Annons

Tomas Bannerhed har följt fiskgjusarna sedan april, sett honan ligga på ägg, hannens fiskafänge och ungarna som ätit sig stora och prövat vingarna. I september var de borta. Foto: Mats Hellmark

Krönika

Fåglarnas sommarnöje

Plötsligt en dag är boet tomt. Men om bara några månader är de tillbaka igen. Tomas Bannerhed gläds åt ringmärkning och funderar över fåglarnas vintervisten.

Så är flyttfågelsäsongen ännu en gång överstånden, några hundra miljoner fåglar har lämnat oss och här står jag vid min kikare och kan bara konstatera att fiskgjusarnas bo ute i Mälaren är så tomt som någonting kan bli.

Naturligtvis. Det visste jag ju redan långt innan jag åkte hit. Ändå går det ett stråk av vemod och förlust genom hela mitt väsen, som om jag blivit lämnad av vänner som inte ens sade hej då innan de försvann utan ett spår.

Gjusarna som jag glatts åt sedan de kom i april, sett honan ligga på ägg medan hannen ryttlade och dök och ibland kunde sätta kurs mot boet med en rättvänd mört mellan klorna, sett ungarna äta sig stora och pröva vingarna i furans topp. Och så en dag i september var de borta. När de flyttade vet jag inte, men någonting inom dem måste ha vetat att isen lägger sig på Mälaren om några månader. Hur nu den vetskapen kan ha nått dem när de aldrig varit här på vintern.

Kanske är det en sorts tröst jag söker när jag hemma i stan blir sittande med Svensk ringmärkningsatlas, detta märkliga verk i tre band, fullt av kartor, tabeller och enskilda fågelöden i text och bild som sammanfattar hundra års ringmärkning. Kanske dras jag till alla dessa faktaspäckade sidor och tusentals kartbilder för att bli påmind om att fåglarna trots allt har ett liv mina sinnen förutan.

Oviss övervintring

Så sent som på 1700-talet svävade även de lärdaste av de lärda i total ovisshet om vart fåglarna tog vägen när kylan kom och födan försvann. Kanske övervintrade de på sjöbottnen, eller förvandlades de till andra arter? Varför skulle annars göken ha ett hökstrimmigt bröst och gula klor? Eller flög de månne till varmare länder – och hur i all världen hittar de i så fall tillbaka? Kan det vara samma individer som återvänder år efter år?

LÄS porträttintervjun med Tomas Bannerhed

Ringmärkning. Detta geniala påfund. Att förse den bevingade med en liten numrerad aluminiumring i hopp om att någon sedan ska finna fågeln, levande eller död, och att återrapporteringarna ska kunna ge oss de svar vi sökt i årtusenden. Om hur fåglarna förflyttar sig, om deras hemortstrohet och livslängd, om populationsutvecklingar och dödsorsaker. Konservator Gustaf Nihlén var först ut och ringmärkte 76 fjällvråkar i Kirunatrakten sommaren 1911. ”Museum Gothenburg” stod det på ringarna, numrerade från ett och uppåt. Nästan var femte vråk återfanns och fågelforskarna såg en ljusnande framtid.

15 miljoner ringmärkta

Numera ringmärks över 300 000 fåglar varje år i Sverige, och det sammanlagda antalet passerade nyligen 15 miljoner. Bortfallet är mycket stort – bara 1,2 procent av de märkta fåglarna återrapporteras – men ringmärkningen har ändå bidragit till mängder med värdefullt vetande som Linné och många före honom inte ens hade kunnat drömma om.

Svensk ringmärkningsatlas innehåller sju sidor bara om fiskgjusens öden och färder genom åren, och med kartornas hjälp ser jag fåglarna från Mälaren för min inre syn, tänker mig att de är med artfränderna i Västafrika just nu, i Mali eller Ghana som de flesta flyttar till, att de fiskar i Nigerfloden eller Voltadammen och har det bra. Och snart, om bara några månader, ger sig de könsmogna fåglarna plötsligt av, påbörjar sin långa resa norröver igen, den som kommer att ha varit värd vartenda vingslag när det är parning, fiskafänge och förnyat familjeliv som väntar.

Foto Tomas Bannerhed
Tomas Bannerhed, författare och krönikör i Sveriges Natur
Skribent Tomas Bannerhed
Artikeln publicerades i