Otålig svensk tar över

Naturskyddsföreningens nye ordförande vill få saker gjorda. Ändå tror han på gnetandet som metod – ett av flera mycket svenska drag.

Det är bingo för de marknadsföringsexperter som bestämt att nu ska Naturskyddsföreningen heta Svenska Naturskyddsföreningen igen. Föreningen har fått en ordförande som är mycket svensk i ord och tanke. Den slutsatsen infinner sig efter ett par timmars samtal, när Göran Enander nämner Vilhelm Moberg som favoritförfattare, och jag formulerar den spontant. – Ja, det stämmer nog, säger Göran överraskad. Han är blond och blåögd och allt han säger får en självklar trygghet av västgötskans breda vokaler, som tydligt slår igenom. Tjugo år bakom skrivbord på kommun och länsstyrelse har inte förstört det språk han fick med sig från gården hemma i Gällstad.

Vi pratar i tre timmar. Han säger pragmatisk några gånger. Och prioritera. Resten är jordnära vardagssvenska. Han pratar inte om etappmål eller gradvis måluppfyllelse. Han säger att han tror på gnetandet som metod. Han säger inte att han åtagit sig ordförandeskapet eftersom det är en spännande utmaning. Han säger att han alltid har tyckt att Naturskyddsföreningen är bland det finaste som finns. När han beskriver miljöproblemen upptäcker han plötligt att han låter negativ och pessimistisk. Men det säger han inte, han säger att nu börjar det låta jävligt gnälligt det här, märker jag… Göran Enander delar sin bakgrund med majoriteten av fyrtiotalister och femtiotalister, barn till den sista generationen småbrukare. – Vi hade 8-10 kor. Pappa slog ängar och backar med lie. Det fanns inte så mycket pengar. – Jag rörde mej mycket i skogen, ensam. När jag var tolv år började jag föra dagbok över flyttfåglarna. Jag lärde mej själv. Men det är klart, i den miljön jag kommer ifrån höll man ju reda på när staren, sädesärlan och ladusvalan kom. Och tranorna, det häckade tranor därhemma på gården. Göran börjar prata om sina finaste naturupplevelser, och ännu en del av svenskheten blir tydlig. Det verkar nästan som om han och familjen systematiskt utforskat Sveriges natur. – Jag trivs vid norrlandsälvarna. Det är fint med det öppna landskapet och skogen runt omkring. Han nämner också Jokkfall i Kalixälven, med det överväldigande intrycket av vattnets enorma kraft, och utsikten från Kaaravara vid Karesuando. – Och så Stenshuvud, ja hela Österlen…

Otto Hesselboms målning ”Vårt land” anses vara ett av den svenska nationalromantikens främsta verk. Den hänger på Nationalmuseum. Motivet är ett stycke Dalsland med Vänern i fonden. Familjen Enanders sommarstuga ligger i det landskap som tavlan skildrar. Ute råder svenskt sommarväder. Vi sitter vid köksbordet, dricker kaffe och äter bullar. Stugan är röd med vita knutar. Runtomkring finns ängsbackar med björkar, ekar och enstaka enar på de mjuka kullarna, i sänkorna åkerlappar med nyslagen vall. Sjön glittrar mellan trädstammarna. Det blir inte mindre nutidssvenskt av att alltihop är naturreservat. Markerna hålls öppna av naturvårdsfår och ett årligt slåttergille där bofasta och sommargäster deltar.

