DET ÄR SENSOMMARMORGON. Ett äldre fartyg lämnar kajen invid Stockviksverken strax utanför Sundsvall. I lastrummet finns 2400 tunnor. Fartyget går några distansminuter tills det kommit en bit öster om Åstön. Där dumpas tunnorna i havet.

Året är 1964. Per-Uno Skoglund finns med ombord. Han är 24 år och har arbetat fyra år med olika byggnadsarbeten på Stockholms Superfosfatbolag som fabriken hette då. Under dessa år har han gjort åtskilliga turer med tunnor. Detta blir den sista turen. Fabriken kan nu ändra produktionsmetod och behöver inte längre använda kvicksilver i sin process för att tillverka vinylklorid – råvara för PVC-plast.

Per-Uno är numera pensionär och driver ett litet ekologiskt jordbruk några mil väster om Sundsvall. Han vill inte bli fotograferad, men bjuder på kaffe på sin veranda. Medan han pratar kommer minnena fram.

Kvicksilvret ingick i förbrukad katalysatormassa, det förvarades i form av pellets i en silo där den hamnat när processtankarna gjordes rena.

– När det var dags för dumpning tog jag och några andra killar hand om det. Vi blandande cement och sand, ett på tre, i en vanlig cementblandare och hällde sen i pelletsen. Vi fyllde blandningen i tomma karbidtunnor. Hålet upptill tätade vi med finare betong.

Per-Uno och hans arbetskamrater körde ner tunnorna till hamnen där en inhyrd båt väntade. Varje sommar gjordes ett par tre turer.

Han berättar utan krusiduller eller krumbukter. Hanteringen var inte mörklagd.

– Det var alltid lots med och dessutom någon annan kontrollant. Jag tror det var fiskare men kanske var också någon från länsstyrelsen med, berättar han.

Vad tyckte han då om denna hantering?

– Då tänkte jag inte på miljön direkt, mer på mig själv. Vi hade alltid skyddsmask och fick nya arbetskläder varje gång. Hade man gjort en sådan där färd var jag alltid noga med att duscha och tvätta mig efteråt. När man gick in i matsalen efteråt kändes det som om man hade blickarna på sig.

Tunnorna är kända för de flesta Sundsvallsbor och debatteras då och då i de lokala tidningarna. Under 60- och 70-talen hände det att fiskare fick upp någon tunna i sina trålar. 1976 bärgade en fiskare en betongklump i sin trål och en annan fiskare trålade upp en sönderrostad tunna utan innehåll. Betongklumpen gick till Naturvårdsverket för provtagning. Det visade sig att laxungar som simmade i dess närhet efter en månad fick fördubblade kvicksilvervärden i sin lever. Men någon bärgning då, var inte aktuell. Att bärga så många tunnor över ett så stort område bedömdes som allt för svårt. Naturvårdsverket menade också att det var osäkert om en bärgning skulle innebära någon märkbar förbättring, då det fanns så mycket kvicksilver i området från tidigare allmänna utsläpp.

I augusti i år lokaliserade Sveriges geologiska undersökningars (SGU) fartyg Ocean Surveyor 3 500 tunnor utanför Åstön. Bilder som togs visade att de var kraftigt sönderrostade.

– Vi kunde också se att betongen vittrat sönder, det var mest gruskorn kvar. Kalken i cementen löses ut i havet, berättar Ingemar Cato, forskningsledare på SGU.

Tunnorna ligger på 80 meters djup på en botten som hela tiden spolas ren av strömmar. Inom ytan som en gång anvisades av yrkesfiskare ska 13 200 tunnor ha dumpats. Men det dumpades tunnor även på andra platser, särskilt i början av hanteringen. Totalt har 23 000 tunnor lämpats överbord utanför Sundsvall. Forskarna på Ocean Surveyor som arbetat på uppdrag av Länsstyrelsen i Västernorrland hittade också tunnor på andra områden.

