Annons
Harry Martinson insåg hur skör livets väv är
bok

"När man står i en nylövad bokskog i Blekinge och försöker fånga varje sekund av det där grönskeljuset som silar ner genom kronorna."

Krönika

Harry Martinson insåg hur skör livets väv är

När man pulsar fram i den nyfallna snön längs Kalixälvens strand, fyller lungorna med den friskaste luft de någonsin känt och nästan förstummas av skönheten i det sagognistrande landskapet – att då ens nudda vid tanken att allt detta en gång ska utplånas och vara borta för evigt, det går liksom knappt.

Eller när man står i en nylövad bokskog i Blekinge och försöker fånga varje sekund av det där grönskeljuset som silar ner genom kronorna, av gärdsmygens klingande drillar och gökropet som ekar över sjön – att då ens försöka förstå hur människan, den mest intelligenta varelse som funnits, kan ha bestämt sig för att förstöra inte bara ”naturen” utan också den egna livsmiljön, det går inte heller riktigt.

Dessa tankar kom för mig då jag nyligen var i Korpilombolo, inte långt från Kalixälven, och talade om Harry Martinsons versepos Aniara från 1956. Jag hade inte läst den så noga tidigare, mest bläddrat och stannat lite här och var, men nu fick jag äntligen anledning att närma mig texten.

LÄS Tomas Bannerheds essä om magin i fågelmötet.

Det är den uppfordrande civilisationskritikern som talar. Martinson skrämdes av kärnvapnen och miljöförstöringen och diktade ett scenario där jorden har blivit obeboelig och människan tvingas söka sig ut i rymden för att överleva. Den enorma farkosten heter Aniara, är fem kilometer lång och ska frakta ­­8 000 människor till Mars. Men så inträffar det fatala att piloten måste gira för en asteroid och rymdskeppet hamnar ur kurs och driver vidare mot sin egen undergång.

Asteroiden som beseglar Aniaras öde heter Hondo. Det är också namnet på den japanska ö där USA fällde den första atombomben i augusti 1945. Jorden får hos Martinson talande nog heta Doris, kvinnonamnet som betyder gåva.

Det har gått över 60 år sedan Aniara kom ut, men dess budskap är fortfarande brännande aktuellt. Man slår igen boken och tänker: Vi har fått havet och jorden till låns av alla ofödda barn, vi har fått bergen och ängarna, blommorna och fjärilarna – och nu har vi av egen, fri vilja bestämt oss för att förstöra alltihop. Vi förgiftar och försurar planeten, tunnar ut ozonskiktet, smälter polarisar och glaciärer och kommer att lämna efter oss radioaktivt avfall till tusentals kommande generationer.

LÄS porträttintervjun med Tomas Bannerhed.

Hur kunde bli så här? Varför vägrar människan att se följderna av sitt eget handlande?

Forskare talar om att vi nu står inför – eller är mitt uppe i – det sjätte massutdöendet i planetens historia. Och den här gången är det ingen vulkan eller asteroid som orsakar katastrofen, som när dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sedan. Nej, det är vi människor som tar oss den rätten, som tycker att vår livsstil är värd det priset.

Harry Martinson var inte bara civilisationskritiker utan också ekoxens och grästuvans diktare. Han iakttog livet i bladluskolonierna och skrev om spindelnätens trådsol och daggsilver, om tordyveln som kryper i blåbärsriset och humlans mumlande bland rödklövern som om varje detalj betydde något alldeles särskilt, berättade något om själva livets mirakel.

Kanske var det också därför han insåg hur skör livets väv är, vilka konsekvenser vår så kallade utveckling kan få för allt och alla som lever på jorden.

LÄS MER om Harry Martinsons naturtexter

Skribent Tomas Bannerhed
Artikeln publicerades i
Annons