Därför hör vi inte klimatlarmen

Distans är en av de psykologiska barriärerna som hindrar människor att ta till sig vetenskapliga rön om klimatförändringen. Glaciärer och isbjörnar som medierna rapporterar om har få sett på nära håll.

Därför hör vi inte klimatlarmen

Larm om isbjörnar och framtida katastrofer ökar inte vår beredskap att ställa om. Psykologen Per Espen Stoknes anser till och med att det fungerar tvärtom. Förklaringen finns i våra försvarsmekanismer.

Trots att de vetenskapliga bevisen för klimatförändringens allvarliga konsekvenser bara blivit starkare har människors oro minskat. Den norske psykologen och ekonomen Per Espen Stoknes kallar fenomenet för den klimatpsykologiska paradoxen.

— Åtminstone är det så i västliga industriländer, bilden är annorlunda i Latinamerika eller Afrika. En bred norsk undersökning visade till exempel att sju av tio var allvarligt oroade år 1989, 2015 var det färre än hälften. En amerikansk undersökning gav liknande siffror.

— Vi vill att forskarnas slutsatser ska vara fel, det minskar det inre obehaget när man fyller bensintanken eller flyger, säger Per Espen Stoknes.

Stoknes, som leder Centrum för grön tillväxt på Handelshögskolan i Oslo, sökte förklaringar genom att gå igenom och koka ned resultaten från flera hundra studier inom psykologi, sociologi och socialantropologi. I boken What we think about when we try not to think about global warming skriver han om fem psykologiska barriärer som hindrar oss att ta in ett obekvämt vetenskapligt budskap — och sätten att bryta igenom dem.

Fem barriärer

Han skrev boken med frustrerade klimatforskare som inte når ut med sina resultat i tankarna, men också journalister, kommunikatörer och vanliga klimatengagerade människor som vill se förändring och inte förstår varför omställningen går så trögt.

Den första barriären kallar han för distans (alla fem heter något med D för att bli lättare att minnas):

— Klimatförändringen upplevs som något som är avlägset. Det beror på årtalen forskarna talar om: 2050 och 2100. Få tänker så långt framåt i vardagsbeslut.

Avståndet kan också vara geografiskt och socialt. Glaciärer och isbjörnar som medierna rapporterar om är något som få har sett på nära håll och cykloner och översvämningar drabbar oftast fattiga människor som lever under omständigheter som känns främmande.

En annan faktor som skapar distans är att besluten fattas i stora och komplicerade klimatförhandlingar som är svåra att påverka.

Domedagsperspektivet som finns i mycket rapportering triggar känslor av skuld och flykt.

— För mycket katastrof­varningar slår tillbaka, inte för att de skulle vara fel utan för att de helt enkelt inte engagerar. Människor vänjer sig vid skuldkänslan och stänger av mentalt.

I stället för engagemang blir resultatet passivitet. Eller aktivt avståndstagande: klimatforskare förlöjligas som domedagsprofeter.

Se en animation om den klimatpsykologiska paradoxen

Den tredje barriären kallar Stoknes för kognitiv dissonans, en inre konflikt mellan vad vi vet och vad vi gör.

— Infrastrukturen i samhället är väldigt avhängig av fossila bränslen. Vi kanske är beroende av bilen för att ta oss till jobbet eller flyg för att hälsa på familj.

Därför får desinformation genomslag

Det gör ont att leva med dissonans, men att ändra beteenden är svårt. Hjärnan hanterar i stället konflikten till exempel genom jämförelser (”grannen har ju större bil”) eller genom att tvivla.

— Det är ett skäl till att desinformation och kampanjer mot klimatforskning får genomslag. Vi vill att forskarnas slutsatser ska vara fel, det minskar det inre obehaget när man fyller bensintanken eller flyger.

Medierna bidrar också genom att skapa en falsk balans: trots att forskarna som ifrågasätter att människan bidrar till klimatförändring är väldigt få har de fått stort utrymme.

När vi slutar lägga märke till dissonansen har tillståndet blivit automatiserat till förnekande (denial): vi lever vidare som om vi inte visste. Förnekandet kan vara passivt eller aktivt.

— Kolla kommentarsfälten på internet. Där finns alltid inlägg som förlöjligar journalister eller intervjuade forskare. Det är ett sätt att försöka göra budskapet ofarligt.

LÄS MER Så talar du med barn om miljöproblem

Den femte och sista barriären är identitet. Man filtrerar bort fakta som motsäger ens värderingar.

Det kan handla om nationell, lokal, professionell eller politisk identitet.

— Om du till exempel är konservativ och vill ha lägre skatter och minskad roll för staten, så kan konsekvenser av det klimatforskarna säger provocera. Då söker du fakta som passar bättre med dina värderingar.

Sätten att bryta barriärerna

Det vanliga sättet att försöka bryta barriärerna har varit att presentera mer och starkare fakta. Men det fungerar inte, enligt Stoknes. Snarare stärker det försvaren.

— Det är bättre att pröva andra angreppssätt. Som tur är finns det mycket forskning kring det.

Det kan röra sig om enkla saker som påverkan mellan grannar. Sådant som gör klimatfrågan nära och personlig i stället för fjärran och abstrakt. Till exempel har solcellspaneler i villaområden visat sig ha en smittsam effekt.

Sociala normer och nätverk är viktiga, det sänker elförbrukningen att kunna jämföra med andra. Direkt feedback som visar att det vi gör betyder något fungerar bättre än svårtolkad statistik.

Klimatsmarta beslut ska vara enkla att fatta för att lösa problemet med dissonans. Om standardinställningen på skrivare är dubbelsidig utskrift blir det ett naturligt val. Konsumenter kan få bättre information om elförbrukning i affärerna. Torkskåpet som kostar mest kan vara billigast på sikt – och klimat­vinsten kommer på köpet.

I stället för katastrofscenarier kan åtgärder kopplas till hälsa och att försäkra samhället mot risker. Psykologiskt är det också effektivt att lyfta spännande möjligheter som nya energisystem eller smarta vägar med solceller.

Berättelser skapar mening

Människor skapar mening i sina liv genom berättelser. När det gäller klimatförändringen har domedagsperspektivet dominerat, anser Stoknes.

— Visionerna liknar helvetet i västerländsk kristendom, vi brinner för att vi syndat. Vi behöver nya berättelser, som fungerar för olika grupper. Sådana har också börjat växa fram.

Det kan handla om grön tillväxt, mål för utveckling som mer handlar om livskvalitet och en natursyn som handlar mer om förvaltande än utnyttjande. Återförvildande, att göra stadsområden mer attraktiva genom mer utrymme för natur, är ett exempel.

— Ju mer vi berättar den typen av berättelser, desto mer kommer vi att börja leva dem, säger Per Espen Stoknes.

LÄS MER om ungdomars oro för klimat och miljö

Hur gör du för att hantera din egen klimatångest? Berätta gärna på Sveriges Naturs Facebooksida.

Artikeln publicerades i
Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter
Annons