Jan Grahn: Nestor i naturfotografi

När vi möts vid villan i utkanten av Trollhättan är Jan Grahn just på väg till brevlådan för att hämta nya numret av Camera Natura.

Precis som i många tidigare nummer av denna Sveriges kanske vackraste fototidskrift finns där ett långt reportage med hans konstnärliga bilder: ”Mina skator”.

”Jag har haft flera skatpar i min trädgård. De har varit till stor glädje trots sitt något busiga och rovgiriga uppträdande”, skriver han i tidningen och kallar fågeln ”en av våra
vackraste”.

När vi satt oss i vardagsrummet med utsikt mot trädgården får vi strax syn på en av de svartvita skönheterna, i en vildvuxen och stor fläder intill berberishäcken.

– De häckar i koreagranen där i hörnet. Förmodligen är det unga skator för de är otroligt dåliga byggmästare, boet är bara pinnar hit och dit.

Nordens Nestor och årets naturfotograf

En ny publicering väntar också i nästa nummer av tidningen Fauna & Flora.

– Jag hittade en mindre strandpipare som häckade mitt på kyrkogården i Götalunden här uppe, där jag förmodligen kommer att ligga en gång. Först råkade jag skrämma den, men jag gömde mig bakom en gravsten och fick en bild på en liten fågel som sänker sig över stora ägg. Alldeles omöjligt såg det ut.

Jan Grahn, 95 år, har kallats Nordens Nestor inom naturfoto och utsetts till årets naturfotograf så sent som 2011. 2016 fick han utmärkelsen naturfotograf emeritus av Naturfotograferna. Men för några år sedan fick han avstå bilen med ålderns rätt.

Fotograferar varje dag

Han behöver finnas nära två år yngre hustrun Daisy och balansen är inte längre vad den varit. Så han kommer sällan längre ut än i villaträdgården och ett litet grönområde på andra sidan gatan.

– Men jag fotograferar varje dag. Och tycker det är roligare än någonsin. Det låter kanske högtidligt, men jag vågar påstå att det är livsuppehållande.

Trädgården är inte större än 600 kvadratmeter. Trots det är artrikedomen hög. Här finns många bärväxter och buskar som fåglarna gillar. Och så är det lite ostädat, något som bara delvis handlar om ork. Det passar också det vilda, konstaterar Jan.

Daisy, som serverar kaffe, tycker att det borde rensas mer. Men hon säger det med glimten i ögat. Paret delar naturintresset och berättar om fina resor tillsammans.

– Jag har varit påfrestande för dig många gånger. Men vi har varit gifta i 70 år och känt varandra i 72, det är nog inte så vanligt, säger Jan.

– Det har jag inte ångrat en enda sekund, säger Daisy.

”Jag levde med naturen”

Artrikedomen i trädgården beror också på omgivningen. Efter husraden på andra sidan häcken öppnar sig fina naturmarker nästan hela vägen till Uddevalla.

Jan Grahn kan dem utan och innan. Familjen flyttade in i villan för drygt 60 år sedan och han växte upp i egnahemssamhället Strömslund strax intill. Redan under tidigt 1940-tal började han utforska miljön med en kompis.

– Vi kände varenda stubbe och hålträd, visste precis var kattugglan, skogsduvan och gröngölingen bodde. Man kan säga att jag levde med naturen.

En annan inspirationskälla betraktade han varenda morgon. På snedväggen ovanför bäddsoffan i tvårummaren hängde en Bruno Liljefors-tavla med två havsörnar och en ejder, en bröllopsgåva till föräldrarna.

– Inte äkta förstås men en ganska bra kopia. Pappa var själv duktig tecknare och konstintresserad. Han hade också konstböcker av Liljefors så jag fick tidigt öga för hans sätt att skildra natur och rörelse.

Naturengagemang på flera nivåer

En släkting som kommit hem från USA lånade ut en kamera som Jan tog sina första bilder med. 1947 fick han en egen av föräldrarna, en Zeiss Ikonta.

