Annons
Hon valde ett liv bland lejonen
Lejon och elefanter i bakgrunden

Hon valde ett liv bland lejonen

Att motivera  folk att leva med  lejon känns inte alltid självklart. Men biologen Ingela Jansson och hennes femton kollegor från de  lokala massaj­byarna jobbar hårt och framgångsrikt med just detta i norra Tanzania.

Tre vilda elefanter står och betar på kullen ovanför Ingela Janssons hus. För några veckor sedan hade hon en av dem i trädgården. Ingela visar hålet där den till sist klev ut, rakt igenom staketet. Huset ligger precis på kanten av Ngorongorokratern i norra Tanzania. Vulkanen har för länge sedan slocknat och i det runda hålet breder gröna vidder ut sig. Efter en stunds spaning med kikaren inser man att hela kratern är full av djur. Det som först liknar myror är gnuer, zebror och elefanter. Tittar man länge kan man hitta flockar med lejon. Detta är jordens lejontätaste område, och Ingelas arbetsplats.

I köket hänger nätpåsar med lejonbajs på tork i en stålgalge. Därinne i de stinkande klumparna finns kanske svaren på varför lejonen i kratern får så få ungar. Ingela jobbar med att kartlägga deras genetik, som doktorand vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Men på sista tiden har bajspåsarna blivit hängande.

– Läget är för akut för att bara forska, säger Ingela.

Inavel och spjut hotar

Hon berättar att lejonen verkar lida av inavel eftersom de lever avskurna från andra stammar. En lejonhanne som försöker vandra från Serengeti, ett par mil härifrån, kommer med största sannolikhet att falla offer för ett spjut. Savannen befolkas av människor som lever helt och hållet på sin boskap.

Därför arbetar Ingela Jansson också som samordnare för organisationen KopeLion, som arbetar för fredlig samexistens mellan massajer och lejon i Ngorongoro-området. Hon jobbar ihop med femton tidigare lejonjägare som numera är lejonväktare.

En massaj och en svenska

– Förra året stoppade vi tillsammans 26 planerade lejonjakter, så det känns som att vi har hittat en modell som fungerar.

Varje by i området har en lejonväktare som spårar och pejlar, för att kunna varna när lejonen är nära. Väktaren hjälper också till att leta upp försvunnen boskap, tar hand om sår på skadade djur och finns till hands i stort och smått.

– Ofta handlar lejonjakterna om att visa sitt mod, så vi försöker vända på det. Att stoppa en lejonjakt kräver betydligt mer mod och uthållighet än att delta i den, förklarar Ingela.

Ingela Jansson med massajer
Samarbete skyddar lejon. FOTO: Amanda Hyman.

Taktiken verkar fungera. Lejonet är ett heligt djur för massajerna och att vara nära dem ger status, oavsett om man dödar dem eller pejlar dem. Lejonjakterna handlar förstås också om att försvara sin boskap. Det är nästan omöjligt att hindra lejonen att ta en ko när de väl har gått till attack. Istället är det vanligt att gå ut på hämndjakt efteråt.

Vad säger du när du träffar någon som har fått en av sina två kor tagen av lejon?

– Vi hade ett sådant fall nyligen. Han var dessutom halvsidesförlamad och hade svårt att försörja sin familj redan tidigare. I de lägena pratar vi inte om att bevara lejon, då satsar vi bara på att ta hand om folk. Vi försökte få myndigheterna att ge honom ersättning men det var omöjligt. Ändå bad han sina släktingar att inte hämnas på lejonet. Min erfarenhet är att ju fattigare folk är, desto mindre aggressiva blir de i sådana här lägen. De är vana vid att uthärda och att saker är bortom deras kontroll medan de rika tror att de kan kontrollera allt.

I Tanzania finns inget ersättningssystem för rovdjursskador. Ändå tycker Ingela att toleransen för lejonen är större än för vargarna och björnarna hemma i Sverige.

Ingela Jansson

– Tidigare jobbade jag i Skandinaviska björnprojektet men att återvända och jobba med rovdjursproblematik vore knepigt. Jag skulle ha problem med att bemöta attityderna. Här lever folk mitt ute på savannen, helt beroende av sin boskap, utan andra stängsel än taggbuskar som de släpar ihop, och ändå känns det som om de förstår att lejonen också har en plats här.

En av Ingelas uppgifter i björnprojektet var att gå i skogen nära radiomärkta björnar för att se hur de reagerar på mänsklig närvaro. Ofta kunde hon passera dem på bara några meters håll utan att de gav sig tillkänna.

– Lejonen i massajtrakter är som svenska björnar, de finns hela tiden där men man ser dem inte, man ser bara spåren. Nattetid är lejon en annan sak, då kommer de fram.

Efter en lång dags räkning av morrhårsfläckar (lejonens ”fingeravtryck” som Ingela ritar av) slutar dagen mitt på savannen, långt från närmsta grusväg. Dova rytanden hörs på avstånd när Ingela klättrar upp till sitt tält på biltaket. Hon började övernatta så efter att hennes tält på marken omringades av lejon som kände på det med tassarna. En kollega övernattade i jeepen intill och lyckades mota undan lejonen med bilen.

Lejon är ganska besvärliga – vad är det egentligen som lockar med stora rovdjur?

– Eftersom de är högst upp i näringskedjan så kräver lejonbevarande att man värnar hela systemet. Jag hade nog lika gärna kunnat forska på lingonris om jag bara kände att det förde världen framåt.

Läs mer om: rovdjur

Korpen och vargen, en urgammal allians
Henrik Ekman: Dags för kompromiss om vargen
Isbjörnarna kan bli 30 procent färre till 2050
Hundratjugo poäng för en skjuten rödräv
Skjut, gräv, tig! Jakten på rovdjurshatet
Naturvård och turism ska få påverka jakt och viltvård
Artikeln publicerades i
Gilla, dela och diskutera våra artiklar på Facebook Följ oss på Facebook
Annons