Lars Jonsson – målare i himmelriket

Lars Jonsson rattar sin slitna blå folkabuss längs slingriga grusvägar i hemmamarkerna på södra Gotland. Bilen är både mobil ateljé och gömsle, en konstnärlig trygghetsfaktor med drygt 35 år och ett motorbyte bakom sig. Det växer till och med lite mossa på taket.

Ratten har bra vinkel att måla mot och här finns gott om plats för Lars imponerande längd, 202 centimeter.

– Moderna bilar har en massa lullull som mest är i vägen, säger han.

Vi passerar kalkstenshuset han köpte 1975, ett avgörande steg för skapandet. Lars Jonsson växte upp i en förort söder om Stockholm, men barndomens somrar tillbringades till stor del vid Gotlandskusten.

– Det präglade mig mycket.

Läs också: Miljökonst i Helsingfors

Fåglarna gav tidigt ett sammanhang

Som barn kände han sig ofta ensam. Att gå ut på egen hand och leka fågel eller skåda blev ett alternativt sammanhang. I tidiga tonåren gick han med i Fältbiologerna och fick ett tajt gäng på köpet.

Längs vägen mot strandängarna vid Aurriv berättar han om det rika fågellivet och bönderna som håller liv i landskapet med betande får och kor. I en dunge brukar sommargyllingen sjunga.

Läs också: Fågelparadiset på strandängarna

– Här var marken öppen med bara lite enbuskar. Första våren i huset såg jag fem aftonfalkar här samtidigt. Jag tänkte att jag kommit till himmelriket.

Efter 50 år känns varje tur längs vägen fortfarande spännande.

– Man lär sig läsa små detaljer och se skillnader. Ljuset skiftar ständigt med årstiderna.

Paradis att se utan att störa

På andra sidan en stenmur öppnar sig grusiga stränder mot halvön Faludden och Stockviken, det flacka landskap som han gjorde till sitt med boken och utställningen Ön (1983).

Blåsten tar i när bildörren öppnas och konstnärens båda golden retrievrar Alma och Ronja flämtar i väg.

Över ängarna dyker tofsvipor med sina kvidande, svajiga pip.

– De flesta har redan kläckt och dragit sig mot viken. För mig har det varit ett paradis att kunna sitta i bilen och se dem utan att störa.

Han pekar ut tre ruvande skärfläckepar. Med graciöst böjda näbbar och grafiskt svartvit fjäderdräkt har de blivit ett signum för hans konst.

– Jag tycker de är otroligt vackra och eleganta. Man kan tycka att de ruvar farligt öppet, i kort gräs. Men de vill ha fri sikt för att kunna lyfta tidigt, då blir det svårt att hitta äggen. Rödbena, storspov och enkelbeckasin har motsatt strategi. De ligger mer skyddat och trycker i det längsta.

Platser som Aurriv producerar ett överskott av rödbenor och skärfläckor, viktigt för att fylla på vikande populationer på andra ställen.

– Här fanns också jättefina brushanespel, men de är tyvärr borta. Nu kommer de bara för att rasta.

Skisser och intryck följer med till ateljén

När hundarna sprungit klart vecklar han in sig i bilen igen. Tubkikaren ut genom fönstret, färger och penslar på passagerarsätet, grängat akvarellpapper på en skiva mot ratten. Strax börjar en rödbena ta form.

Direkt observation ute i fält är avgörande, det är ögonblicket och individen som ska fångas. Närvaron. Men skisser och intryck följer också med till den stora ateljén, i en ombyggd stenladugård en bit bort.

Bakom en förrådsdörr finns hyllor med hundratals anteckningsböcker i tidsordning, skisser som blir arbetsmaterial för större målningar, men också detaljerade noteringar om arter, antal, väder och plats.

Kom inte in på Konstakademien

Intresset för ornitologi har hela tiden samspelat med det konstnärliga. 1972 sökte han till Konstakademien men kom inte in. I stället började han göra fälthandböcker, ett långvarigt och krävande uppdrag.

– Plötsligt fick jag förskott, var professionell och fick verkligen sätta mig in i mitt stora intresse. Samtidigt längtade jag efter att utveckla måleriet.

Vad hade hänt om du kommit in på Konstakademien, tror du?

– Svårt att säga. Man är påverkbar när man är tjugo. Många säger att det var tur att jag inte kom in. Mycket konst var uttalat politisk då. Jag var också illa berörd av saker som Vietnamkriget men landar alltid i att min konst måste spegla och förmedla min kärlek till naturen. Allt annat blir falskt.

Vill fånga skönhet utan att banalisera

Med bilderna vill han väcka lusten att bevara naturen, den han själv fick redan som ung fältbiolog. Skönhet är ett sätt.

– Men den är svår att fånga utan att det blir banalt. Den får bara anas, man måste lämna lite. För mig handlar det om att måla precis ur den känsla jag befinner mig i.

Runt ateljén växer höga träd och yviga buskar, med annat fågelliv. Vi ser öns landskapsfågel halsbandsflugsnappare på en gren, hör törnsångare genom ett öppet fönster.

– Många fåglar har varit inne här, bland annat en lundsångare.

Flera stora oljemålningar står på kraftiga stafflier. Den fläckiga målarrocken åker på och penslarna fram.

Det är inte första gången jag ser Lars Jonsson i arbete. Förra gången var 2012, när han målade det stora verket Sträckande ejder mitt i en utställning på Waldemarsudde, i Stockholm.

– Till en början var jag tveksam till att måla inför publik, men det var faktiskt väldigt kul. I pauserna började folk ställa frågor och det blev en intressant dialog.

Skolkade för att teckna brushanar på Naturhistoriska

Uppvisningsmålare som 1800-talskonstnären Marcus Larsson lär han ändå inte bli. Inspiratörerna är mer sentida. Bland dem finns Bruno Liljefors, som pionjär på utemåleri och att fånga djur i rörelse – trots att modellerna ofta var skjutna och uppstoppade.

Och Gunnar Brusewitz, som kan sägas vara den som upptäckte och uppmuntrade talangen. I åttonde klass fick Lars Jonsson föräldrarnas tillstånd att skolka från en tråkig pryoplats för att teckna brushanar på Naturhistoriska riksmuseet.

Han fick komma tillbaka för att visa upp teckningar och ställa ut. Då var även Brusewitz där.

– ”Det här kommer du att kunna leva på”, sa han. Det var stort.

Tröstande naturmöte på Museum Lars Jonsson

Vid Vamlingbo kyrka ligger den gamla prästgården som blivit ytterligare en fast punkt: Museum Lars Jonsson med utställningar, kafé och odlingar.

Här är småstökigt, konst är på väg att skickas till Johannes Larsen-museet i Kerteminde, Danmark, och utställningarna håller på att hängas om.

Vi sätter oss i en av salarna, framför ett av Lars Jonssons kändare verk: en morkulla i kvällsljus, på väg genom undervegetationen.

Tavlan var med på den första stora utställningen på Waldemarsudde 2002 och Lars Jonsson minns ett finskt par som rest dit. Mannen hade varit mycket i skogen, men drabbats av depression efter en hjärtinfarkt.

– Han tyckte livet var slut, inte värt något längre. Nu stod han en kvart framför den här målningen. Sedan sa han ”nu kan man inte gå och dö längre”, ville ut i skogen igen. Jag tyckte det var så fint uttryckt, liv och tröst i naturmötet.