Klimatförändringarna får kalfjället att växa igen

När jag kommit upp ur fjällbjörkskogen och är på väg in i Kårsavaggedalen känner jag plötsligt inte igen mig. Framför fötterna försvinner stigen in i en djungel av vide och björksly. Bergssidan är täckt av en ullig fjällskogsmatta. Vad är detta? Jag minns den här sträckan som kal fjällhed med enstaka busksnår. Det är knappt tjugo år sedan jag senast vandrade här och förändringen är tydlig. Kalfjället håller långsamt på att växa igen.

Abisko naturvetenskapliga forskningsstation har mätt väder och vind varje dag de senaste hundra åren och trenden är tydlig: sedan mätningarna startade har det blivit ungefär 1,5 grader varmare. Årsmedeltemperaturen har stigit från –0,6 till +1,0 grad, vilket är nästan en halv grad mer än genomsnittet för hela landet.

– Klimatet här är inte längre arktiskt, utan borealt. Permafrosten smälter och vegetationen förändras snabbt, säger Keith Larson som är forskningsledare vid Climate Impact Research Centre vid Umeå universitet.

Jämför med 1917

Tillsammans med sina studenter håller han på att återskapa en forskningsstig på Njuollá, ett av fjällen i Abisko, med syftet att studera hur fjällvegetationen påverkas av klimatförändringar. En studie som gjordes mellan 1917 och 1919 ska upprepas så att man studerar vad som hänt under de hundra år som gått sedan dess. Det är inte bara växterna som undersöks, utan också humlornas utbredning och mycket annat. Målet är att få en helhetsbild av hur klimatförändringarna påverkat fjällets växtvärld.

Då för hundra år sedan var botanisten Thore Fries föreståndare för forskningsstationen. Han genomförde en noggrann kartläggning av florans utveckling längs en 3,5 kilometer lång linje från Njuollás topp och ner till björkskogen. Var femte dag under växtsäsongen gjorde han den mödosamma vandringen upp och ner för det branta fjället.

Den nya studien har bara pågått i ett år. Planen är att man ska hålla på i nio år till. Ännu finns inte så många resultat klara, men några slutsatser kan forskarna ändå dra.

– Vi kan se att fjällbjörkskogen har stigit 130 meter upp längs sluttningen, eller 30 meter i höjd, säger Keith Larson.

Den nya skogen ser också annorlunda ut, tät och slyig med riklig underväxt av örter. Detta i skarp kontrast till den glesare gamla skogen med underväxt av mossa och ris. Videzonen ovanför har också blivit mycket bredare och dvärgbjörken har försvunnit från den nedre delen av linjen.

Dagens inventering är lättare att göra tack vare linbanan som går drygt halvvägs upp på fjället. GPS och annan modern teknik hjälper också till. Forskarna räknar med att få hjälp av allmänheten som med appen Fjällkalendern kan registrera utvecklingen hos tjugo viktiga fjällväxtarter.

Videplantor på väg upp

Vi vandrar upp till Njuollás topp på 1 169 meter över havet. När vi nästan är ända uppe ser vi små videplantor i skyddade lägen. Isranunkeln och andra högalpina växter har det inte så lätt.

– Det centrala är egentligen inte att trädgränsen stiger, utan att de redan små områdena för de högalpina arterna krymper så drastiskt, säger Keith Larson.

Två mil från Abisko, uppe i högfjället på nästan tusen meters höjd, ligger den lilla sjön Latnjajaure. Här pågår ett intressant experiment där man undersöker hur växtligheten påverkas av två graders högre medeltemperatur. Små sexkantiga växthus av plexiglas utan tak står för den simulerade temperaturökningen.

Projektet, en del av ett arktiskt nätverk med liknande experiment, har pågått i mer än tjugo år och visar tydligt att floran förändras av varmare klimat. Buskar som dvärgbjörk och ullvide gynnas medan mossor och lavar går tillbaka. Växterna blir också större och frönas grobarhet ökar. Experimentet visar hur fjällnaturen kommer att se ut år 2040 om uppvärmningen fortsätter i nuvarande tempo.

– Dvärgbjörken ökar i alla våra växthus på fjällheden, och även i kontrollrutorna utanför, fast det går långsammare där, säger Ulf Molau, professor i botanik vid Göteborgs universitet.

På näringsrikare marker tar ullvide över fullständigt i växthusen.

Vid ett kärr med tuvull fanns det tidigare rikligt med fjällsmörblommor, men nu har de nästan helt försvunnit. Gräs som lapprör växer in i tuvullen och lingon tar över på torrare ställen. Permafrosten har försvunnit helt.

– I våra växthuskammare ser vi framtiden. Fjällens vegetation kommer att förändras, men det tar tid, minst femtio år, säger Ulf Molau och tillägger:

– Fjällsippeängarnas och fjällhedarnas torrare miljöer förändras långsamt, men i fuktigare miljöer går det fortare. De kommer att domineras av videsnår. Längs Kungsleden kommer man i framtiden att vandra genom en fjällbjörkskog överallt utom i det höga Tjäktjapasset.

Renar rensar

Det finns redan en stor fröbank av fjällbjörk, dvärgbjörk och viden i marken som kan gro när förhållandena blir varmare i fjällvärlden. Men det faktum att renarna och hararna äter upp en del av de späda plantorna gör att buskvegetationen hålls tillbaka. Renarnas bete är en betydelsefull faktor för att upprätthålla det öppna kalfjället. Utan renbetet påskyndas förbuskningen av fjällhedar och alpina ängar.

Men det är inte bara fjällbjörkskog och videsnår som breder ut sig. Enligt en brittisk studie från Grönland gör två graders temperaturökning att drygt 50 procent fler mygglarver överlever till vuxen ålder. Högre temperturer gör att myggen kläcks tidigare, växer snabbare och lever längre.

Mer mygg är dåliga nyheter inte bara för turisterna, utan också för renarna som för att fly sommarens myggplåga söker skydd på de högalpina snöfälten. Då får de mindre tid att beta och kan drabbas av svält.

Experiment i Stordalen

Stordalen är ett myrområde vid kanten av Torneträsk, cirka en mil från Abisko. Här pågår flera spännande klimatexperiment. På olika sätt mäter man utsöndringen av växthusgaser från den smältande permafrosten. Mitt på myren står en vit plastigloo som ser ut som en månlandare. Inuti är det packat med mätinstrument och dataservrar. Runt omkring finns mätstationer som på olika sätt fångar upp och mäter vilka mängder av metan, koldioxid och lustgas som stiger upp från myrmarker och vattensamlingar.

Mätningarna sker automatiskt 20 gånger i sekunden och data skickas via internet till forskare i Lund, Stockholm och andra ställen i världen.

– Det biologiskt aktiva skiktet här på myren är bara kring en halvmeter tjockt, med is under, säger Niklas Rakos, mättekniker vid
Abisko forskningsstation.

– I våra mätningar kan vi se att de mikroorganismer som står för nedbrytningen av torven är aktiva ända ner till kring sex minusgrader. Mycket metan bildas också i sjöarna runtomkring. På våren när isen smälter sker ett stort metanutsläpp därifrån.

Metan bildas endast under syrefria förhållanden. Våtmarker och sjöar är de viktigaste metankällorna i Arktis, men även rinnande vatten och grunda hav bidrar. Mest metan bildas i tropikerna, men mätningarna i Stordalen och på andra håll uppe i norr visar att metanutsläppen från Arktis våtmarker och sjöar ger ett betydande bidrag. Ytterligare uppvärmning gör att frusen torv tinar och börjar brytas ner, vilket ger ökade utsläpp.

– Det finns stora mängder kol lagrat i permafrosten, ungefär 2,5 gånger mer än vad som hittills släppts ut i atmosfären, säger Patrick Crill, professor i biogeokemi vid Stockholms universitet.

Hur mycket av det som släpps ut i atmosfären om all permafrost smälter, vilket i och för sig är osannolikt, är ännu en öppen fråga.