Annons

Den ohållbara cementen

Aptiten på betong driver på klimatförändringar och massutrotning. I Asien råder byggboom. Kambodja pulvriserar sina berg. Och Sverige är inte mycket bättre.

Den ensliga klippryggen Phnom Kampong Trach reser sig ur en bädd av risfält likt en slumrande drake. Liknelsen är lokalbefolkningens. Människor i den kambodjanska provinsen Kampot har en lång relation med berget och dess grottor. Det är där de samlar fladdermusspillning, guano, för att gödsla sina åkrar. Där bor deras andar. Och i tider av krig är det där de har tagit skydd från bombernas krevader.

Vi klättrar ner i det mörka inre genom en hålighet som kallas drakens nacke. Med oss går Ken Sam An, direktör för områdets förening för skogsbevarande och ekoturism. Över miljontals år har vatten brutit ner kalkstenen och format den till märkliga skepnader. Sam An har namn för dem alla. ”Elefantens tunga”, ”svampguden”, ”den vita diamantelefanten”.

Vi passerar en helgedom där en munk sitter och mässar. Ett hundratal trappsteg upp breder åkrarna ut sig under en naturlig balkong. Det är stilla, så när som på klingandet från en kos bjällra. Tills luften plötsligt klyvs av en explosion och berget börjar darra. Sam An blickar ut mot en klippa drygt en mil bort. Klippan har kapats på mitten.

– Det gör mig förkrossad. Om de fortsätter att spränga i den här takten kommer snart alla berg att försvinna, säger han.

Bergssprängningarna handlar om att skaffa råvara till cement. På några få år har byggbranschen blivit Kambodjas näst största. Huvudstaden Phnom Penh är en enda stor byggarbetsplats. Där koloniala kvarter en gång bredde ut sig skjuter nu höghus i höjden. Det är en del av en bygghets som har hela Asien i sitt grepp. Kontinentens investeringar i byggen överskrider USA:s och Europas tillsammans.

Men boomen sätter spår. Sand har blivit en bristvara, kontrollerad av kriminella nätverk. Luftkvalitén har blivit så dålig att föroreningarna varje år kräver en miljon indiers liv. Och naturen ändras för gott. För botaniker är situationen i Kampot särskilt smärtsam. Den biologiska mångfalden här är unik. Men kalkstenslandskap – så kallad karst – går inte säkra någonstans. Inte ens i Sverige.

Då den sista mopeden puttrat iväg från Tha Boon Roongs cementfabrik bjuder Phnom La’ang på skådespel. Svarta prickar skjuter ut ur en grottmynning, tvinnas till en tjock spiral, vilken sedan virvlar ner över landskapet, böljande som norrsken. I en timme fortsätter fladdermössen att flyga ut ur grottan. Fladdermuskolonin är en av regionens största och fundamentet för bergens inre ekosystem. Deras avföring, guano, kryllar av liv, vilka i sin tur blir föda åt rovdjur.

Många av dessa arter återfinns ingen annanstans på jorden. Bergen är nämligen så isolerade att livsformer fått klamra sig fast och utvecklas åt helt egna håll. Tropiska plantor har börjat bete sig som ökenväxter. En julstjärna har till exempel utvecklat kaktusliknande drag.

Ken Sam An kämpar för att bevara Kampots kalkstensklippor för ekoturism. Foto: Jonas Gratzer

Botanisten Jaap Jan Vermeulen från Nederländernas nationella herbarium har bedömt artrikedomen genom att räkna skalen från sniglar – en bra indikatorgrupp för kalkstensberg. Bara på Phnom La’ang fann han nio unika arter, vilket är mer än någon annanstans i Sydostasien.

– Det illustrerar vilka artfabriker dessa kullar är, säger han.

Nu verkar bergets öde vara att pulvriseras och omformas till Asiens högsta hus. Thai Boon Roong, företaget som äger rättigheterna till kullen och cementbruket, har nämligen fått klartecken att bygga ett drygt 500 meter högt tvillingtorn i landets huvudstad Phnom Penh. Målgruppen är kinesiska investerare. Sedan 2010, då utlänningar tilläts köpa lägenheter över första våningen, har de strömmat till Kambodja. Många av dem är oroliga för ekonomisk instabilitet i Kina. Andra vill fly den kinesiska presidenten Xi Jinpings hårda tag mot korruption. Kambodja är ett naturligt val. Här är priserna fortfarande relativt låga. Och det finansiella regelverket är ökänt slappt. Förra året rankades landet som nionde värst i världen för penningtvätt.

Situationen i Kambodja är abnorm, men inte väsensskild från resten av Asien. Den fattigare delen av kontinenten satsar stort på tillväxt genom infrastruktur och bostäder.

