Fågellycka för fullvuxna

Lyckan över att skåda fågel kanske är det slutliga beviset för vuxenblivandet, skriver Tomas Bannerhed. Foto: Gettyimages

Krönika

Fågellycka för fullvuxna

Att se i stället för att bli sedd. Att släppa taget om görandet och bekräftelsebehovet. Tomas Bannerhed funderar över om lyckan över att skåda fågel kanske är det slutliga beviset för vuxenblivandet.

Varför brydde jag mig inte om fåglar som ung? Jag växte upp i en ganska vacker trakt, ett omväxlande odlingslandskap med prasslande lövdungar, artrika våtmarker och vidsträckta åkrar om vartannat. Ljusa beteshagar och hemlighetsfulla uggleskogar, gamla kvarndammar och en stor, ringlande å som lärde mig vad ordet meander betyder.

Dessutom låg en av länets bästa fågelsjöar en kvart hemifrån med cykel, men jag kan inte minnas att jag någonsin var där. Hade liksom jämt tankarna på annat och var antagligen mest intresserad av mig själv under de där åren då man är som mest formbar.

Vildgässen betade spillsäd

Visst, helt blind och döv för allt bevingat liv kan jag väl inte ha varit. Jag minns vildgässen som betade spillsäd och deras kacklande plogar högt i det grå när vi låg i potatisåkern med byxknäna leriga som svalbon. Jag hade kunnat ge nästan vad som helst för att förvandlas till en pyssling som Nils Holgersson och få följa med de där gässen söderöver, mot främmande länder och vidare horisonter, kanske på de västfrisiska öarna eller neråt Normandie.

Och jag minns måsarna som svärmade kring harvarna, skatorna i den grovbarkade vårtbjörken ute vid vägen och tornseglarna som kom pilande in under taket på farmors hus, men det betydde liksom inget för mig. Inte mer än vad parkerna och duvorna betyder för en stadsunge på väg ut i livet. Det hjälpte tydligen inte heller att mina äldre kusiner, som jag såg upp till, var skådare av rang. Eller att ornitologerna spände upp nät och ringmärkte törnsångare där hemma, eller att den fantastiska storspoven häckade lite varstans på den utdikade myren vi bodde vid.

LÄS porträttintervjun med Tomas Bannerhed

Antagligen har det med dålig självkänsla att göra. Mitt behov av bekräftelse, att få höra att jag var duktig och dög någonting till, var av ett sådant slag att inga fåglar i världen hade kunnat tillfredsställa en tusendel av det. Jag ville prestera och bli sedd – om det sedan var i fotboll, minigolf eller luftgevärsskytte spelade inte så stor roll, eller ölburkssamlande eller jultidningsförsäljning för den delen. Och på fåglarnas område fanns ingen bekräftelse i sikte. Uppförsbacken var för lång, insatsen för stor och den eventuella belöningen oändligt avlägsen.

Men nu, när jag bor mitt i Stockholms innerstad, bland bilar, buller och betong, i en av landets mest urbana miljöer, då har naturen minsann börjat betyda något för mig. Nu känner jag att jag vill ut i spenaten så fort det blir vår i luften och kan nästan inte tänka mig ett liv utan fåglar. I år har jag dessutom två tornfalksholkar att hoppas på, en i var sitt skogsbryn ett par mil norr om staden. Jag blir faktiskt lite sprallig vid själva tanken på att kanske få följa deras häckning och se hur det går i år, se den långstjärtade ryttlaren på sorkjakt och se ungarna växa sig stora och flyga ut i juli.

Tomas Bannerhed, författare och krönikör i Sveriges Natur.

Tänk: att inte behöva bli sedd och bekräftad av andra, att det kan räcka med en sienafärgad falk i kikaren, skönheten i en fågels väsen, för att ett leende ska börja växa i en. Kanske är det att ha blivit vuxen till slut.

Läs mer om fågelskådning:

Max flax – vårresor för fågelspaning
Så blir du en fågelskådare
Skribent Tomas Bannerhed
Artikeln publicerades i