Gifter och barnarbete i bomullsodling

Gifter och barnarbete i bomullsodling

Av H&M:s alla kläder tillverkade i Indien kan upp emot hälften göras av en bomull som förgiftar naturen, torkar ut floderna och gör barn till slavar. I Indien, där kedjan köper en stor del av sin bomull, finns endast ett fåtal ekologiska bomullsfält.

Trettonåriga Rekha Bhikval ropar på sina syskon som hänger tvätt över stallet där familjen bor. Klockan är sex på morgonen och det är dags att följa med pappa ut på fältet. Rekha Bhikval tar tag i sina yngre syskon som vant tar säckarna i handen och går ut till buskarna för att plocka bomullen som godsherren säljer till den globala textil­industrin.

Pappan kommer efter med giftsprutan. Förmannen på bomullsplantagen har upptäckt maskar på ett antal buskar och vill att han ger plantorna en »ordentlig dusch« med ett livsfarligt växt­gift innan maskarna angriper bomullskapslarna. Trots att en droppe koncentrerad Aldicarb kan orsaka ett dödsfall slänger pappan upp giftdunken på ryggen som om det vore en harmlös ryggsäck.

– Ibland blir jag yr och spyr. På kvällarna får jag huvudvärk. Men det är bara att bita ihop. Godsherren accepterar inga klagomål, säger pappan Lhhagan Bhikval.

Vattennivån sjunker varje år

Lhhagan Bhikval mår ofta dåligt av insektsgifterna som han regelbundet sprutar på bomullsplantorna utan skyddsutrustning.
Lhhagan Bhikval mår ofta dåligt av insektsgifterna som han regelbundet sprutar på bomullsplantorna utan skyddsutrustning.

Familjen Bhikval är en av tiotusentals gästarbetarfamiljer från den fattiga delstaten Madhya Pradesh som varje år söker sig till det bördiga Gujarat för att plocka bomull. Medan andra delar av Asien torkat ut på grund av den absurda mängd vatten som behövs för att odla bomull finns det fortfarande grundvatten kvar i Gujarat. Problemet är att vattennivån sjunker för varje år. Numera måste bomullsbönderna borra över 200 meter för nå grundvattnet.

– Du ser, floden har torkat ut, säger Lhhagan Bhikval och pekar på den breda men steniga flodfåran som löper längs plantagen.

När Lhhagan Bhikval sprutat klart går han tillbaka till sina tre barn. Döttrarna, som är 8, 10 och 13 år, ingår som bonus i det avtal som godsägaren gjort upp med föräldrarna. Flickorna ska arbeta varje dag i veckan, inklusive söndagar, under den sju månader långa bomullssäsongen. Under tiden kan inte flickorna gå i skolan.

– Mamma har lovat att jag ska få gå i skola nästa år, men än så länge behövs vi på plantagen, säger åttaåriga Rina Bhikval.

Hon ett av uppskattningsvis en halv miljon barn som arbetar i bomullsindustrin. Det kvittar att det är förbjudet enligt landets grundlag för barn under 16 år att arbeta. I bomullsbranschen är det accepterat att barn plockar råvaran som ska bli våra kläder.

Varje år måste brunnen borras djupare eftersom grundvattnet sjunker.
Varje år måste brunnen borras djupare eftersom grundvattnet sjunker.

– Jag plockar minst lika mycket som mamma nu, säger Rina Bhikval stolt och lägger ännu en klase bomull i säcken.

Väcka liv i exporten

För tre år sedan ställde Gujarats guvernör upp i valet till premiärministerposten i Indien. Narendra Modi tyckte att den förra regeringen hade behandlat bomullsbönderna illa och ville väcka liv i bomullsexporten. Han presenterade en plan som han döpte till »5F« – de fem f:en – farm, fibre, fabric, fashion, foreign. Tanken var att genom en förbättring av villkoren för bomullsbönderna höja kvalitén på bomullsfibern så att den indiska råvaran åter kunde bli en global succé inom modebranschen. Narendra Modi vann valet och för första gången fick hans parti, det hindunationalistiska högerpartiet BJP, majoritet i parlamentets underhus. Affärsmannen Modi har redan infriat sitt vallöfte. I år gick Indien om Kina som världens största bomullsproducent.

Gita jobbar hela dagarna med att plocka bomull med sin son Pinal.
Gita jobbar hela dagarna med att plocka bomull med sin son Pinal.

Hjärtat i landets bomullsproduktion är staden Amreli med 105 000 invånare i södra Gujarat. Redan vid infarten till staden märks det att skördesäsongen är i full gång. Långa rader av traktorer med släp fyllda av bomullsbalar korkar igen de dammiga gatorna och bildar långa köer till bomullsmarknaden mitt i centrum. På tavlan innanför portarna har bomullsmarknadens chef skrivit med krita vad världsmarknadspriset ligger på i dag. Den senaste månaden har priset gått ned tio procent.

– Vi går nästan plus minus noll nu, klagar en av bomullsbönderna.

Han har precis sålt 14 balar bomull.

– Vi har så många utgifter, säger han och slänger en blick mot växtgiftsbutikerna som ligger på rad utanför marknaden.

