Annons
Karin Kali Andersson: Ensam är inte stark
Essä

Karin Kali Andersson: Ensam är inte stark

Vi löser inte klimatkrisen var och en för sig. Psykologen Karin Kali Andersson skriver om klimatångest och om att det är dags att gå ihop och rikta fokus mot företag och politiker.

Det är många som har klimatångest nu. Några erkänner nästan lite skamset att de inte alls njöt av den varma sommaren. Jag har märkt att de flesta hanterar den med nästan samma strategi. De kanske har slutat äta kött, bestämt sig för att sluta flyga, eller är frustrerade och försöker övertyga folk i omgivningen om att engagera sig. Som psykolog ser jag ett mönster. Vi riktar lösningarna mot oss själva.

Kanske tror vi att det är det bästa som går att göra. Eller så känner vi oss bara maktlösa inför de större frågorna. Det är enklare att kontrollera sig själv än att försöka påverka resten av världen. Men när vi börjar tänka att det är vi själva som måste förändras först skapas en omedveten berättelse om att det enbart är på våra egna axlar ansvaret vilar. Det är än så länge relativt få som riktar sitt fokus mot något annat än sig själva.

Tyvärr är det inte bara klimatångest som får oss att göra på det viset. I jobbet träffar jag sjuka som skäms fruktansvärt över att inte kunna jobba, fast de knappt kan stå på benen. Utbrända som bannar sig själva över att ha varit så dumma att de stressade för mycket. Deprimerade som säger att de vet att allt skulle bli bättre om de bara tränade och gjorde tillräckligt mycket mindfulness, de kan bara inte förmå sig och därför är allt deras eget fel.

Ensamhet orsakar depression

Det här sättet att tänka gör inte direkt att man mår bättre. Och jag har aldrig varit mer övertygad om att det är fel. Vi är inte gjorda för att hantera smärtsamma känslor och komplexa problem en och en. Inte ens mindfulness har varit en ensamgrej förrän i vår tid.

Vi vet från forskning att ensamhet orsakar depression. Ensamma har mer ångest, lägre självkänsla, är mer pessimistiska. När vi känner oss ensamma blir vi mer observanta på hot. Vi blir lättare förolämpade och kränkta även om det inte var avsikten. I ensamhet är vi mer rädda för främlingar. Att vara ensam i en svår situation är helt enkelt hemskt.

Trots det fortsätter vi att sitta på varsina små öar. Där försöker vi tappert fokusera på bilen, biffen och bostaden, i en situation som borde vara den svåraste någonsin i mänsklighetens historia.

Hundra företag släpper ut 71 procent

Förutom att det är smärtsamt rent psykologiskt är det inte effektivt. Vi lever i en värld där hundra stora företag släpper ut 71 procent av all koldioxid, samtidigt som vi uppmanas att sopsortera resterna av vår konsumtion och våga välja vego på måndagar. Inte ens att bli den allra bästa miljöängeln kommer att klara att ändra systemet i en sådan värld.

Om vi ändrar vår vardag och livsstil med förhoppningen att rädda världen kan en bieffekt vara att vi mår mycket bättre. Men vi gör det oavsett, för att vi har en önskan. Vi vill så väldigt gärna att det ska göra allting bra igen. Vi vill att det här ska vara lösningen så att vi äntligen kan andas ut och lita på livet igen. Men lösningen uteblir. Utsläppen fortsätter att öka, hur ofattbart det än är.

Och när vi till slut har vänt ut och in på hela vardagen så långt det går, utan att världen ändras, återstår i värsta fall bara hopplöshet och framtidsångest. Hopplöshet är nu enligt vissa undersökningar den vanligaste känslan kopplad till klimatet.

Något säger mig att vi har blivit så marinerade i idén om att lösa problem på egen hand att vi inte ens vet om vilka fantastiska saker vi kan åstadkomma när vi är många tillsammans. Gemenskap byggde detta otroliga och samtidigt ohållbara samhälle. Det är gemenskap som kan bygga en uppdaterad version, där vi behåller det som är bra och förändrar det som får oss och jorden att må dåligt.

Gemensam och envis bojkott

Nu tänker jag på Rosa Parks. Hon som, 42 år ung, vägrade ställa sig och lämna plats åt en vit man på bussen och blev häktad för att ha brutit mot lagen om segregering. Det blev startskottet för den rörelse som till slut lade den amerikanska ”apartheidlagstiftningen” på komposten.

Jag tänker, och har alltid tänkt, på Rosa Parks som en hjälte. Men det var inte bara Rosa Parks som var hjälten. Om inte många tusen medborgare hade varit med i bojkotten av kollektivtrafiken hade antagligen historien inte ens blivit en notis i lokaltidningen. Många hade redan trotsat segregeringen på bussarna innan hon gjorde det, men det hade inte lett till någonting.

Det var den gemensamma och envisa bojkotten, som varade i över ett år, som hjälpte hela världen att få upp ögonen för problematiken. Då, med omvärldens ögons hjälp, blev det möjligt att driva frågan juridiskt. Därefter kunde en ordentlig förändring börja ta form, även om det tog aktivisterna flera år till av medvetet arbete framåt.

Gå ut och gå samman

Det vi kan göra nu är att rikta strålkastaren mot politikerna och företagen. De behöver fatta väldigt många, tuffa och obekväma beslut. Utan att vi visar dem att det är dags kommer de inte att göra tillräckligt. Omställningen kommer inte att ske hemma i din soffa, i din telefon eller plånbok. Ingen ensam hjälte kommer att anlända för att rädda oss. Det har blivit dags att gå ut och gå samman.

Prata med varandra. Strunta i att du inte är perfekt. Gör saker med andra som inte är perfekta. Använd era kroppar och hjärtan. Väx och bli starkare. Känn dig blomstra när du hittar kraften i kollektiv intelligens. Jag lovar att det är en bättre medicin för både dig själv och planeten än allt du kan göra alldeles ensam.

Karin Kali Andersson är legitimerad psykolog och miljöaktivist.

LÄS MER om ungdomar och klimatoro

Läs mer om miljö och psykologi:

Så talar du med barnen om hoten mot miljön
Därför hör vi inte klimatlarmen
Illustratör Gustaf Öhrnell Hjalmars
Artikeln publicerades i