En av Kampot-provinsens många kalkstensklippor. Foto: Jonas Gratzer

Förebild och finansiär är Kina. Landets rasande utveckling till världsmaktsstatus har kännetecknats av dess fysiska förvandling. På några få årtionden har skyskrapor och höghastighetståg tagit över från hutonger och cyklar som nationens sinnebild. Bara under 2015 använde Kina mer cement än USA gjorde under hela 1900-talet.

Men nu har regeringen dragit i bromsen och den överhettade marknaden svalnar. För att inte maskineriet ska kollapsa satsar Kommunistpartiet i stället på export. Det ska investera 7 000 miljarder kronor på infrastruktur i regionen. Det lär innebära att rekordkonsumtionen av cement upprätthålls, och att tre miljarder kubikmeter kalksten fortsätter att brännas och pulvriseras varje år.

Resultatet är ett enormt miljöproblem. Enbart cementproduktion står nämligen för mellan åtta och nio procent av människans globala koldioxidutsläpp. Och det kan bli värre framöver. Till 2050 beräknar FN att ytterligare 2,5 miljarder människor kommer att flytta till städer. Många av dem i Kina, men ännu fler i Indien – ett land som varit betydligt långsammare än Kina på att miljöanpassa sina industrier.

En man blickar mot en cementfabrik i Kampot. Foto: Jonas Gratzer

Sverige är inte helt annorlunda. Här ska byggas 600 000 bostäder till år 2025. Lägg till infrastrukturprojekt som Förbifart Stockholm, utvidgning av Stockholms tunnelbana och Väst- och Ostlänken. Valet av betong som byggmaterial är så självklart att få ifrågasätter det. Miljökraven är obefintliga eller lämnas till marknaden att själv formulera. Våra intervjuer med ett flertal myndigheter visar att många inte ens vet varifrån cementen kommer.

Läs även: Naturvärden hotas när cementindustrin expanderar på Gotland

Huvuddelen av all cement i Sverige är faktiskt svensk. Tre fjärdedelar tillverkas av Cementa, som ägs av den tyska jätten Heidelberg Cement. Fabriken i Slite på Gotland står för cirka två procent av de totala svenska koldioxid­utsläppen. Resten av den cement som används i Sverige importeras, framför allt av det multinationella mexikanska företaget Cemex från bland annat Lettland, Polen och Tyskland.

”Om de fortsätter att spränga i den här takten kommer snart alla berg att försvinna.”

Branschen försöker möta miljöutmaningarna. Såväl svenska som globala företag byter ut en del av betongens cement mot vulkanaska och fasar ut fossilt bränsle i sina fabriker. För att komma åt resterande utsläpp görs experiment med att filtrera ut koldioxid och sedan pumpa ner den under marken eller havsbottnen. Målet är att all Sveriges betong ska vara klimatneutral år 2045. Men även om det låter bra finns det kritik. Tekniken med att lagra koldioxid är till exempel förenad med nya miljörisker. Och ropet på skattemedel för att täcka kostnaderna skaver i somligas öron.

En man och hans kor korsar rör där sand pumpas från en flodbotten för att bli betong i huvudstaden. Foto: Jonas Gratzer

Industrin har länge berikat sig på smutsig praxis. Den blir knappast grön av de här åtgärderna heller. Kalk måste fortsatt brytas. Och det är inte bara i Kambodja som värdefulla landskap går förlorade. Cementas anläggning på Gotland ligger på världsunik alvarsmark, hem för en mängd rödlistade arter samt sköra vattentäkter. Och företaget har stora planer på expansion framöver.

Men det finns alternativ till betong. Kommersiella projekt världen över använder material baserade på stålflis, lera och svamp i stället. Men mest lovande är trä. Materialet har utvecklats snabbt de senaste åren. Forskning har minimerat risker som eld och mögel, och tagit fram metoder för att prefabricera stabila flervåningshus. Dessa kan sedan monteras på hälften av den tid ett betongbygge tar, dessutom med mindre störande ljud. 2015 byggdes ett trähus i Norge med 14 våningar. Året efter överträffades det av ett trähus med 18 våningar i Kanada, det land som går i täten för träbyggnader.

Peter Moonen, hållbarhetschef på Canadian Wood Council, säger att trä börjat utmana betongens territorium.

– Evolutionen inom träsektorn just nu påminner om då Eiffel byggde sitt torn i Paris och skapade medvetenhet om potentialen hos järn och stål. Cement- och betonglobbyn motsätter sig utvecklingen benhårt. Men faktum är att dagens arkitekter har ett brett spektrum av moderna material de måste överväga. Ofta är en blandning det bästa valet.

Inne i ett av de påkostade försäljningskontoren för lyxbostäder visar en kvinnlig säljare upp ett av de många projekten som planeras att byggas i Phnom Pen. Foto: Jonas Gratzer

Trä är attraktivt från miljösynpunkt. Det är förnybart och främjar nyplantering, vilket leder till att mer koldioxid absorberas ur atmosfären än om skogen bara stod kvar. I och med klimatavtalet i Paris fick träbranschen ett uppsving. Men Sverige har halkat efter, säger Magnus Wålinder, professor i byggnadsmaterial på Kungliga tekniska högskolan.

– Större delen av den teknikutveckling vi gjort med skogsprodukter är inom papper, förpackningar och hygien. Men det ger marginella effekter för världens koldioxidutsläpp jämfört med på byggmaterialområdet.

Ett par prestigebyggnader i trä är på gång. Boverket har i en ny rapport noterat framstegen och potentialen hos materialet, men även utmaningar som akustik och vibrationer.

Generellt råder ändå okunnighet. Wålinder menar att det främst beror på den oro som skapades efter ett antal förödande bränder i slutet på 1800-talet. Det följdes av ett sekellångt förbud mot flervåningshus med trästomme.

– Försäkringsbolagen måste inse att det inte finns något att vara nervös för. Byggregler måste ändras. Och byggföretagen lära sig en teknik de inte använt på över hundra år. Det är obestridligt att trä är bättre för miljön än betong. Ändå struntar vi i vilket material våra hus byggs av. Det är helt horribelt egentligen.

”Ingen vågar ge sig på de intressen som kontrollerar naturresurserna. Det är karteller med mer makt än polisen.”

I Kambodja har man redan huggit ner merparten av sina skogar. Sand, bland annat för betong, är en annan överexploaterad resurs. Den lokala miljöorganisationen Mother Nature har hjälpt drabbade bybor att anordna protester, men aktivisterna har blivit försiktigare det senaste året. Den nationella demokratin har skjutits i sank. Landets största oppositionsparti har förbjudits, oberoende medier stängts och regeringens främste kritiker mördats. Två av Mother Natures medlemmar kastades i fängelse efter att ha filmat de mudderverk som används för att suga sand från flodbottnar. Många länder har vänt premiärminister Hun Sens despotiska styre ryggen. Men inte Kina: och det är allt stöd han behöver.

Alejandro Gonzalez-Davidson, som grundade Mother Nature, utvisades från Kambodja för tre år sedan. Ett milt öde, med tanke på att lokala miljöaktivister har mördats. Han säger att vissa myndigheter har goda intentioner.

– De förstår att våldtäkten på naturen inte är bra för landet. Men ingen vågar ge sig på de intressen som kontrollerar naturresurserna. Det är karteller med mer makt än polisen.

Samtliga är kopplade till toppen.

Hun Sen och hans familj styr en liten elit av förtrogna på ett sätt som Sarah Milne, en forskare i resurser, miljö och utveckling på Australian National University, liknar vid en maffia.

– Kambodjas elit använder giftermål för att stärka idén om familj och lojalitet. Men olagliga finanser och exploatering är bindemedlet som verkligen binder dem samman. Det kommer inte att sluta förrän naturresurserna tar slut eller folket vänder sig mot dem.

Arbetare behandlar den sand som pumpats upp för att användas i huvudstadens lyxbyggen. Foto: Jonas Gratzer

Det är den rädslan som aktivister som Gonzalez-Davidson spelar på.

– Vi mobiliserar lokalsamhällen, sprider videor, uppmanar turistbesök. Framför allt av kambodjaner. Om befolkningen börjar bli stolt över sin vackra och unika natur, och sedan filmar den med sina telefoner skapar du huvudvärk för dem som vill orsaka miljöförstöring.

Någonstans inne i den drake som är Phnom Kampong Trach lyser Ken Sam An upp en välvd, gulbrun grottsida med sin mobiltelefon.

– Om den här väggen är fuktig vet vi att säsongen inte kommer att medföra torka.

Skrönan säger något om lokalbefolkningens förståelse för bergets roll som grundvattenmagasin. Vattenskrevor utgör några av kalkstenens minst utforskade delar. På andra ställen har man funnit krabbor och blinda fiskar. Det är lätt att drömma sig bort och fylla en hel dag med Sam Ans historier. Något liknande är också tanken. 2008 utsåg provinsregeringen Phnom Kampong Trach till ekoturistattraktion.

Vägarna till kullen är ännu inte tillräckligt breda eller släta för att locka stora turisthorder. Men somliga söker sig redan hit.

För Sam An är lösningen självklar.

– Varför spränga bergen då vi i stället kan bevara dem och tjäna pengar på dem om och om igen?

Se filmen: ”Kinesisk penningtvätt driver rovdriften på Kambodjas berg”

Skribent Per Liljas
Artikeln publicerades i
Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter
Annons