Livets väv trasas sönder
Essä

Livets väv trasas sönder

Vi löser inte förlusten av biologisk mångfald med insektshotell eller vildare villaträdgårdar. Ann-Helen Meyer von Bremen skriver om hur vi kan förändra landskapet så att fler arter får plats.

Det är högsommarmorgon och dags för ännu ett pass med slyröjning innan insektsplågan och solen blir för tuff. Jag vet inte hur många hundra timmar som jag och min man lagt ner under fyra års röjning av igenvuxna strandängar. Ändå har vi haft tillgång till maskiner, diesel, lejt in skogsbolag och skogsarbetare, samt fått hjälp av vänner och grannar. Vissa saker ska man inte räkna på för då skulle de aldrig bli gjorda.

Det vore underbart om lösningen på problemet med förlusten av biologisk mångfald gick att köpa för en hundring i form av ett insektshotell. Men ibland måste man försöka göra det stora svåra och inte enbart det lilla enkla. Jag tänker på det när de första svettdropparna bryter fram och lockar till sig alla bromsarna, myggen och flugorna. Det är då jag önskar mig enkla lösningar och lite mindre biologisk mångfald, i alla fall inte lika glupsk.

Under arbetets gång har respekten för gångna tiders brukare ökat. Hur orkade och hann de, våra förfäder och mödrar som röjde marken med bara spett, spade, yxa och såg? På samma sätt har insikten om djurens värdefulla arbete växt sig starkare. Visst har jag både läst och skrivit otaliga texter om de viktiga betande naturvårdarna, men det är något helt annat att se hur våra nio kor trampar, betar, bryter upp, gödslar och formar ett helt nytt landskap framför ögonen. Vi människor kan snabba upp processen med att bryta marken och avverka slyskogen, men vi kan inte kopiera det arbete som sedan tar vid och som krävs för att hagmarken på allvar ska växa fram. Oavsett all teknik, alla maskiner och billig energi kan inte människan åstadkomma det avancerade samspel som sker mellan de betande djuren och den vilda floran och faunan, både under och ovan jord.

Spillra naturbetesmarker kvar

Tolv hektar strandängar känns stort när solen gassar och insekterna huggs, men det är litet, närmare bestämt en miljondel av de gräsmarker som Artdatabanken uppskattar fanns i Sverige i mitten av 1800-talet. Av dessa tolv miljoner hektar finns i dag bara en spillra kvar, cirka 400 000 hektar naturbetesmarker. Det är en oerhörd omvandling av vårt landskap som bottnar i den stora förändringen av lantbruk och skogsbruk. Sverige bestod till stora delar av ett småskaligt jordbrukslandskap med gott om ängar, betesmarker och andra oplöjda marker.

Det är detta landskap som har ersatts av ett ”antingen-eller-landskap”, som Artdatabanken uttrycker det. Ett landskap där det antingen bedrivs intensiv odling av ett fåtal grödor eller av barrskog. Men det är i mosaiklandskapet som mångfalden bor. Det är variationen av marker, växter och djur – tama såväl som vilda – som gör det möjligt för många arter att hitta en plats att leva. Och en förutsättning för detta är människorna, många små brukare av jordarna och skogarna. Det är den totala motsatsen till den pågående utvecklingen med allt större och färre jordbruk och skogsbruk.

Det pratas sällan om systemperspektiven och i stället hakar vi gärna upp oss på detaljer. Visst är det värt att kämpa för vitryggar, tigrar, orangutanger, isbjörnar och valar, men arbetet kan inte stanna vid enskilda arter. Hotet mot den biologiska mångfalden är mycket större än så, det handlar om att själva livets väv håller på att trasas sönder. Det är myllret av liv som reglerar temperatur och klimat, som sköter näringsförsörjningen, som pollinerar, renar luft, jord och vatten, bryter ner till ny mull och alla de där andra funktionerna som också är grunden för allt som lever. Det är myllret av liv som föder oss, värmer oss, klär oss, ger oss tak över huvudet och botar oss. Och alla dessa liv förtjänar dessutom att leva för sin alldeles egna skull.

Om vi tror att problemen främst består av enskilda detaljer, blir lätt lösningarna av samma slag. Det är då som insektshotellen, bikuporna och villaängarna dyker upp. Missförstå mig nu inte, allt det där är trevliga, pedagogiska inslag som kan inspirera och göra viss nytta lokalt, men de förändrar inte landskapet så att fler arter får plats. Det är likadant med lantbrukets och skogsbrukets motsvarigheter – lärkrutorna, blomsterremsorna på åkrarna, högstubbarna och den döda veden – de blir bara små öar i det monotona landskapet.

Monterar ned mosaiklandskapet

Fokuseringen på detaljerna gör att vi slipper ta tag i de stora, tunga frågorna, som att skövlandet av det mångsidiga landskapet är det som har byggt vårt ekonomiska välstånd. Det är lätt och även rätt att vara upprörd över Amazonas brinnande skogar, men vi har gjort precis samma sak. Vi har också skövlat naturen, ersatt våra urskogar med trädplantager och trängt undan vår urbefolkning. Vi har dessutom kvar samma ekonomiska spelregler. Det är därför som gräsmarkerna och de betande djuren har försvunnit. Det är därför som det i praktiken är omöjligt att bedriva ett hyggesfritt skogsbruk och få några pengar över efter avverkningen. Det är därför som kostnaderna per hektar är nästan dubbelt så höga för att bruka ett litet skifte som ett stort.

Det nuvarande ekonomiska systemet jobbar hela tiden för att montera ned mosaiklandskapet. Vad skulle hända om vi förändrade de ekonomiska ramarna och därmed grunden för dagens samhälle? Skulle vi falla ner i misär, fattigdom och svält? Eller har vi tvärtom chansen att forma ett annat, bättre samhälle som tar större hänsyn till naturen och då också till våra verkliga behov? Det är de här frågorna som vi skulle behöva diskutera på allvar för att på allvar förändra.

Vi är en del av naturen. Utan den är vi ingenting. Vad ska vi göra med den kunskapen?

Ann-Helen Meyer von Bremen är journalist och skriver främst om lantbruk, mat och miljö. Sedan fem år tillbaka är hon också månskensbonde på ett litet lantbruk i Uppland tillsammans med Gunnar Rundgren.

Annons