Russ provar vildare hästliv

Russ provar vildare hästliv

Nygamla vilda djur som betar kanske kan rädda den biologiska mångfalden i landskapet. Vi har träffat förtruppen: tolv gotlandsruss som får vara vildare än andra svenska hästar.

Det är höstkänning i luften i haglandskapet vid Krusenberg strax söder om Uppsala. Vi följer en smal stig genom ett skogsparti som ingår i ett av tre stora hägn. Fyra unga hingstar betar i varje.

– Russen har trampat upp stigen, här går deras rutt, säger Carl-Gustaf Thulin som är på väg ut för den dagliga kollen av hur hästarna mår.

Han är föreståndare vid Centrum för vilt- och fiskforskning och leder Sveriges lantbruksuniversitets russprojekt tillsammans med Anna Jansson, professor vid institutionen för anatomi, fysiologi och biokemi.

Hästarna har fått klara sig nästan på egen hand ett par år nu och försöksdelen är på väg att avslutas. Tanken är att testa om de kan leva som vilda djur och återta den ekologiska nisch som vildhästar hade en gång.

Men projektet handlar också om att bevara gotlandsrusset som ras och om hästars hälsa generellt. Kanske kan lite tuffare villkor skydda mot moderna livsstilssjukdomar?

Vi hör gnäggningar, men när vi kommer ut i den stora öppna hagen syns inga djur till. I stället tittar vi på effekten de skapar med sitt betande. Gräset är betat, utan att vara kortsnaggat, i lite olika höjder. Ingenstans är marken lerig på det sätt man ofta ser i hästhagar.

Gotlandsrusset är Sveriges äldsta hästrGotlandsrusset är Sveriges äldsta hästras med härdiga egenskaper som tidig och tjock pälssättning för att klara vinterkyla.
Gotlandsrusset är Sveriges äldsta hästras med härdiga egenskaper som tidig och tjock pälssättning för att klara vinterkyla.

Där vi går syns blommande johannesört och rölleka. Natt och dag och kärringtand växer strax intill.

– Kanske inte sensationella arter, men man märker att betet gör skillnad.

Hägnen är på 10 hektar vardera, motsvarande ungefär 20 fotbollsplaner. Man valde medvetet en plats utan höga naturvärden för att kunna jämföra effekten. Andra europeiska studier har visat att hästar som betar gynnar biologisk mångfald mer än får och kor. Fast då handlar det inte om leriga paddockar. Dagens hästhållning i Sverige med många hästar på liten yta kan till och med få motsatt effekt.

Hästarna påverkar landskapet

Inventeringarna av fjärilar och humlor är inte analyserade än, men verkar lovande. För andra insekter finns redan positiva resultat. Ratorna, hästarnas toaletter där gräset växer lite högre, lockar många gräshoppor.

Rewildingprojekt med russ i Uppsala. Carl-Gustaf Thulin, en av de forskare som leder projektet vid en av de inhŠngande kontrollomrŒdena - dŠr man jŠmfšr de betade omrŒdena med de obetade. FOTO: ANNIKA AF KLERCKER
I de hägnade ytorna kommer hästarna inte åt att beta. Där växer högt tätt gräs och frodig slyskog.

I kantzonen mellan skog och fält finns flera hägnade ytor där hästarna inte kommit åt att beta. Där växer högt tätt gräs och frodig slyskog.

– Här syns det tydligast vad hästarna gör med landskapet. Deras påverkan på lövsly är signifikant, hårdare på asp och sälg än björk. Gran och tall verkar de inte gå på.

Artdatabankens återkommande rapporter visar att igenväxningen är en tung orsak till förluster av biologisk mångfald, och trots dyra stödåtgärder minskar betet.

– Det är därför jag och andra börjat titta på möjligheterna med stora vilda växtätare. Kanske måste vi tänka om i vår djurhållning, säger Carl-Gustaf Thulin.

Även om betande tamdjur har hållit landskapet öppet i modern tid har ekosystemet sitt ursprung i megafaunan efter istiden: djur som uroxar, mammutar och ullhåriga noshörningar. Själv har Thulin bland annat lanserat tanken på att återintroducera visenter, de europeiska bisonoxarna, med start i stora hägn.

Visenter, hästar och uroxar

Att återförvilda landskap kallas med en internationell term för rewilding och projekt med visenter, gamla hästraser och återskapade uroxar pågår på många håll i Europa.

Vildsvin upplevs ofta som irriterande, men störningarna de skapar bidrar till artrikedom.
Vildsvin upplevs ofta som irriterande, men störningarna de skapar bidrar till artrikedom.

– I Sverige har vi redan vilda djur som älgar, vildsvin och rådjur, men vi tänker sällan på dem som resurser annat än för jakt. Fokus hamnar lätt mer på skador och problem än möjligheter.

Vildsvin upplevs till exempel ofta som irriterande trots att störningarna de skapar i landskapet bidrar till artrikedom.