Sedan det multinationella kemiföretaget Monsanto monopoliserade försäljningen av genmanipulerade bomullsfrön i Indien för femton år sedan är bomullsbönderna bundna till att köpa dess fröer inför varje säsong.

I början var de genmanipulerade fröna resistenta mot bomullsmasken och ingen behövde bespruta buskarna, men allt eftersom maskarna vant sig vid den nya busken har de börjat angripa bomulls­kapslarna igen.

– Nästan hälften av våra utgifter går till bekämpningsmedel, säger bonden.

Rina Bhikval, 8 år, bor i bomullsfarmens stall tillsammans med sin familj. Nästa år har hennes pappa lovat att hon ska få gå i skola.
Rina Bhikval, 8 år, bor i bomullsfarmens stall tillsammans med sin familj. Nästa år har hennes pappa lovat att hon ska få gå i skola.

Endast fem procent av jordbruksmarken i Indien används till att odla bomull. Ändå står bomullsproduktionen för 55 procent av alla pesticider som används i landet.

Ett annat problem med premiärministerns satsning på att göra Indien till världens största bomullsproducent är att bomull är den gröda som slukar mest vatten av alla. Det främsta exemplet på vad törsten kan leda till är att Aralsjön, en gång i tiden världens fjärde största insjö, torkade ut på grund av att diktatorn i Uzbekistan fick för sig att hans land skulle bli en ledande bomullsproducent.
I dag är den uttorkade Aralsjön ett av de tydligaste exemplen på platser som har förstörts av människan.

Ödslar grundvatten

I genomsnitt går det åt 22 500 liter vatten för att producera ett kilo bomull i Indien. Det används så mycket vatten i bomullsbältet i Gujarat att det skulle räcka till att ge hundra liter vatten om dagen åt 85 procent av Indiens befolkning på 1,3 miljarder invånare.

En av dessa hundratusentals bomullsbönder som ödslar med grundvatten är Sunjaybhai Shekhaliya. Han bevattnar sina sex hektar odlingar med vatten som han tar från en brunn som den nya indiska regeringen subventionerat åt honom.

– Akta! Gå inte nära kanten, uppmanar han.

Brunnen är minst 25 meter djup och mäter åtta meter i omkrets. Här förvarar han grundvatten efter att det pumpats upp från 235 meters djup.

– Varje år sjunker grundnivån tio till femton meter och vi måste borra djupare, säger Sunjaybhai Shekhaliya.

Nästan hälften av vattnet dunstar bort i hettan innan det nått bomullsbusken.

– Jag hade gärna använt mindre vatten, men då torkar buskarna, klagar Sunjaybhai Shekhaliya.

De senaste åren har kraven från konsumenterna blivit tydligare. Den som lyckas odla ekologisk bomull får tre gånger så mycket betalt på bomullsmarknaden i Amreli. Problemet är att än så länge ger de ekologiskt odlade buskarna en tredjedel så mycket bomull. En som ändå försöker driva en ekologiskt hållbar bomullsfarm är Paresh Bhai Gajera. Han är 40 år och har fått fyra hektar mark av sin pappa. För att hålla nere vattenförbrukningen har han installerat plaströr med hål i som löper längs raderna av bomullsbuskar. Det gör att vattnet når buskarnas rotsystem utan något spill. Han har minskat sin vattenförbrukning med 40 procent och använder inte heller några farliga växtgifter eller konstgödsel.

– Ibland får jag bomullsmaskar. Då är det bara att dra plantan ur jorden och hoppas att maskarna inte har spridit sig, säger Paresh Bhai Gajera.

J. B. Chatrola är en av ägarna till det moderna spinneriet utanför Amreli. Investeringen kostade 90 miljoner kronor och han räknar med att lånet kan avskrivas på mindre än tio år.
J. B. Chatrola är en av ägarna till det moderna spinneriet utanför Amreli. Investeringen kostade 90 miljoner kronor och han räknar med att lånet kan avskrivas på mindre än tio år.

Att de ekologiska buskarna ger mindre bomull tycker han kompenseras med att han inte behöver lägga några pengar på konstgödsel och växtgifter.

– För mig innebär det också ett mervärde att odla ekologiskt. Jag har ett duvslag på taket här, säger han och pekar. Jag vill att mina duvor ska kunna flyga runt på fälten utan att riskera att bli sjuka.

Trots att Paresh Bhai Gajera har ett ekologiskt tänkande använder han sig också av bomullsbarn. Han har anställt en familj från delstaten Rajasthan, norr om Gujarat, som hjälper honom under säsongen. Pappan sköter maskinerna, och mamman och barnen sätter fröerna och plockar bomullen. Barnen är 8, 10 och 15 år.

– Det är mest mamman som jobbar på fälten. Barnen hjälper bara till ibland, säger Paresh Bhai Gajera.

Det är den vanligaste ursäkten bland indiska bomullsbönder när de ertappas med barn på fältet. De vet att barnarbete är förbjudet och döljer sitt utnyttjande genom att hävda att barnen är på fältet med mamman eftersom barnen inte har någon skola att gå till.

