron som håller vakt. Med samlade krafter vågar mesarna till och med jaga i väg en sparvuggla om de hittar den sovandes på dagen – på så sätt slipper de själva överfall senare. Nackdelen med att vara många är förstås att maten måste räcka till fler, men det löser meståget genom att söka i olika delar av träden. De minsta, som kungsfåglar och svartmesar, håller sig ytterst på grenarna, medan talltitor och talgoxar söker närmast stammen och tofsmesar mitt emellan.

På Gotland saknas tofsmes och talltita, och till följd av det är gotländska svartmesar större än svartmesarna på fastlandet. Med mindre konkurrens blir det inte lika viktigt att hålla sig till nischen allra längst ut. 

De flesta i ett meståg håller ihop under hela hösten och vintern, men framåt våren löses gänget upp när fåglarna går in för familjebildningen. I Norden är mestågen typiska för barrskogar, men i världen finns samma fenomen i många sorters skogar. Regnskogens fågelgäng kan bestå av omkring 50 olika arter.

Blåmesen – söt men arg

Blåmesar ser snälla och gulliga ut men de som sysslar med ringmärkning vet att skenet bedrar. Ingen hackar så ettrigt och vasst mot nagelbanden som en blåmes. Många av mesarna ger varandra tjuvnyp när de kommer åt, och antagligen är det därför mesgängen sällan sover tätt ihop.

Talgoxen – en snillrik kamrat

Om fågelvärlden hade en IQ-klubb skulle mesarna vara självskrivna medlemmar, och talgoxar är bland de smartaste. De kan knacka på en bikupa om vintern för att sedan knipa de sömndruckna bina som tittar ut, ett efter ett. De kan också lära sig att knacka på fönsterrutan till ett hus där välvilliga fågelmatare bor.

Svartmesen – en småtting i sorkbon

Svartmesen tolkas ibland som en liten smutsig talgoxunge, men den är lätt att känna igen på sitt vita bakhuvud. Den bor ofta nära marken mellan trädrötter, ibland i gamla mus- eller sorkbon.

Stjärtmesen – snäll i pastell

Stjärtmesar sprider känslan av att naturen är en snäll, pastellfärgad idyll. Om ett stjärtmespar misslyckas med sin häckning hjälper de ofta grannarna. Stjärtmesar rör sig i vänligt småpratande flockar som kan vara över tio fåglar, och ibland slår följe med mestågen. Om en stjärtmes fastnar i ett ringmärkningsnät håller sig de andra intill. Det slutar ofta med att hela flocken fastnar, och sedan väntar mesarna utanför ringmärkningsstationen tills alla är med innan de flyger vidare.

Talltitan – gömmer 80 000 matbitar

Till skillnad från talgoxar och blåmesar håller talltitorna revir på ungefär 500 x 500 meter under hela året. Här har talltitorna lagrat ett vinterförråd på upp till 80 000 små matbitar, som tallfrön, enbär och deras absoluta favorit: de proteinrika fröna från hampdån, pipdån och andra dånväxter. Talltitor kan följa meståget en bit, så länge det håller sig inom reviret.

Entitan – lika som enbär

Entitan fick sitt namn på 1600-talet och först 200 år senare insåg fågelforskarna att det fanns en art till: talltita. Fortfarande är det svårt att skilja dem åt, men ett kännetecken är att entitans svarta hjässa är blänkande medan talltitans är matt. Det går också att skilja dem åt på lätet, och på att de håller till i olika miljöer − talltitan i barrskog och entitan helst i lövskog. Om hösten rör sig mestågen även i lövskogar, och då kan entitan hänga på. 

Tofsmesen – kan själv

Tofsmesen stannar i reviret året runt, precis som talltitan. Den kan följa med meståget en bit, men om det närmar sig lövskogar eller öppna marker kliver tofsmesen genast av.

Både tofsmes, talltita och lappmes håller sig helst i gammelskogar eftersom de alla tre vill hacka ut bohålet själva, men har för klena näbbar för att lyckas annat än i riktigt gamla murkna träd. 

Lappmesen – sover i snögrottor

I det kärvaste av Lapplands inre finns bara två mesar om vintern: lappmes och talltita. Båda kan sova i snögrottor som de tar över efter orrar och ripor, eftersom det blir mer isolerat än trädhål eller holkar. De kan också sänka sin kroppstemperatur 5–10 grader under natten, och måste äta i ett par timmar om morgonen för att nå sin vanliga temperatur igen. Allra tuffast är lappmesen som kan klara 60 minusgrader.  

Läs fler texter från Naturens ABC:

De åker snålskjuts på andras rötter
Fåglarnas kärleksliv
Valarna – havens tungviktare
Artikeln publicerades i
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram