Hundratjugo poäng för en skjuten rödräv
rödräv

En skjuten rödräv ger mest poäng i Jaktjournalens Rovdjurskampanj. Anna Froster skriver om begreppet viltvård.

Essä

Hundratjugo poäng för en skjuten rödräv

I de svenska skogarna pågår just nu slutspurten i ”Rovdjurskampanjen”, där jägare ger sig ut med bössan för att vårda naturen. Men vad är det egentligen man vårdar genom att skjuta så många nötskrikor, måsfåglar och illrar som möjligt? Biologen och journalisten Anna Froster begrundar begreppet viltvård.

”För femtonde året i rad får alla jägare som skjuter eller fångar räv, grävling, mård, mink, iller, kråka, skata, måsfågel eller nötskrika chansen att både göra en betydelsefull viltvårdsinsats och vara med om att vinna fina priser för sitt engagemang”, kungör tidningen Jaktjournalen.

En skjuten rödräv ger 120 poäng medan en fågel ger 15. Vinnaren i Rovdjurskampanjen 2016 samlade ihop 10 470 poäng genom att skjuta 28 rävar, 7 grävlingar, 32 minkar och 394 fåglar. Hans belöning blev en komradio, en tavla och ett paket med tre jaktfilmer. Samt titeln Årets viltvårdare.

Här kan man stanna upp och begrunda begreppet viltvård. Enligt jaktlagen definieras det som vård av alla vilda arter. Frågan är om de 394 skjutna fåglarna kände sig vårdade. För att inte tala om det okända antal som flög vidare skadeskjutna.

”Det är ingen tvekan längre om att mångfalden i naturen gynnas av en predatorjakt. Det finns både forskning och naturvårdsprojekt som tydligt pekar på detta”, fortsätter Jaktjournalen. Den hänvisar bland annat till jakt på rödräv i fjällen, som gynnar fjällräven, och rovdjursjakt på öländska strandängar för att värna sällsynta vadarfåglar.

LÄS MER om rovdjurshat och illegal jakt

Nu är det kanske dags att stanna upp lite igen. Naturvårdare släpade ut en massa döda grisar i naturen på 80- och 90-talet för att hjälpa havs­örnen att överleva. Örnarna överlevde – grisarna gynnade alltså Sveriges biologiska mångfald. Kan vi då också dra slutsatsen att mångfalden kommer att öka ju fler döda grisar vi släpar ut över landet? Nja, att en sysselsättning gynnar mångfalden i vissa lägen betyder inte automatiskt att den alltid gör det.

Gråtrut på rödlistan

Att rädda havsörnar kallas inte viltvård utan naturvård. ”Viltvård är naturvård” kan man läsa på Svenska jägareförbundets hemsida. Men… vad är det för slags naturvård att skjuta en gråtrut (och få 15 poäng)? Gråtruten har minskat med drygt 70 procent de senaste 30 åren och klassas som sårbar på den svenska rödlistan (en av orsakerna är troligen tiaminbrist i Östersjön).

Eller hur ska man förstå poängen med en död nötskrika? Med tanke på att det arbete som ett nötskrikepar utför i Nationalstadsparken är värt omkring 35 000 kronor, enligt en nationalekonomisk beräkning. Deras arbete består i att gräva ner ekollon och sedan glömma bort dem. Ingen helt stringent sysselsättning kan man tycka men det blir väldigt dyrt att ersätta dessa tjänster om vi skjuter bort nötskrikorna (för 15 poäng styck, vilket ger 15 lotter i viltvårdslotteriet och chans att vinna ett salongs­gevär av typen Brno 435).

Jägarnas motivering är att nötskrikan tar småfågelägg. Men hur påverkas småfåglarna om ekarna blir färre? Biologisk ingenjörskonst är sällan så enkel att man kan plocka bort den besvärliga delen av mångfalden och behålla den myspysiga.

Drömlandskap för jägare

Ett annat bevis för nyttan med rovdjursjakt hämtar Jaktjournalen från två norrbottniska öar. Där ökade skogshönsen efter det att räv och mård sköts bort. Men… är orrar mer biologisk mångfald än mårdar?

Rovdjurskampanjens mål verkar vara att designa ett jägardrömlandskap, där varje buske dignar av orrar, ripor och harar.

Att designa en önskenatur utifrån mänsklig horisont leder snart in i svåra val. En nederländsk studie visar att områden med rödräv och mård hade 85 procent färre borreliabärande fästingar än områden där rovdjuren var sällsynta.

LÄS MER om naturvårdens roll inom viltförvaltningen

Fördelen med Rovdjurskampanjen är att den kanske inte har någon större effekt. Förhoppningsvis kan de samvetsgranna jägarna inte ens knäcka gråtrutarna som har mer grundläggande problem med tillvaron. Det som skaver är egentligen att Jaktjournalen kallar det hela en insats för den biologiska mångfalden. Särskilt som tidningen i nästa andetag vill minska vargstammen. Annars kunde vargarna ha varit framgångsrika deltagare i denna folksport att döda mindre rovdjur. Vem vet hur många poäng de kunde ha hämtat hem? Och vem vet hur skogarnas mångfald hade blommat upp om vargen fick hålla nere älgar och rådjur, så att några små lövträd tog sig upp levande…

Sköta vargens roll i ekosystemet

I grunden handlar nog detta om vad jägartidskrifterna kallar ”konflikten mellan brukare och betraktare”. Jägarna tillhör de stolta brukarna medan vi som vill uppleva naturen utan gevär eller skogsmaskin hör till de mähäiga betraktarna. Det är lätt att se framför sig hur betraktaren står och fån-glor på håll… tar en selfie framför en gran och går hem för att skriva en essä om vilt­vård. Som går ut på att låta stora rovdjur kontrollera de mindre, medan brukaren själv vill försöka sköta vargens roll i ekosystemet.

Kanske är det rimligt att försöka skapa en natur med gott om klimatsmart kött som inte har levt sitt liv i djurfabriker. Så tänker grannen, som bjuder mig på viltkött varannan söndag. Han ser också till att spara en ruta på åkern åt storspoven och slår med lie för att få landskapet att blomma. Men han skulle aldrig få för sig att skjuta nötskrikor. Och om han ändå gjorde det skulle han inte låtsas som om det var för den biologiska mångfaldens skull.

Vad har du för tankar om begreppet viltvård? Delta i diskussionen på Sveriges Naturs Facebooksida.

Artikeln publicerades i
Annons