Estlands Amazonas

I Soomaa nationalpark kan man paddla rakt genom skogen. Sveriges Natur gled fram genom bävrarnas, de vitryggiga hack­spettarnas och de svarta storkarnas rike, på spaning efter den skog som flytt. Svämskogen.

Skribent Anna Froster

”För att ta oss in till svämskogens inre måste vi paddla genom en tunnel av planterad granskog.”

Vägen genom Soomaa nationalpark är bred och rak. Men plötsligt går den rakt ner i en sjö, och på båda sidor om vägen breder våröversvämningen ut sig, så långt ögat når. Grova ekar står med vatten upp till midjan. Det är bara att parkera bilen, och som tur är möter guiden Aivar Ruukel upp med kanoter.

Vi paddlar iväg genom Estlands Amazonas, som Aivar kallar det. Marsvinden är gråkall och då och då krockar vi med stora isflak. Just nu, i månadsskiftet mars-april, infaller den femte årstiden i Soomaa nationalpark, i sydvästra Estland. Den femte årstiden liknar ingen annan årstid, eftersom flera floder sväller över sina bräddar så att både skog, åkrar och hus hamnar i en jättelik sjö. Som högst ligger vattennivån fem meter över den normala och då ligger 100 kvadratkilometer under vatten.

Markerna här har alltid översvämmats. Förr täljde folk fram sina kanoter ur en grov asp, men numera är de gjorda i glasfiber, och hela tiden hörs ihåliga dunkningar av träd mot plast. Skogspaddling kräver ganska exakt navigering. Gång på gång paddlar vi in i granar och blir fast i ett stickigt virrvarr medan kanoten fylls av barr. Väl ute på andra sidan rammar kanoten en bävergnagd aspstock, och sedan en träspång som flyter halvt upp och ner. Det är som att befinna sig i Tove Janssons Farlig midsommar, när det är översvämning i Mumindalen.

Så här beter sig fritt strömmande vatten i ett flackt landskap. Det gör även våra svenska oreglerade älvar, men de har inte så här plana områden att bre ut sig i, och inte lika väldiga vidder som fyller dem med smältvatten. I Soomaa blir det extra påtagligt eftersom det ligger i ett omvänt delta, där flera floder går samman till en.

För att ta oss in till svämskogens inre måste vi paddla genom en tunnel av planterad granskog. Aivars kollega Algis Martsoo har märkt ut vägen med färgglada tygbitar, rester från fruns trasmattevävning.

Det känns konstigt att granarna har klarat sig så bra. Annars är det typiskt för översvämningsskog att lövträden tar över, eftersom de är bättre på att klara den syrebrist som uppstår i jorden. Algis säger att den här delen av skogen står under vatten en väldigt kort period. Några smågranar har hamnat helt under ytan men tittar trotsigt upp på oss.

Så öppnar sig tunneln och vi är framme i den äldsta svämskogen, med grova aspar, skrovliga alar och spinkiga granar. Här och där slingrar sig lianer av humle kring träden. Vattnets krus­ningar spelar som solkatter över de kala stammarna, och på samma gång speglas träden i vattnet. De blir oändligt långa när de växer både uppåt och neråt. Det är som att glida omkring i en fantasyversion av skog. Asparna har fluffiga strumpor av aspfjädermossa, och högre upp växer stor aspticka. Båda arterna signalerar att det här är de gamla asparnas förlovade land, där många andra sällsynta arter också trivs, som vitryggig hackspett och svart stork.

En av nationalparkens svarta storkar är märkt med satellitsändare, och rapporterades i Turkiet för några dagar sedan. Vilken dag som helst borde den vara här, enligt Aivar. Svarta storkar trivs i gammal fuktig skog, där de kan kliva omkring och fånga fisk och grodor. De har för länge sedan lämnat Sveriges utdikade skogar, även om några par har försökt återkomma under 2000-talet.

På andra sidan aspskogen ligger Aivars sommarstuga. Vi paddlar in genom grinden, förbi äppelträden och ända fram till trappen. Där förtöjer hela gruppen och kliver in för att äta matsäck framför en tegelstensspis. Det är kallt men torrt. För två år sedan stod det en halvmeter vatten härinne, men sånt ska ett gammalt timmerhus klara, tycker Aivar. Han lät dörrarna stå öppna för vårvinden som svepte ut all fukt på några veckor. Alla traktens gamla gårdar ligger högt, och har små stugor som ligger ännu högre, dit folk flyttade under den femte årstiden. Bönderna hade särskilda pråmar för att kunna frakta sina djur.

Svämskog tillhör våra artrikaste skogstyper men finns inte på så många ställen. Utmärkande är bland annat att vissa lavar först börjar växa en bit upp på trädstammarna, ovanför högvattennivån. Det gäller till exempel blåslav och blemlav som inte klarar dränkning.

I Estland är Soomaas översvämningar välkända. Så här mitt i veckan är det ganska tomt, vi är sju svenskar och två finska äldre män på turen, men till helgen väntas omkring 1 000 padd­lingsturister, berättar Aivar. Han har med sig en liten laptop och ställer sig ofta upp i kanoten för att ta bilder som han skickar direkt till sin Facebooksida. Här om dagen skrev han att vattenståndet hade minskat en halv centimeter, och det skapade genast rubriker i tidningarna om att översvämningen var på väg tillbaka. Men det visade sig vara falskt alarm, nu närmar det sig sakta men säkert fyrametersgränsen. Flera gånger under turen går Aivar in på en hemsida där vattennivån registreras, men de sista magiska millimeterna går långsamt.

