Klimatomställningen ska få ett kvitto

Samtidigt som dammet börjat lägga sig efter den senaste klimatförhandlingsbataljen i polska Katowice under COP 24 i december, framkommer nu tyngden alltmer i flera av de nya uppgifterna som antagits.

Världens länder är nu enade om att det framöver ska bli mer tydligt vilka de faktiska pengabehoven är hos mottagarländerna. För även om det är sagt att minst 100 miljarder dollar ska finnas tillgängliga varje år från år 2020 för att ställa om utvecklingsländer, så är det faktiskt inte särskilt klart vad de behövs till.

LÄS MER: Investerare kräver klimatåtgärder 

90 biljoner dollar

De flesta analyser pekar på att behovet är långt större än 100 miljarder årligen. På en global skala beräknar exempelvis New Climate Economy att 90 biljoner dollar behövs för att ställa om samhället till att bli klimatmässigt hållbart. Men vad det är som behövs hos de enskilda länderna, och hur mycket som kan finansieras med vilken sorts investeringar, är inte lika klart.

EU:s chefsförhandlare i finansieringsfrågorna och ledare för den svenska förhandlargruppen Johanna Lissinger Peitz menar att beslutet att införa en behovsanalys blev avgörande för att förhandlingarna kunde gå i lås. Det var annars stor oro inför mötet i Katowice att pengafrågorna skulle sätta käppar i hjulen för att få till en regelbok.

LÄS MER: Regelboken räddar inte klimatet men länderna kom överens 

Varför anses detta behövas?

– Det finns säkert en massa olika anledningar. Dels så gör det möjligt att visa på hur stora behoven är. Sen tror jag också att det finns länder som är i behov av att på hemmaplan kunna visa hur behovet ser ut om de ska kunna genomföra sina nationella utsläppsåttaganden, säger Johanna Lissinger Peitz till Sveriges Natur.

På andra sidan hoppas också flera givarländer och grupper av länder, såsom EU, att de kommande analyserna av behoven hos mottagarländerna ska leda till att det blir mer tydligt vad som faktiskt kan göras nationellt, i den egna budgeten.
Därigenom blir det mer klart vad som exempelvis krävs för att locka investeringar från andra länder, och vad är det som under en längre tid kommer att behöva vara biståndsmedel.

Mer än bara summan

Det är bara några av frågorna som givarländer vill ha mer klarhet i, säger Lissinger Peitz:

– Då kan man få fram mer än bara summan. Visst, den är viktig, men den är också i sig själv ointressant om det inte finns projekt och en miljö som attraherar investeringar, säger Sveriges chefsförhandlare och fortsätter:

– Har man ingen grundlagstiftning på plats, riskerar det bara att bli enskilda insatser snarare än projekt som verkar för en omställning av samhället i stort. Jag tror också att länderna därigenom kan visa att här behöver vi hjälp med att bygga upp kapacitet, institutioner och lagstiftning som kan göra det möjligt att exempelvis dra till sig utländska investeringar.

Men vad som faktiskt ska in en sådan ”behovsbeskrivning” är inte klart. Förhandlingar ska ske under de kommande åren. Redan år 2020 ska dock den första sammanställningen vara klar. Men det är troligen först vid nästa tillfälle, år 2024, som bilden blir helt klar, säger Lissinger Peitz.

–Till 2020 är det inte särskilt långt så den första rapporten kanske inte blir heltäckande.