När regnet lättar går vi en tur. Brudbrödets kvastar kröner ängsgrönskan med vitt skum. Nattviolen blommar. På Görans favoritkulle nere vid sjön är smultronen mogna. – När sjön ligger blank och solen går ner och jag sitter här bland blommorna – lommen kanske ropar därute – då kopplar jag bort allt jäkelskap. Då är det bara fint. Annars är världen enligt Göran Enander långtifrån bara fin. Framtidsoptimist är han inte. – Vi har inte löst de stora frågorna. Befolkningstillväxten. Koldioxidproblemet. Det finns fortfarande frågetecken kring nedrustningen. – I Sverige återstår de avgörande stegen att ta på många områden. Energipolitiken. Jordbruket. Trafikfrågorna har vi inte alls löst, och alla radikala förslag stoppas av en stark lobby. Ofta är det samma personer som pratar så fint om miljövård i andra sammanhang. – Det verkar som vi tror att det finns lösningar som inte kostar någonting. Det måste nog hända mer elände för att vi ska förstå vad som krävs.

Det är på denna punkt i samtalet Göran deklarerar sin tilltro till gnetandet som metod. Samtidigt passerar hustrun Bodil genom köket och snappar upp min förvånade kommentar att jag uppfattat Naturskyddsföreningens nye ledare som en otålig person. – Aaaningen otålig! utbrister Bodil med ett skratt. – Jag har svårt för långa möten och teoretiska diskussioner, säger Göran. Men jag tror på de små stegen. Den stora lösningen finns inte. Resultatinriktad är ett ord som kanske kunde passa. Om nu Göran hade använt sådana ord. – Jag vill göra saker, säger han. Med mina händer också. Jag sneglar över bordskanten. Jodå, avgjort mer småbrukarnävar än byråkrathänder. Den tillbyggda och välhållna stugan bär syn för sägen. Fast Göran visar hellre ”sin ögonsten” – den återskapade ängen på andra sidan vägen. – När vi kom hit för fyra år sedan var det en vägg av sly, säger han. Jag har röjt och fällt träd och nu slår jag med lie varje år. Denna julidag är Görans äng översållad av den stora blåklockans blommor, och han konstaterar belåtet att blomsterprakten är rikare än i reservatet på andra sidan stängslet. – Men aspslyt kommer upp igen, anmärker jag. – Det får en hålla efter, säger Göran stillsamt. Det står på något sätt alldeles klart vems vilja som är starkast. Aspen har inte en chans. Det är på samma sätt när han pratar om de uppgifter som ligger framför honom som ny ordförande i SNF. – Inom två år ska vi ha löst skyddet för de sista naturskogarna, säger han. Vi ska ha byggt upp en kampanj på jordbruksområdet, en kampanj som knyter ihop land och stad. – Och vi ska fungera som maktgranskare, säger han. Man anar att han har slyröjning i sinnet. Och det är väldigt lätt att tro att det kommer att bli som han säger. Ängar kommer att grönska, blommor kommer att slå ut.
Och vad gör du när du glömmer allt vad natur, naturvård och Naturskyddsförening heter, undrar jag till slut.

– Det är kul att titta på bandy, säger Göran.

Man borde inte förvånas. Bandy. Självklart. Den svenskaste av alla lagidrotter. Själv motiverar han bandyintresset med andra skäl, så politiskt korrekta att de definitivt spränger präktighetsvallen. Göran Enanders favoriträtt är för övrigt sill och nypotatis med gräddfil och gräslök. Jag frågade aldrig om det där sista. Det måste bara vara så.

Göran Enander valdes till ordförande i SNF vid stämman i Vänersborg i mitten av juni. Han är 43 år. Född och uppvuxen i Gällstad utanför Ulricehamn. Medlem i SNF sedan 18-årsåldern. Bosatt i Vänersborg. Han är gift och har två barn. Utbildning: miljö- och hälsoskyddsinspektör. Började sin yrkesbana i Borås, fortsatte i hemkommunen Ulricehamn och på länsstyrelsen i Älvsborgs län, där han var miljövårdsdirektör 1990-1995. Åren 1996-1997 var han länsråd. Han lämnade länsstyrelsen när Älvsborg gick upp i det nya storlänet Västra Götaland och blev heltidsarbetande expert i regeringens Tunnelkommission, som utreder miljökonsekvenserna av tunnelbygget genom Hallandsås.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.