Lika frenetiskt som han bevakar vattennivån spanar vi efter vitryggig hackspett, den svenska naturvårdens galjonsfigur. Aivar förstår sig inte riktigt på svenska biologers besatthet av vitryggig hackspett. Nästa morgon paddlar de mest frenetiska svenskarna iväg på en egen gryningsexpedition, och hackspettar trummar från alla håll. Bortom den närmsta björndungen hasar sig något stort, brunt och blött upp på en asplåga. Det är en kutryggig bäver som verkar ganska morgontrött. En vitryggshona dyker upp på en björkstam och vänder ryggen till, helt hastigt. Men tillräckligt för att sprida en andäktig stämning i kanoterna, en skymt av hur det kunde ha varit.

Paddla i Soomaa

Soomaa nationalpark ligger i sydvästra Estland mellan Viljandi och Pärnu. Byn Jõesuu är porten till parken och ligger cirka en halvtimme från Pärnu.

Normalt kommer vårfloden i månadsskiftet mars-april och varar ett par veckor, men för att vara på den säkra sidan är det bäst att ha kontakt med någon på plats innan du bokar plats på Estlandsbåten. Att hyra kanot med guide kostar omkring 30 euro per person och dag. Boende i Soomaa kostar ungefär detsamma.

Läs mer på soomaa.ee eller soomaa.com.

”Översvämningar är naturens trädgårdsmästare.”

De svenska svämskogarna är små i jämförelse med estniska Soomaa. Små men extremt fulla av liv, enligt Christer Nilsson professor i landskapsekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå.

Har Sverige någonsin haft den här sortens översvämningar?

– Jodå, det har vi fortfarande vid de fritt strömmande älvarna, i flacka partier. När Vindelälven hade högt flöde 1995 så kunde man paddla in i skogen på många ställen. Även vid mer normala översvämningar står strandskogar under vatten.

Varför behövs översvämningar?

– Jag brukar säga att över­svämningen är naturens trädgårdsmästare. Den både vattnar, krattar, gödslar och sår. Det blir ingen fattig torv längs stränderna utan produktiv skog, med mycket lövträd. Det är också våra artrikaste miljöer, som kan innehålla 140 kärlväxtarter, utan att krångla till det med att dela upp maskrosor eller så. I de fuktigaste delarna utanför själva skogen växer vide­buskar som är otroligt gynnsamma för fåglar och insekter. De växer ofta lagom tätt så de hindrar blåst men släpper in mycket sol.

Hur mycket har försvunnit?

– Innan man började bygga dammar så översvämmades i princip alla vattendrag om våren. Sen ska det sägas att många svämskogar röjdes bort tidigt och gjordes om till slåttermarker, eftersom de är så produktiva. Då pratar vi 1500-tal. Även ur ett europeiskt perspektiv är svämskogen en av de mest hotade naturliga biotoperna vi har.

Kan man återskapa svämskogen?

– Man kan riva dammar eller ändra sättet att reglera vattnet. Det är rent tekniskt inga problem, men det kostar en del pengar. Man kan också lägga igen diken. Tidigare var det vanligt med svämskogspartier även längs bäckar och åar men mycket har försvunnit på grund av dikning och småskalig vattenkraft.

Vart ska man åka om man vill besöka en svensk svämskog?

– Den artrikaste skogsstranden jag känner till är Linaforsen i Vindelälven. Den är också lättillgänglig med en rastplats. Där finns kanelros, brakved, hägg, tibast och mycket annat, fast numera har alla blommande buskar röjts bort och skogen har gallrats för att skapa älvutsikt från vägen. Om man åker längs Vindelälven under vårfloden är det lätt att hitta vidsträckta svämskogar.

Kraftverk – risk för giftig algblomning

I naturligt strömmande älvar för vattnet med sig mängder av mineral från berggrunden, till exempel kisel. När vattnet istället lagras i kraftverksdammar och sedan färdas genom byggda tunnlar kommer det knappt i kontakt med mark och mineraler. Det är en av orsakerna till att mängden kisel som hamnar i Östersjön har minskat med en tredjedel under det senaste århundradet, enligt Christoph Humborg, professor i tillämpad miljövetenskap, Stockholms universitet. Kisel är en viktig byggsten för kiselalger som är en slags plankton. När de inte får nog med kisel för att bygga sina skelett så gynnas deras konkurrenter dinoflagellaterna, den grupp som skapar giftiga algblomningar under sommaren. Minskning av kiselalger innebär också en minskad lagring av kol i haven. Kiselalgernas sista vila på havsbottnen ger en långsiktig begravning av kol i sedimenten.

Striden om älvarna inte över

Från kraftindustrin väcks ständigt nya förslag om exploatering och flera skyddade älvsträckor har varit hotade, bland annat i Dalälven, Långan i Jämtland och Vojmån i Västerbotten. Naturskyddsföreningen stöder med hjälp av sin miljöfond, som byggs upp av licensintäkter från Bra Miljöval el, projekt för att restaurera utbyggda älvar. Föreningen har bland annat stött utrivning av gamla kraftverksdammar. I flera andra länder har även stora dammar rivits och de ursprungliga älvekosystemen återställts.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.