Grävlingsgympa

Grävlingar till grannar är det få som önskar sig. Men fotografen Kristoffer Sahlén bjuder gärna hem dem. Som tack får han oväntade bilder.

Grävlingar är inga stenar på ben som en del tror. Ungdjuren busar och kan klättra på ganska smala grenar, säger Kristoffer Sahlén.

I tre år har han bjudit in djuren till den lilla dungen bakom hemmet utanför Alingsås med hjälp av godsaker som jordnötssmör och russin.

– Många tycker grävlingar är till besvär, en del är till och med rädda. Men jag tycker de är roliga, med starka individuella drag när man lärt känna dem från gömslet. Jag tillbringar cirka 30 kvällar per sommar i kojan.

Myten att de skulle vara aggressiva mot människor och bita tills benen krasar är det definitivt dags att ta kål på, tycker han. Däremot kan de flytta in i grunder under vinter­tomma sommarstugor.

Annars är grävlingen en bobyggare med stor kapacitet. Gryten kan ha många etage och hundratals meter långa gångar. I Sverige är den ett ganska vanligt djur. Enligt en uppskattning finns det cirka 300 000. Men eftersom de främst är nattaktiva ser vi dem sällan.

Även om grävlingen kallas rovdjur så har den europeiska arten för länge sedan slutat jaga. Den är en allätare som äter mycket daggmask och insektslarver.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Mats Hellmark
Artikeln publicerades i