Laponia – ett hotat världsarv
Laponia är Europas sista vildmark och utsett till världsarv av FN. Nu hotas dess status av planer på gruvdrift.
Nationalparkerna Sarek, Padjelanta, Stora Sjöfallet och Muddus utgör stommen i Laponia som har utsetts till världsarv av FN-organet Unesco. Både Riksantikvarieämbetet och Svenska Unescorådet varnar nu för att statusen som världsarv kan påverkas av planer på gruvdrift i området.
Inom kort avgör Bergsstaten frågan om brytningstillstånd för den omstridda järnmalmsgruvan i Kallak. Den planerade gruvan ligger utanför Laponia, men kan ändå komma att påverka världsarvet. Framför allt hotas renskötseln i området. Viktiga flyttleder skärs av och redan små ytor för vinterbete inskränks ytterligare. Det kan i sin tur leda till färre renar och minskat renbete i nationalparkerna. Utan renarnas bete skulle fjällmiljön förbuskas och gräs täcka fjällhedarna.
Flera tillstånd finns också för malmprospektering inne i Laponia. Boliden AB har två aktuella tillstånd och LKAB ett.
– Om Unesco bedömer att Sverige gör för stora avvikelser gentemot den ansökan som lämnats in kan man komma att dra in världsarvsstatusen, säger Mats Djurberg, generalsekreterare på Svenska Unescorådet.
LÄS en äldre artikel om samer och gruvplanerna i Rönnbäck och Kallak.
LÄS om Natura 2000 och gruvkonflikter.
Norrsken över Rapaälvens delta i Sarek. Naturskyddsföreningen är delägare i Rapaälvens delta för att kunna skydda det. Målsättningen är att deltat ska bli reservat eller ingå i nationalparken.
Lavskrikan är Norrbottens landskapsdjur. Den är en nyfiken fjällskogsinnevånare som gärna kommer fram till den rastande vandraren för att få en smakbit av matsäcken.
Vattenfall i älven Lulep Vassjajåkåtj i Rapadalen, Sarek.
Tamrenens bete är avgörande för fjällens ekologi. I själva verket är kalfjällen ett betespräglat kulturlandskap. Utan betet växer fjällhedarna igen med ris och gräs. Efter tjugo år utan bete i inhägnade provrutor hade vegetationen ökat med 20 procent.
Mosaik av strängmyrar och skog i Muddus. De gulaktiga strängarna består av torvvallar i sluttningen ned mot älven. De dämmer upp fuktigare sänkor bakom vallarna. Muddus är känt för de stora gammelskogarna, men innehåller också vidsträckta myrar.
Ritajeknaglaciären sedd från toppen av Ritatjåkkå. De flesta glaciärer i Sarek minskar i omfattning, det senaste årtiondet har avsmältningen gått särskilt fort.
Gamla döda tallar är hemvist för flera hotade svamp- och lavarter. Det är gott om både stående och liggande död ved i gammelskogarna vid Stora Sjöfallet.
Sareks älgar är berömda för sin storlek. I Rapadalen är älgarna fredade och kan växa sig stora och gamla. De är ofta helt orädda för människor.
Fjällbäckens vatten gnager sig oändligt sakta väg genom fjällmarmorn i Padjelanta.
Höst i Rapaälvens delta, Sarek, med den 800 meter höga klippan Nammásj i bakgrunden. Världsarvet förvaltas numera av Laponiatjuottjudus, en lokal förening med representation från samebyar och myndigheter.
Vildmarkens lockelse
De norska naturfotograferna Erlend och Orsolya Haarberg har tillbringat mycket tid i Laponia för sitt fotoprojekt.
– Det är ett av de största skyddade områdena i Europa och till större delen svårtillgängligt, väglöst land. Samisk renskötsel under århundraden har inte förtagit områdets vildmarkskaraktär. Här utmanas vi att hantera naturens krafter.
Det ligger mycket strapatser bakom de bilder som visas här. Paret har varit ute i fält under lång tid, ibland upp till fem veckor i sträck.
– De stora avstånden var den största utmaningen. Vi utforskade området till fots, i kanot och på skidor. Vi var tvungna att lita helt till vår utrustning och vår egen förmåga för att klara oss i vildmarken.
I höst utkommer paret Haarberg med boken Laponia – storslagen stillhet.
Utrustning
Nikon D800 och en uppsättning Nikonobjektiv: 2.8/105mm micro, 2.8/14–24mm, 2.8/24–70mm, 2.8/70–200mm, 4.5-5.6/80–400mm, 4/500mm.
