Annons
Bannerhed: Sommaren då lugnet inte infann sig
Krönika

Bannerhed: Sommaren då lugnet inte infann sig

Den där ägretthägern i Fardume träsk på norra Gotland – vad ville den mig egentligen? Ingenting naturligtvis – är det något den klarar sig väldigt bra utan så är det just människor – men den lämnade mig liksom ingen ro.

Jag kunde stå vid en havsstrand med kikaren full av bedårande vackra skärfläckor och myrspovar, jag kunde sitta i trädgården och lyssna till askarnas sus eller ligga i hängmattan och läsa den där romanen av Merethe Lindstrøm som jag hade sett fram emot i månader, eller diktsamlingen av Geir Gulliksen som äntligen kommit med posten. Eller smutta på ett glas vitt om klockan slagit sex.

Men nej, lugnet ville aldrig riktigt infinna sig. Det var den där overkligt vita hägern som ryckte och drog i mig. Var och varannan dag under hela semestern måste jag dit, till Fardume träsk, och varje gång hoppades jag få se ägretten igen, ungefär som när man satt på skolbussen och bad hemliga böner om att Hon, den där tjejen, skulle vara i skolan i dag och ha rast ungefär samtidigt.

Och fågeln var där. Varje gång var den där.

Förälskelse är väl ett för starkt ord när det gäller en häger, men hänförelse kanske? Ja, hänförd och förtrollad hade jag blivit av den här stora och samtidigt så gracila fågelns sagolika skönhet, kanske framför allt av bilden av den, ungefär som man kan förtrollas av stämningen och ljuset i en målning av Carl Fredrik Hill eller Hanna Pauli. Eller bli sittande hos en kungsängslilja i det vilda om våren och inte kunna se sig mätt.

LÄS OCKSÅ Tomas Bannerheds essä om magin i fågelmötet

Första gången jag fick syn på ägretthägern hade jag inte ens hunnit kliva ur bilen på den lilla skogsvägen förrän jag tyckte mig skåda en bländvit oval mitt i djungelgrönskan ute på den där holmen i sjön jag hade läst om. Snabbt fram med kikaren – och visst: ovalen vecklade strax ut sin långa hals, stack den vaxgula näbben snett i vädret och visade sig i profil. Fjäderdräkten vitare än vit och benen svarta som ebenholts. Och jag stod andlös (och märkte tydligen inte att jag verkade utöva ungefär samma dragningskraft på bromsar och mygg som hägern på mig). Och allteftersom solen dalade blev fågeln bara ännu vackrare, skulpterades liksom fram av det milda släpljuset.

Två dagar senare for jag dit igen, gick lite längre fram där vägen slutade och kunde nu överblicka hela sjön. Korparna hälsade mig med rapningar och rop från talldungen i norr, brunhöken smög ljudlöst fram över de stora vassbältena, en dvärgmås fångade insekter på vattenytan och skräntärnorna fiskade på andra sidan sjön. Och hägern var kvar i djungelgrönskan, som hämtad ur en naturfilm på teve, och när jag svepte vidare med tubkikaren dök plötsligt två ägretter till upp, en i vasskanten söderut och en annan längst bort mot Blåbärsholm till. Gick där i lågvattnet med sina höga knän och framsträckt hals, på jakt efter något att kvickt som en kobra klämma näbben om.

Jag hade ju sett ägretthägrar förr i mina dar, inte minst utomlands, men detta var liksom något annat. Här var det bara de och jag och det här soldisiga ljuset. Och nästa gång jag kom dit visade sig ytterligare tre, en av dem så nära att den fyllde hela kikaren. Stod där i strandkanten och väntade på nästa mört, stel som en staty och garanterat ovetande om att den just hade skänkt mig en skönhetsupplevelse för livet.

Tomas Bannerhed är författare och belönad med Augustpriset för debutromanen Korparna.

Skribent Tomas Bannerhed
Artikeln publicerades i