Mitt på bordet står en aningen trött blomsterbukett och vittnar om Jan Grahns andra karriär. Det stora naturintresset ledde också till att han utbildade sig till biologilärare.

Ett 40-tal år bakom katedern blev det och många gamla högstadieelever hör fortfarande av sig. En av dem passerade på midsommarafton med buketten som består av blommor från Brandsbo dalar i naturreservatet Åkerström.

– Han hade hört att jag inte kan ta mig dit längre och ville dela med sig av blomsterprakten. Buketten får stå kvar ett tag, jag blev så glad.

Åkerström är ett av flera naturreservat där Jan Grahn har spelat en roll. För med naturintresset följde också ett driv att skydda. 1963 var han med och bildade både den lokala kretsen av Naturskyddsföreningen och länsförbundet i Norra Älvsborg.

I 27 år satt han i styrelsen för båda föreningarna, i Trollhättan oftast som ordförande.

– Vi var över 1500 medlemmar, väldigt många i förhållande till folkmängden. Det kom 120 medlemmar på nästan vartenda möte, säger han och minns strategier som gick hem.

Till exempel blev fina fågelsjön Hullsjön skyddad 1977 efter att föreningen lyft fram den i alla upptänkliga sammanhang. Inte minst på informella möten med kommungubbarna.

– Hör man en sak tillräckligt många gånger blir det en sanning. Till slut blev sjön naturreservat.

”Det pratas för lite om blåsippor och älgar”

I dag är han hedersmedlem och tycker att folkrörelser som Naturskyddsföreningen är det som ger hopp i en galen värld. Men ett medskick han gör är att ständigt ta upp naturkärlek och artkunskap.

– För att uttrycka det enkelt: jag tycker att det pratas för lite om blåsippor och älgar i dag.

Kontakterna med riksföreningen var täta, inte minst med Erik Larsson som var Sveriges Naturs redaktör i 25 år. Första reportaget, om korpar, fick Jan Grahn in 1960.

Totalt har han medverkat i ett 60-tal nummer av tidskrift och årsbok. Senast med ett bildreportage om rävar i nummer 1-2019.

Var med och grundade Naturfotograferna

En annan förening som han var med och startade är Naturfotograferna, år 1966. Bakgrunden var den diskussion om falska bilder som fördes redan då, långt före Photoshop och AI.

– Det handlade om uppenbara fuskverk som publicerades, nötskrikor upphängda i nylontrådar och uppstoppade lodjur i vintersnö. I dag känns det dokumentära ännu viktigare. Med AI kan man ju göra nästan vad som helst. Det är verkligen noga att man följer sitt samvete och söker kunskap om naturen.

Själv har Jan Grahn hela tiden hängt med i den tekniska utvecklingen, bland annat var han testfotograf åt kameratillverkaren Hasselblad och lämnade tidigt det analoga bakom sig. Men känslan i bilderna är viktigast och det har han blivit känd för.

Vi tittar på några av de senaste bilderna på datorskärmen: en sidensvans med suggestiv rörelseoskärpa, aklejan vid terrassen med uppvaktande bin, en stenknäck mot vackert färgspel. Bakgrunden är viktig, i en liten trädgård gäller det att beskära rätt. Ofta får bilderna akvarellkänsla.

Bejublad föreläsare

Mer än 500 föredrag har det blivit genom åren. Ett som sticker ut är det överraskande bejublade framträdandet vid den stora norska naturfotomässan 2015. På väg från podiet ville mängder av åskådare ta i hand och tacka.

– Jag kände mig som någon sorts rockstjärna, fantastiskt.

Bland alla utställningar minns han särskilt den stora med Bruno Liljefors-målningar på Prins Eugens Waldemarsudde 2013. Konstverken kompletterades med nya bilder av svenska naturfotografer.

Jan Grahn hade skickat in fem och fick med fyra.

– För mig blev det en cirkel som slöts. Det har varit en otrolig resa från bäddsoffan där hemma under Liljeforstavlan.