Vem ska bestämma om vi ska skymma solen?

Stora vulkanutbrott har temperatursänkande effekt. Men att försöka efterlikna den artificiellt kan vara mycket riskabelt.

Essä

Vem ska bestämma om vi ska skymma solen?

Trumps avhopp från klimatavtalet öppnar för länder som kan vilja se radikala men riskabla konstgjorda alternativ för att kyla ned sin egen region. Jesper Roine skriver om vikten av att fortsätta förhandlingsvägen.

I skrivande stund har president Donald Trump meddelat att USA ska dra sig ur Paris-överenskommelsen. Beslutet, och framförallt motiveringen, illustrerar det välkända problemet med att komma överens om hur man ska dela på ansvaret för åtgärder som kommer alla till godo, oavsett vem som betalar.

I Trumps värld är det bästa utfallet att resten av världen gör vad som krävs för att sänka utsläppen av växthusgaser, utan att det – med Trumps ord – påverkar amerikanska jobb och amerikansk konkurrenskraft. Haken är förstås att om ett land som USA inte gör sin del blir det en förevändning för andra att inte heller ändra beteende. Slutresultatet av detta så kallade friåkarproblem (Den som
vill veta mer om detta resonemang kan till exempel googla ”freerider problem ­climate change”) i form av globala utsläppsreduktioner riskerar att bli för lite och för sent.

Förhoppningsvis finns fortfarande alternativ och det är långt ifrån alla i det republikanska partiet som betraktar frågan som så marginell som Trump tycks göra. Inte heller det amerikanska näringslivet delar nödvändigtvis analysen att hårdare utsläppskrav är dåligt för ”jobb och tillväxt”.

Alternativ för att begränsa effekterna

Men vad händer om vi inte lyckas? Vad händer om utsläppen fortsätter och jordens uppvärmning med dem?

En uppsättning alternativ som har diskuterats fokuserar på att försöka begränsa de negativa effekterna av utsläppen av växthusgaser. Det finns flera sätt på vilka man kan göra det. En typ av åtgärder handlar om att se till att vissa utsläpp inte kommer ut i luften genom att, till exempel, lagra koldioxid i geologiska formationer långt ner i marken (så kallad carbon capture and storage, CCS). Ett annat alternativ är att kompensera växthuseffekten genom att helt enkelt stoppa en del solljus. Detta kan i sin tur göras på olika sätt men det mest spektakulära är att skicka upp reflekterande partiklar i stratosfären.

Att detta har en temperatursänkande effekt vet vi från våra erfarenheter i samband med vissa typer av stora vulkanutbrott. De 20 miljoner ton (!) svaveldioxid som Mount Pinatubos utbrott 1991 spred i stratosfären sänkte den globala medeltemperaturen med uppskattningsvis en halv grad 1991-1993, och historiskt sett kan ett liknande fenomen i ännu större omfattning ha resulterat i att dinosaurierna dog ut i skuggan av ett gigantiskt askmoln.

Att artificiellt försöka efterlikna denna typ av nedkylning av jorden är dock potentiellt mycket riskabelt. Vi vet helt enkelt mycket lite om vilka andra konsekvenser det skulle få på klimatet och vår miljö. Dessutom löser inte åtgärden andra problem med koldioxid, som försurning av haven. Denna åtgärd skulle också skapa ett mer eller mindre permanent beroende av ett artificiellt solskydd, samtidigt som sänkta temperaturer och ändrade vädermönster sannolikt skulle gynna vissa länder men missgynna andra.

I ljuset av allt detta ligger det nära till hands att konstatera: ”Det här är nog inget vi ska överväga i första taget”. Men här finns en liten hake: Även om Sverige, eller EU, eller någon annan sammanslutning länder, skulle dra slutsatsen att detta inte är svaret på hur vi ska hantera den globala uppvärmningen så finns i dagsläget inget som hindrar ett enskilt land att ta till denna drastiska åtgärd. Dessutom är det en, i dessa sammanhang, väldigt billig åtgärd.

I vanliga fall är förstås en billig lösning på ett problem något önskvärt men i det här fallet kan det vara tvärtom. Tänk om ett land som Bangladesh står inför att stigande vattennivåer hotar översvämma stora delar, eller att global uppvärmning påverkar Indiens jordbruk mycket negativt. I relation till sådana klimatkatastrofer kan kostnaderna för att skicka upp reflekterande partiklar i luften för dessa länder framstå som mycket små.

Detta leder till en situation som är en spegelbild av det traditionella friåkarproblemet. I stället för att ingen vill agera i förhoppning om att andra ska lösa ett gemensamt problem, utan att man själv behöver ta någon kostnad för det, blir situationen nu den att ett land som påverkas mest negativt av global uppvärmning kommer att vara det som först är villigt att testa även oprövade alternativ, trots att detta medför globala risker. Och ju lägre kostnaden för åtgärden är, desto snabbare framstår den som attraktiv för den som drabbas hårdast. Utan internationella regler för beslut om denna typ av åtgärder kommer resultatet bli ”för mycket och för snabbt”.

Slutsatsen är att ett fungerande internationellt samarbete är ofrånkomligt. Donald Trump kan möjligen i dagsläget se en strategisk fördel med att under banderollen America First vända samarbetet ryggen och hoppas på att andra löser problemet. Men i läget där konsekvenserna på allvar slår till mot ett enskilt land kommer det under motsvarande paroll se sig tvingat att vidta extrema åtgärder trots att dessa inte står i proportion till de globala riskerna. Om detta ska undvikas måste alla länder fortsätta på den gemensamma förhandlingsvägen mot ett stabilare klimat.

Jesper Roine är docent i national­ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Vad tycker du? Kommentera gärna på Sveriges Naturs facebooksida:

Artikeln publicerades i
Annons