Karin Lexén vill bygga broar

Karin Lexén vill bygga broar

Uppvuxen invid Västerhavet blev hon tidigt fascinerad av naturen. I dag är drivkraften att slåss för densamma. Samtidigt vill Naturskyddsföreningens nya generalsekreterare Karin Lexén bygga broar mellan dem som engagerar sig och dem som ännu inte bryr sig.

I dagarna har politiker och aktivister från hela världen samlats i New York för att diskutera det kritiska läget för haven. Konferensen tar avstamp i det fjortonde av de 17 hållbarhetsmål som världens ledare har kommit överens i Agenda 2030: Att bevara och nyttja de marina resurserna på ett hållbart sätt i syfte att uppnå en hållbar utveckling. När vi träffas i hennes arbetsrum på Åsögatan i Stockholm ser Karin Lexén, nybliven generalsekreterare för Naturskyddsföreningen, fram emot att delta. Uppvuxen i Trollhättan men med rötterna i Bohuslän har hon alltid haft en speciell relation till havet.

– Det är häftigt att en så stor FN-konferens för första gången verkligen fokuserar på de marina frågorna. Samtidigt hoppas jag att konferensen leder till något konkret, inte bara resulterar i en allmän deklaration.

Nyligen slog en rapport fast att haven 2050 kommer att bestå av mer plast än fisk om människan fortsätter att överfiska och sprida plast i samma takt som nu.  Samtidigt riskerar biologisk mångfald att gå förlorad när haven blir varmare som en följd av växthuseffekten.

– Vi kommer särskilt att lyfta vikten av ett hållbart fiske och det småskaliga fisket inklusive kvinnors rättigheter och rätt till inflytande. Vi är också aktiva i plastfrågan.

För den stora allmänheten är Karin Lexén fortfarande ganska okänd. Men hennes cv vittnar om en gedigen bakgrund inom myndigheter och civilsamhälle: Chef för Världsvattenveckan, departementsekretare på miljödepartementet och ordförande i Fairtrade, bland annat. Och sedan mars generalsekreterare på Naturskyddsföreningen, där hon själv varit passiv medlem i många år.

– Jag har alltid varit mycket ute i skog och mark. För mig är naturen inspiration och en kraftkälla. Men jag är ingen expert på fåglar och växter, det måste jag erkänna. Min mamma var väldigt duktig och gav mig inspiration, men jag hade inte tillräckligt med tålamod för att lära mig allt.

Miljöintresset mognade fram i tonåren och resulterade i naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Därefter studier som kemist och en tjänst vid Naturvårdsverkets forskningsavdelning.

– Tanken var att hålla på med miljöforskning men det blev lite smalt för mig. Jag ville engagera mig bredare.

De senaste åren har hon arbetat med globala frågor, först som policychef för Svenska kyrkans internationella arbete och de senaste tio åren i olika roller på Siwi, Stockholm International Water Institute.

Nu har hon landat på Naturskyddsföreningen som är stadigt förankrad i den svenska myllan – om än med ett stort internationellt engagemang. Har hon nu, efter ett par månader på nya jobbet, samma bild av föreningen som innan?

– Ja, mitt intryck har snarast förstärkts av en väldigt kompetent och mångfacetterad organisation. Jag är också stärkt i bilden av att det kommer att bli väldigt viktigt att lyssna in folkrörelsen, att röra sig ute i landet. Våra 271 kretsar är en styrka som ger fantastiska möjligheter att genomföra till exempel hållbarhetsmålen på ett lokalt plan.

Just nu pågår en diskussion i föreningen om att omfördela resurser från kansliet i Stockholm ut till landet, hur ser du på den?

– Styrelsen har tillsatt en arbetsgrupp för att jobba med frågan och kommer nu även att tillsätta en referensgrupp för att få med perspektiv från hela rörelsen. Styrelsen och kansliet har en intensiv och bra diskussion om hur vi framöver kan stötta kretsar och länsförbund på bästa sätt. Det finns många intressanta idéer!

Hur ser din vision av Sverige om 50 år ut?

– Oj, det är ett helt annat samhälle. Jag tror att vi lever i en cirkulär ekonomi där vi har blivit mycket mer effektiva i hur vi använder våra resurser och också bra på att återanvända dem.

Hon tar en paus och funderar lite. Berättar att hon nyligen träffat någon som föreläst på Handelshögskolan i Stockholm och som slagits över elevernas engagemang i hållbarhetsfrågor jämfört med för tio år sedan. Förklarar att hon är lite rädd för att låta flummig och schablonmässig innan hon fortsätter:

– Det jag tror vi måste passa oss för är klyftorna mellan den här eliten, som tänker på hållbarhet och som har råd att engagera sig, och den andra gruppen, som av olika skäl inte känner att det
är den primära frågan. Frågorna om utanförskap, om vi och dem, om stad
och landsbygd, är superviktiga för miljö­rörelsen. Så jag hoppas på ett Sverige där vi har hittat lösningar för att överbrygga klyftorna.

Karin Lexén är uppvuxen i ett kristet hem.

– Min bakgrund har påverkat mina värderingar. Hela mitt engagemang bottnar i en respekt för naturen och alla människors lika värde. Jag känner ett ansvar för att förvalta våra naturresuser på ett hållbart sätt så att de kommer alla människor till del. Jag känner också att jag, som har ett så bra liv, har ett ansvar för dem som inte har samma tur och för att lyfta fram naturens värden.

Hon vill gärna stå för ett slags kreativt förvaltarskap som går ut på att på djupet verka för en hållbar utveckling inom ramen för de planetära gränserna.

– Världen måste inte alltid se ut på samma sätt som i dag men vi behöver verkligen förvalta den på ett bra sätt.

Artikeln publicerades i
Gilla, dela och diskutera våra artiklar på Facebook Följ oss på Facebook
Senaste nyheterna