– Familjen är gästarbetare. Deras barn går inte att skriva in i någon skola här, ursäktar han.

Ekologisk bomull

En av få organisationer som arbetar för ekologisk odling av bomull i Indien är Jatan Trust i Gujarat. Dess ordförande, Kapil Shah, kämpar sedan 30 år tillbaka med att få fler bönder att bli ekologiska.

– Många skrattar åt oss och tycker att vi är för små. Men allt är relativt. När jag började fanns det 0,01 procent ekologiska bomullsodlare. Nu är vi åtminstone 0,1 procent. Vi växer.grafik-indien-2

Kapil Shah värjer sig mot de bönder som säger sig vara ekologiska bara för att de anlagt ett modernt bevattningssystem och inte använder konstgödsel.

– De kallar sig ekologiska, men använder ändå Monsantos genmanipulerade frön. Då kan man inte vara ekologisk.

Ett av hans stora bekymmer är den enorma mängd vatten som ödslas på fälten.

– Nästan allt vårt dyrbara vatten går åt till att vattna bomull till rika européer och amerikaner. Vad folk inte förstår är att det blir mindre vatten över till vårt eget jordbruk. Bomull mättar inte. Vi behöver vatten till att odla våra grönsaker.

Eftersom grundvattnet hämtas från flera hundra meters djup innehåller det väldigt höga halter av fluorider och nitrat som kan ge skador på skelettet, hjärnan och sköldkörteln. I nästan hela delstaten Gujarat, som har 60 miljoner invånare, överstiger värdena det tillåtna. Det värsta, anser Kapil Shah, är att antalet cancerfall skjutit i höjden efter det att användning av bekämpningsmedel började. I den lilla byn Ajab, med 9 000 invånare, finns det 35 växtgiftsbutiker och numera 135 cancerpatienter.

– Många bönder ser sambandet och väljer att gå över till ekologisk odling, säger Kapil Shah.

På en tvärgata till huvudgatan i Amreli reser sig ett av stadens främsta sjukhus. Det är hit som godsherrarna kör sina gästarbetare om något allvarligt inträffat. Ofta rör det sig om arbetsplatsolyckor. Arbetare som blivit klämda av redskap eller trillat ned i brunnar, men även många kommer med symptom på förgiftning.

– De kommer med en brännande huvudvärk och klagar på att de inte har någon aptit. En del kan inte behålla maten och är undernärda, säger Pradip B. Patel, chefsläkare på Gunatitssjukhusets intensivvårdsavdelning.

Han kritiserar staten för att uppmuntra bomullsexporten, men inte se till att arbetarnas villkor förbättras. De flesta av gästarbetarna är analfabeter och kan inte ta till sig informationen på växtgifternas förpackningar. Nästan ingen använder skyddskläder eller munskydd.

– Om du får en droppe Aldicarb på din hud kan du dö. Vi har ett regelverk, men ingen följer det, säger Pradip B Patel.

Bomullsbarnen drabbas värst

Det värsta drabbar ändå bomullsbarnen. Under skörde­säsongen är det vanligt att sjukhuset får in flickor som blivit våldtagna på bomullsfälten. Ofta har de blivit våldtagna av andra arbetare på farmen och har skador i underlivet.

– Gästarbetarna tillhör de lägre kasterna och har inget att säga till om. De kan inte gå till polisen och göra en anmälan. Ingen lyssnar på dem, säger läkaren.

Ur bomullskärnorna som blir över pressas en olja som indiska medelklassfamiljer använder till sin matlagning. Ingen vet hur mycket rester av insektsgifterna som finns kvar i oljan.
Ur bomullskärnorna som blir över pressas en olja som indiska medelklassfamiljer använder till sin matlagning. Ingen vet hur mycket rester av insektsgifterna som finns kvar i oljan.

Sveriges Natur besökte sju bomullsfält i Indien och fann barnarbetare på samtliga. Kanske har de plockat bomullen i de kläder du har på kroppen just nu. Indien är nämligen viktig produktionsmarknad för det svenska klädföretaget Hennes & Mauritz. Sveriges Naturs granskning visar att bolaget i dag inte kan garantera att barnarbetare inte förekommer i produktionen av den bomull som används i kläderna. Bara drygt hälften av den bomull som H&M köper in i Indien är spårbar.

– H&M accepterar inte barnarbete. Men vi är medvetna om att det finns utmaningar inom bomullsodling, inte minst eftersom det i dagsläget endast är ekologisk bomull samt bomull från Better Cotton Initiative (BCI) som är spårbar ända ner till bomullsodlingen.

Enligt uppgift från H&M var 33 procent av den bomull som användes i Indien förra året ekologisk och ytterligare 25 procent BCI-märkt. All bomull därutöver saknade bolaget kontroll över.

– Att arbeta för spårbarhet är en viktig grundförutsättning för att kunna tackla problem som detta, säger Ida Ståhlnacke, presschef på H&M.

H&M har satt upp ett mål om att all dess bomull ska komma från ekologisk eller återvunnen bomull som är spårbar till 2020. Dit tycks vägen lång med tanke på hur det ser ut på de indiska fälten i dag.

Artikeln publicerades i
Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter