Jämlikt möte med naturen

Ko au te Awa, Ko te Awa ko au. På Nya Zeeland berättar talesättet ”Jag är floden, floden är jag” om relationen mellan maorifolket och floden Whanganui. Floden blev, likt många av världens floder, under industrialiseringen allt mer påverkad, förorenad och uppdämd. Under hela 1900-talet gick maorierna, gång efter annan, till domstol för att värna flodens liv och hälsa. Rättsprocessen innebar en kollision mellan deras världsbild och den västerländska synen på floden som något som kunde delas upp i beståndsdelar och ägas. Floden uppfattas av maorierna som en levande entitet med sin egen personlighet och livskraft. Omsorgen om floden är lika mycket en omsorg om dem själva och den värld de är en del av. Att ta av flodens vatten är då att ta en del av folket. Att vanhelga och förorena vattnet är att vanhelga och förorena folket.

Egna rättigheter

Lösningen på processen blev att ge Whanganui status som juridisk person med egna rättigheter. Floden fick mänskliga representanter med uppdrag att föra dess talan, en utsedd av staten och en av maorierna. Beslutet som fattades av Nya Zeelands parlament i mars 2017 innebär att ingen äger floden, den äger sig själv. Det var en pragmatisk lösning på en svår och lång process. Whanganui sällade sig därmed till en växande rad av domslut som erkänner rättigheter för naturen. Floder i Colombia, Indien och senast Bangladesh har fått status som juridiska subjekt, liksom Colombias del av Amazonas regnskog. Enligt domstolarna bakom besluten kan de inte skydda naturen om den saknar egna rättigheter. Ecuador har sedan tio år en konstitution som erkänner rättigheter för naturen och i USA hävdar flera lokalsamhällen att ekosystem har rättigheter.

Frågan är som en akupunkturpunkt för vår idé om utveckling. Man skulle kunna hävda att en grundläggande föreställning i vår kultur är att andra levande varelser är objekt, som vi kan göra lite hur vi vill med. Deras behov är inget att ta hänsyn till eftersom deras värde främst utgörs av värdet för oss människor.

Uppfattningen är långt ifrån ny. Kristendomen beskrev människan som Guds avbild, skapad på den sjätte dagen för att härska över allt annat levande och lägga det under sig. Det naturvetenskapliga projektet, som inleddes under upplysningstiden, rationaliserade så småningom bort Gud men behöll bilden av människan som alltings mått, med uppdraget att kontrollera och dominera världen. Förståelsen av naturen som resurs för människor är en förklaring till varför vi framför allt annat prioriterar en växande ekonomi som ska leverera välstånd till oss. Utveckling innebär då att ta så mycket som möjligt, i bästa fall utan att begränsa möjligheterna att ta för sig i framtiden.

Mätandet som religion

I det naturvetenskapliga projektet blev vetenskapen den legitimerande rösten i samhället. Mätandet den nya religionen. Huruvida något är sant kan man bara veta om det går att mäta. Ingenting är egentligen heligt. Så mäter vi upp världen och inser att vi håller på att spränga gränserna för vad den tål av mänsklig konsumtion. Vad gör vi då?

Om naturen främst finns till för människor blir svaret att så effektivt som möjligt förvalta det vi kallar för naturresurser, ekosystemtjänster, eller till och med naturkapital. Även samtalet om hållbarhet handlar om detta. När det är så tydligt hur vi misshandlar naturen verkar det som om ännu mer kontroll är av nöden. Vi behöver behandla ekosystemen smart, så att vi inte överskrider förmågan att producera det vi behöver, eller absorbera det vi lämnar ifrån oss. Att förstöra naturen är dåligt, eftersom det kan slå tillbaka på oss själva.

Det är utgångspunkten för en kultur av kolonisation. Med det synsättet blir en relation till naturen omöjlig. Relationer uppstår mellan subjekt. Om naturen enbart är ett objekt, som inte behöver behandlas med respekt för sin egen skull, hur ska vi då kunna ha en relation med den?

Utmanar hela synen

Den globala rörelsen för naturens rättigheter utmanar hela den synen på världen och anser att vi behöver en mer djupgående förändring. Inspirerad av maoriers och andra urfolks världsbild vilar den på en förståelse av människan som en del av livets väv. Människorna har en uppgift: att beskydda och ta hand om annat liv. Maorierna har ett ord för detta – kaitiakitanga. Det kan översättas som beskyddarskap eller omsorg och innebär en ömsesidighet. Naturen behöver ge de människor som tar hand om den – kaitiaki – vad de behöver för att fylla sina behov, både fysiska och andliga. Kaitiaki är ansvariga för att naturen behåller sin förmåga att göra det även i fortsättningen, att den behåller sin livskraft.

Ömsesidighet

När naturen har rättigheter, behov och intressen kan vi ingå i relationer präglade av ömsesidighet. Vi kan förvalta oss själva, i stället för att försöka förvalta naturen. Vi kan bygga en kultur på partnerskap, i stället för på dominans och kontroll. Inte minst kan vi börja fundera över vad det betyder att inte bara ta lite mindre, lite mer effektivt, utan att även ge tillbaka.

Men hur ger vi tillbaka?
Går det att veta vad en flod vill? Den relation mellan människa och natur som talesättet ovan avslöjar, där floden faktiskt uppfattas som en del av en själv, speglar en kulturell känslighet för det mer-än-mänskliga, där det är möjligt att lyssna till vad en flod säger. I den västerländska kulturen har vi tappat det mesta av den förmågan. Kanske är vi, åtminstone för en tid, hänvisade till det vi kan mäta av hälsa och välmående för skogar, sjöar och floder. Om vi kan göra det med en strävan att få reda på vad naturen behöver så är det en väg till en mer intim relation. Där det är möjligt att förstå oss som delar av en levande helhet och höra vad naturen säger, bortom det mätbara.

Pella Thiel är koordinator för nätverket Naturens rättigheter i Sverige samt expert i  FN-initiativet Harmony with Nature.

LÄS en intervju med Pella Thiel