Magi i ljusaste midsommarnatten
Blomsterkrans på styret till en cykel med en stor blombukett på pakethållaren.

Tomas Bannerhed skriver om midsommarnattens mystik. FOTO: Getty Images

Krönika

Magi i ljusaste midsommarnatten

Sju vackra blommor i buketten och en krans, bunden av olvon. När det bjuds till fest till ungdomens, ljusets och växtlighetens ära är det svårt att värja sig. 

Granen må vara sorgens och mörkrets träd, men det finns en tid när till och med dessa dysterkvistar är så översållade med spädgröna årsskott att de står och lyser som facklor i skogsbrynen, en tid när även askarna hunnit lövas och tusen blommor blommar vart man ser, när allt är grönt och inget visset och morkullorna knortar och pispar i skymningen som aldrig vill ta slut.

Den tiden är nu.

Dagarna runt skolavslutningen och veckorna fram i juni, när hundkäxen skummar, smultronen blommar och doften av nyslaget hö kan leta sig ända in i vår moderna tid. Och snart är det midsommar. Innan man vet ordet av, och inte mig emot. Denna fest till ungdomens, ljusets och växtlighetens ära vid den tid då naturen står i sitt skönaste flor och vi smyckar hus och grind och stång med blommor och blader och binder kransar av olvon att ha i håret, dessa dagar då solen klättrar som högst och natten knappt gör skäl för sitt namn.

Genom historien har naturen ansetts flöda av magiska krafter vid midsommar. I sitt klassiska verk Wärend och wirdarne från 1863 skriver etnologen Gunnar Olof Hyltén-Cavallius: ”Alla örter och blomster till läkedom för menniskor och djur må denna afton samlas, om de eljest skola ha sin fulla kraft, och efter forntida sed upphemtas då äfven midsommarsdagg, som sedan lägges i degen när man bakar bröd. På midsommarsafton må dessutom slagrutan skäras, om någon med henne vill leta efter drakamedel och jordagods.”

Kollektiv glädjeyttring

Numera är kanske midsommarfirandet mest av allt en kollektiv glädjeyttring över att semestersäsongen står för dörren, men historiskt sett har det magiska tänkandets traditioner och tron på naturens överjordiska krafter spelat en stor roll. Man har åkt till heliga källor och druckit lyckobringande vatten, man har lagt lövkors på åkrarna och hängt upp midsommarkvastar i ladugården för att skydda grödorna mot oväder och kreaturen mot onda makter. Den som ville få reda på vem hon ska gifta sig med kunde springa naken tre varv runt brunnen eller gå tigande till en korsväg där den älskade skulle stiga fram ur de böljande dimslöjorna. Och ännu i våra dagar ger sig ju en och annan ut i den sena midsommarkvällen, bort från festen lite i smyg så där, för att plocka sju sorters blommor att ha under kudden.

För min egen del kommer nog naturmystiken att inskränka sig till en rätt handgriplig blomsterbukett att ställa mitt på långbordet redan till sillunchen, och om nu även den ska innehålla sju sorters blommor får det bli prästkrage, rödklöver, blåklocka, kråkvicker, smörblomma, skogsnäva och hundkäx, alla med å, ä eller ö i sig.

Tomas Bannerhed, författare och krönikör i Sveriges Natur.

Och om gulmåran hunnit slå ut ska jag minsann överraska mig själv (och kanske någon annan) och ställa in ett stort fång i kannan av emalj. Jungfru Marie sänghalm kallas den också, och den inte bara ångar vilt av mandel och honung utan väcker våra lustar som inget annat. Åtminstone om vi får tro Linné.
Och det får vi väl, i alla fall när det är midsommar och naturen flödar av magiska krafter.

Skribent Tomas Bannerhed
Artikeln publicerades i