FISKARE SOM SVERIGES NATUR talar med i Löruddens hamn har genom åren hört mycket talas om tunnorna. En vanlig uppfattning där är att det inte alltid var så noga med var de dumpades.

En beräkning utifrån mängden förbrukad katalysatormassa visar att närmare nio ton kvicksilver dumpats på detta sätt. Hur allvarligt är detta? Länsstyrelsen och Naturvårdsverket utreder frågan.

– Man måste ha en helhetssyn på kvicksilvret i Sundsvallsbukten. Historiskt har kloralkalifabriken i Örstrand släppt ut mycket mer kvicksilver direkt till vattnet. Stockviksfabriken släppte en tid också ut mycket i avloppet. Kanske är kvicksilvret som ligger i sedimenten ett större problem än tunnorna. Vi måste helt enkelt gå vidare och ta reda på mer, säger Kjell Färnkvist.

Färnkvist arbetade länge med frågan på Länsstyrelsen i Härnösand. I dag arbetar han med sanering av förorenade områden åt Naturvårdsverket.

På länsstyrelsen i Härnösand är Birgitta Westerlind samordnare av en arbetsgrupp som handlägger frågan.

– Vi har fått pengar för att anlita SGU för kartläggning av tunnorna. Nu letar vi historiska uppgifter och ska sen göra en sammanställning av de data som finns om kvicksilver och föroreningar i Sundsvallsbukten. Vi har flera steg att gå innan vi kan komma med något beslut om vad som ska göras, säger hon.

REGERINGEN HAR AVSATT en halv miljard för undersökningar och sanering av förorenade områden. Problem med dumpningar finns på flera håll, men Sundsvallstunnorna är ett av de mer aktuella miljöproblemen. Förra miljöministern Lena Sommestad visade stort intresse för frågan.

I och med att tunnorna nu lokaliserats kommer analyserna av kvicksilverspridningen i området att bli bättre. De undersökningar som gjorts hittills har inte visat på alarmerande halter, men osäkerheten kring de uppmätta värdena i fisk och vatten är stora.

Fabriken, som senare kom att heta Kema Nord, gjorde inget olagligt. Detta var före miljölagstiftningen som kom 1969. Dessutom låg dumpningsplatsen på internationellt vatten som då helt saknade miljökonventioner. Det svenska territorialvattnet utökades 1974. Då blev tunnorna ett svenskt ansvar.

Ingemar Cato tror att det är fullt möjligt att ta upp tunnorna. I Finland har man utvecklat en teknik för ändamålet där man på 90-talet tog upp ett 100-tal tunnor med PCB som en skeppare olovligt dumpat i havet utanför Helsingfors.

– Det tar lite tid, men är inte direkt svårt. Det ska nog inte behöva bli dyrare än många saneringar på land, sådana som gjorts till exempel i Sundsvallsområdet. De tunnor som sjunkit ned i sedimenten utgör ett mindre problem. Föroreningarna binds och förblir där.

Vad säger då den ansvariga industrin? Bolaget som dumpade giftet har under åren ombildats många gånger. I dag arbetar en rad företag med kemiska processer i Stockviksverken. De flesta ingår i Akzo Nobel-koncernen. Peter Sjögren är miljöchef.

– Vi stöttar länsstyrelsen med material och har kunnat lämna över en del nya dokument. Det är mycket viktigt att ta reda på hur den marina miljön påverkas.

DET FÖRETAG SOM en gång dumpade tunnorna finns i dag kvar under samma organisationsnummer men med nytt namn. Kommer Akzo Nobel vara villigt att vara med att betala för en eventuell sanering?

– Länsstyrelsen måste komma längre i frågan innan vi kan svara på det.

Rapporteringen i svenska riksmedier har varit ganska lågmäld. Däremot har tyska tidningar och tv-kanaler dragit på stort. Tyska journalister har dragit paralleller till 60-talets kvicksilverkatastrof kring det betade utsädet och även nämnt Minamatakatastrofen i Japan i sammanhanget.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.