Po Tidholm: Ny roll för landsbygdens natur

Landsbygden kommer att bli den expansiva urbanitetens spegel; en tillflyktsort där tillgången till tystnad, kyla, snö, autentiska miljöer och avstånd kommer att vara det som lockar, skriver Po Tidholm.

Essä

Po Tidholm: Ny roll för landsbygdens natur

Po Tidholm skriver om Norrland och vår syn på naturresurserna. Än så länge sätter råvarunäringarna normen. Men naturen börjar få en annan roll. Berättelsen behöver skrivas om.

”UNDER LOPPET av 1700- och 1800-talen genomgingo ett efter hand mycket stort antal orter i Lappland en omvandling från vildmark till bygd.”

Jag läser i Åke Campbells bok om nybyggarkulturen i Lappland hur de tidigare oländiga delarna av Norrland koloniserades, odlades upp, avverkades och civiliserades.

Det var en ganska snabb process. Skogen föll, älvarna dämdes upp och samerna fick flytta på sig. Det blev välstånd, så småningom uppstod små centralorter med centralskolor och hälsocentraler.

Det är en historia som många känner till, och många har också sett den här processen ”från vildmark till bygd” som ett led i vår civilisation. Det fanns inte bara en ekonomisk nytta med processen, den var också ett självändamål. En gång i tiden hade vi kommit stapplandes ut ur djungeln, rest oss, lärt oss gå, odla och röja väg för samhällsbygget. Det var det som skilde oss från djuren.

Vi skapade en överbyggnad, en teori som gav denna process mening och riktning. Det var det här som kallades modernitet.

Summer in northern Sweden
”Den landsbygd som fungerar bäst är den som på ett tydligt sätt förmår leva upp till stadsbornas förväntningar och behov.”

I Sverige kom vi att närmast enhälligt bestämma oss för att naturen var en resurs, och allt medan 1900-talet sedan tog fart byggde vi vårt välstånd på att avverka träd, bryta malm och hämta elkraft ur älvarna. Men vi kom också att bygga bärande delar av vår självbild på den här verksamheten. Vi blev ett exportland, och i berättelsen om Sverige fick Norrland rollen som råvaruleverantör.

Men vi vill också spara och bevara natur, och som ett led i konstruktionen av den svenska nationen skapade man 1909 en uppsättning lagar i syfte att skydda tydligt utpekade landområden som ”fosterländskt åskådningsmaterial”.

I nationalparkerna skulle vildmarken bevaras, men på all övrig mark skulle civilisationen framskrida och naturen vara ett annat slags fosterländsk resurs. Inte för åskådning, snarare förbrukning.

LÄS PO TIDHOLMS reportage om olika natursyn i Sverige och USA

Berättelser, eller narrativ för att använda ett modernt och kanske mer rättvisande begrepp, är viktigare än vi tror. Det har visat sig vara utomordentligt svårt att utmana den bärande berättelsen om naturresurserna. Trots ett gediget påverkansarbete och trots att lagar skrivits om är det svårt att hävda att svensk skog betraktas på ett annat sätt i dag än på sextiotalet. Diskursen är fortfarande tydlig. Den ska huggas ned. I den natur som inte är skyddad i reservat råder näringens perspektiv.

Vid ett tillfälle har bilden rubbats, och det var när tyska tidningar uppmärksammade brister i svensk naturvård. Då skakade marken en aning.

Mycket pekar nu på att något liknande, men med ett långsamt och mer genomgripande förlopp, är på väg att hända igen.

Stora förändringar pågår ute i världen. Den samlade globala medelklassen växer rekordartat, från 1,8 miljarder 2009 till närmare 5 miljarder 2030 enligt OECD:s prognoser. Samtidigt rasar urbaniseringen. 2030 kommer mer än 60 procent av världens befolkning bo i städer. Vid det laget kommer det, enligt forskarna, finnas drygt 40 megastäder med en befolkning på över 10 miljoner invånare.

Den här nya globala medelklassen kommer givetvis att behöva svenskt timmer och svensk malm, men den konsumtionen sker ju på sätt och vis i det fördolda. Tittar vi i stället på medveten konsumtion har preferenserna skiftat. Den urbana medelklassen vill hellre ha urskog än plankor och hellre en vacker fjällkam än ett stycke järn. Den vill hellre ha upplevelser än produkter. Norra Sverige är en av få lättillgängliga platser i världen som kan erbjuda detta. Och i det här finns givetvis en potential.

Vad vi kan se redan nu, inom våra egna gränser, är att den landsbygd som fungerar bäst är den som på ett tydligt sätt förmår leva upp till stadsbornas förväntningar och behov.

Den urbana medelklassens konsumtion kommer att driva tillväxten i inlandet, och det kommer vara inlandsbornas förmåga att förstå vad storstadsmänniskan vill ha som kommer att vara avgörande för om inlandet ska överleva. Råvarunäringarna kommer att finnas kvar, men troligen minska ytterligare i betydelse. I stället kommer landsbygden att bli den expansiva urbanitetens spegel; en tillflyktsort där tillgången till tystnad, kyla, snö, autentiska miljöer och avstånd kommer att vara det som lockar. Det är kanske inte vad alla vill, men det är vad som kommer att hända. Naturen kommer att få spela en annan roll.

Råvarunäringarna kommer med största sannolikhet att bli tvungna att backa, hur mycket de än bidrar med till Sveriges BNP. Ur lokalsamhällets perspektiv är fem heltidsanställningar i turistnäringen bättre än exportintäkter till ett multinationellt bolag med säte i Stockholm, eller skatteintäkter till staten. Den här konflikten kommer att utspela sig i krympande delar av landet, där goda råd är dyra och det narrativ som tidigare sjöng civilisationsprojektets lov kommer att behöva skrivas om. Ganska snart kan någon skriva en bok om Lapplands omvandling från ”bygd till vildmark”.

Po Tidholm är författare och journalist, senast aktuell med dokumentärserien Resten av Sverige i SVT.