Svårt att nå nytt etappmål för dioxin

Fet fisk är största källan till de mängder dioxin och PCB som människor får i sig. Foto: Getty Images

Svårt att nå nytt etappmål för dioxin

Trots årtionden av hårt arbete minskar inte mängden dioxiner i miljön tillräckligt snabbt och människan får i sig nästan dubbelt så mycket av miljögiftet mot vad hälsan tål. Det konstateras i en ny rapport där dioxinsituationen beskrivs som ”långt ifrån acceptabel”. Nu ska ett särskilt utvecklingsprojekt startas för att öka kvalitén på utsläppsstatistiken.

I januari i år beslutade regeringen om ett särskilt etappmål för ett av de farligaste miljögifterna som människan känner till – dioxiner: ”Senast 2030 ska utsläpp av dioxin från punktkällor vara kartlagda och minimerade”. I Sverige minskar dioxinhalterna i miljön med ungefär med fem till åtta procent varje år, en alltför långsam minskningstakt för att målet ska nås.

Läs vår granskning Bränder visar brister i kontroll av dioxinutsläpp

– Jag hade önskat att vi hade nått längre, men minskningstakten av dixoner är för långsam. Även om stora minskningar har gjorts tidigare måste vi göra mer, säger Markus Klar, handläggare vid Avfallsenheten på Naturvårdsverket som tillsammans med flera andra aktörer nyligen publicerade rapporten Nationella åtgärder för en förbättrad dioxinsituation

Sett till hur människor exponeras för miljögiftet är situationen inte alls bra. Tvärtom. Enligt den europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten tål en människa två pikogram (biljondels gram) per kilo kroppsvikt och vecka utan större risker för hälsan. Men i Sverige är intaget av dioxiner via livsmedel nästan dubbelt så stort: 3,6 pikogram per kilo kroppsvikt och vecka (medianvärde).

– Det är problematiskt att människor utsätts för dioxin på de här höga nivåerna. Exponeringen måste minska, säger Markus Klar.

Sedan tjugo år tillbaka har Sverige ett undantag för att få sälja fet fisk med högre gränsvärde än vad som är tillåtet i resten av EU.

En annan viktig slutsats i rapporten är att höja kunskapsläget om olika punktkällor som släpper ut dioxiner och att begreppet punktkällor ska tolkas brett.

–  På många sätt var det lättare på den tiden när det fanns stora och tydliga punktkällor att åtgärda.
Markus Klar exemplifierar med ståltillverkning på 1970- och 1980-talen som hade mycket stora utsläpp av dioxiner och där utsläppen snabbt kunde minskas genom rening och förbättrade tekniker.

– Att kraftigt minska utsläpp av dioxin är enkelt när det finns en eller ett fåtal stora källor som står för merparten av utsläppen. Då räcker det med några få insatser som ger stora resultat. Nu är läget annorlunda.

Även om det tidigare arbetet varit framgångsrikt konstaterar Naturvårdsverket i rapporten att miljösituationen inte förbättras i samma utsträckning. Det beror troligen på att de små och många källorna också bidrar avsevärt till att utsläppen inte minskat tillräckligt snabbt. Därför är en av utmaningarna framöver att identifiera de mindre utsläppskällorna och därefter avgöra om och vilka av dessa som ska prioriteras.

– Det finns ett näst intill outsinligt behov av åtgärder, men bara en begränsad mängd resurser och då måste vi välja rätt. Vi är oerhört noga med att försöka prioritera rätt, det är ett mantra vi har, säger Markus Klar och menar att det också är en av anledningar till att fylla de kunskapsluckor som identifierats för att hitta de mest verkningsfulla åtgärderna sett till helheten. Bland annat kommer ett utvecklingsprojekt startas redan i år. Det ska se över och öka kvalitén i den nationella statistiken över dioxinutsläpp. Till exempel uppger massa- och pappersindustrin enbart en femtedel av den utsläppsmängd som redovisas i den nationella beräkningen.
Skönmålar branschen sina utsläppssiffor?
– Nej, det har vi inte fått några indikationer på. Tvärtom. Branschens sätt att beräkna utsläpp baseras på ny kunskap från mätningar och kan i vissa avseenden vara mer korrekta än de sätt utsläppen beräknas på nationell nivå. Sannolikt ligger sanningen någonstans mitt emellan, men det ska vi alltså ta reda på, säger Markus Klar och betonar att vad som mäts också måste vara samma som mäts historiskt så att data blir jämförbar över tid och i relation till andra länder.
En annan felkälla som det nya utvecklingsprojektet ska utreda är varför dioxinutsläppen från avfallsbränder i mellanlager, som till exempel den i Kagghamra, inte räknas med i den nationella statistiken över dioxinutsläpp till luft.
­– Vi måste självklart också försöka åtgärda de här små utsläppskällorna. Samtidigt är det oerhört svårt att få till stånd verkningsfulla åtgärder för att minska utsläppen från till exempel privat vedeldning eller olaglig avfallsförbränning, när utsläppskällorna blir tiotusentals istället för tio stora. Nu ska vi ta reda på vilka åtgärder som är mest effektiva, men helt klart behöver nivåerna av exponering komma ner, säger Markus Klar.

Läs mer om dioxin:

Obetald nota för avfallsbranden i Kagghamra
Bränder visar brister i kontroll av dioxinutsläpp
EU sänker dioxingräns – Sveriges undantag består
Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter