Tillhörighet och förtröstan

"Blåsipporna och hasseln blommade för fullt, och jag satt länge på en bänk och frågade mig själv vad det var jag egentligen hade funnit där vid sjön."

Krönika

Tillhörighet och förtröstan

När lastbilsterroristen hade stulit sitt femton ton tunga vapen och mejade ner allt i sin väg på ett av landets största shoppingstråk var min nioåriga dotter på skolbio med sina klasskompisar.

Hon hade varit ledsen på morgonen, kände liksom inte riktigt för att åka ända in till City bara för att se en film. De brukade ju alltid promenera till någon biograf som låg lite närmare skolan.

– Var ligger Skandia? frågade hon.

– På Drottninggatan, ganska nära Åhléns.

– Aha, då vet jag.

Dagarna efter dådet kände jag mig nedstämd och skör, stundtals ansatt av ren livsleda, och när jag tänkte närmare på dem som drabbats eller försökte förstå detta vanvett, hur själva handlingen är möjlig, tog det stopp och tårarna ville fram. För att inte tala om när hjärnan envisades med att fantisera ihop bilder av vad som kunde ha hänt om den där filmen börjat lite senare och hundratals barn stått och skrattat och pratat utanför Stockholms största biograf strax före klockan tre.

Då svartnade det och jag måste tvinga iväg tankarna på annat håll.

Nu, med lite distans, tänker jag ibland på hur jag hanterade min bräcklighet de där gångerna när jag var ensam i stan och det rådde obalans mellan kaos och kontroll i mitt inre. Inte ringde jag till någon för att prata, inte läste jag någon bok eller skrev något i tidningen, inte sökte jag stillheten i kyrkan eller gick på krogen och drack mig berusad – nej, jag åkte ut till hägerkolonin vid Isbladskärret på Djurgården.

Lite märkligt kanske, tänker jag själv nu efteråt, men jag ville nog bara få vara ett tag, bortom människorna, i naturen – och drogs då halvt omedvetet till den plätt på jorden jag kände så väl och hade besökt hundratals gånger, där tryggheten vilade i det som skulle kunna kallas platsens ande, och där jag visste att jag skulle få möta massor av bevingat liv även om våren var sen.

Läs porträttintervjun med Tomas Bannerhed

Och när jag kom dit möttes jag mycket riktigt av tjogtals hägrar i de gamla alarna, av vipornas gälla kvidanden och rödhakens silverklara tonkaskader, av duvornas poande och talgoxens höga visa. Och blåsipporna och hasseln blommade för fullt, och jag satt länge på en bänk och frågade mig själv vad det var jag egentligen hade funnit där vid sjön.

Frid? Skönhet? Fågelliv att vila ögonen på eller distraheras av?

Ja, kanske. Men framför allt en sorts tillhörighet och förtröstan, tecken på beständighet kanske rent av, något som sade till mig att allt är som det ska, att här har allt sin gilla gång.

De följande veckorna återvände jag till den lilla fågelsjön likt en törstande till sin källa, som en sorts självterapi i det fria, och en måndag i maj låg jag där raklång på rygg i en vitsippsbacke med gräsänderna kväkande kring fötterna, slöt ögonen och bara andades, hörde hela vårfågelkören liksom förstärkt, som om lätena ekade mot själva himlakupan.

Nötväckan visslade sin fanfar, grönsångaren drillade och snurrade sitt mynt, grågässen gurglade och klagade någonstans och i lönnen intill höll taltrasten hov, briljerade med all sin musikaliska fantasi. Och när jag satte mig upp efter att ha slumrat en stund sänkte sig solen rakt över City, målande himlen i de mest fantastiska färger, så som den gjort tusentals gånger förut, och fåglarna sjöng och hägrarna flög ännu med pinnar till sina bon, ivriga att få dem färdiga innan ungarna skulle se dagens ljus.

Tomas Bannerhed är författare och  krönikör i Sveriges Natur.

Läs en tidigare krönika av Tomas Bannerhed

Skribent Tomas Bannerhed
Artikeln publicerades i
Annons