Friare naturbete i stora hägn som i Krusenberg är nog inte så kontroversiellt, även om regelverket för tillsyn skulle behöva ändras. Men att introducera vildhästar i tamhästtäta Sverige skulle förmodligen möta motstånd.

– Kanske är vi inte mogna för det än. Men det fungerar i Spanien, Bulgarien och Rumänien. Franska Camargue och engelska New Forest är andra exempel. Visenter betar fritt i Polen och till med i tättbefolkade Tyskland. Jag tror vi kommer att få se det här också.

Visenter betar fritt i Polen och till med i tättbefolkade Tyskland. Carl-Gustaf Thulin tror vi kommer att få se det i Sverige också.
Visenter betar fritt i Polen och till med i tättbefolkade Tyskland. Carl-Gustaf Thulin tror vi kommer att få se det i Sverige också.

En tanke inom återförvildning är att växtätarnas antal ska regleras av födotillgång och rovdjur, människans påverkan ska minimeras. Carl-Gustaf Thulin tror dock inte på att tänka bort förvaltning: människan är en del av naturen och kommer att fortsätta påverka.

Rewilding Europe vill se fler vilda mular

Naturfotografen Staffan Widstrand är en av initiativtagarna till Rewilding Europe, en stiftelse baserad i Nederländerna som stöder och samordnar projekt i större skala.

– Utvecklingen är densamma på många håll i Europa: betande mular försvinner i rasande takt och det gamla kulturlandskapet växer igen. Uppåt hälften av kontinentens arter är knutna till ett öppet eller mosaikartat landskap, så det är hög tid att göra något, säger han.

Målet är att vara en katalysator för projekt som på olika sätt låter Europa bli vildare.

– Projekten kan handla om allt från mer djurliv i städer till stora sammanhängande områden där naturen i hög utsträckning får sköta sig själv.

Eftersom regeringarnas pengar inte räcker till det massiva betesstöd som skulle behövas är organisationens recept att inspireras av tiden innan människan påverkade naturen så mycket.

– Vi kan aldrig förvänta oss att här ska se ut som strax efter istiden. Det bor ändå 700 miljoner människor i Europa. Men vi kan höja graden av vildhet på olika sätt på olika platser.

Visionen är inte tillbakablickande, poängterar Widstrand. Snarare handlar det om att utnyttja dagsläget. Stora delar av Europas landsbygd har avfolkats de senaste 30 åren och på många håll börjar vilda djur komma tillbaka. Det finns också ett ökat intresse för naturupplevelser. Kombinationen ger inkomstmöjligheter genom turism, viltskådning och matproduktion.

Nio större försöksområden finns i olika delar av Europa. Svenska Lappland är det senaste. Här ska man arbeta tillsammans med samebyar och fiskeföreningar med skydd av betesmarker, skonsam turism, rovdjursskådning och vandringsvägar för fisk.

Vilda hästar är centrala i flera områden och målsättningen är att etablera fem hjordar med över hundra djur till 2022 och ett sammanhängande område med över tusen till 2032.

Russen utfodras inte

Grenar knakar i skogen ovanför hägnet i Krusenberg och tre hästar kommer lojt lunkande mot oss. Picasso, ledaren för hingstgänget, buffar vänligt med mulen.

– Han brukar vara först på plats och kolla vad som händer, säger Carl-Gustaf Thulin, som fastnat särskilt för honom.

Picasso har blivit lite av en favorit för Carl-Gustaf Thulin. Han är nyfiken och håller koll medan andra hingstar kan vara skyggare.
Picasso har blivit lite av en favorit för Carl-Gustaf Thulin. Han är nyfiken och håller koll medan andra hingstar kan vara skyggare.

Färgen är vackert mörkbrun men mulen är ljusare, nästan vit, en teckning som kallas för mjölmule. Benen är svarta och ett mörkt stråk löper längs ryggraden. Teckningen kallas för ål, och är precis som mjölmulen ett ursprungligt drag man brukar se hos äldre raser.

Russen var nära att utrotas för hundra år sedan, men räddades i sista stund och har fortsatt att leva halvvilt på Lojsta hed. De anses ”lättfödda” och har härdiga egenskaper för vinterkyla. Till exempel tidig och tjock pälssättning. Men i dag föds allt färre föl och rasen räknas som hotad. De gotlandsruss som inte går fritt på Lojsta används mest som rid- eller körponnier.

— Det avelsarbetet kan gynna andra egenskaper än de som gör russen robusta. Vi ville testa om naturbete kan bli en ny arbetsuppgift för russen. På så sätt kan man slå två flugor i en smäll: bevara rasen och bidra till ökad biologisk mångfald och öppnare landskap, säger Anna Jansson.

Rewildingprojekt med russ i Uppsala. FOTO: ANNIKA AF KLERCKER
Hästarna är fylliga efter sommarens bete, men går ner i vikt under vintrarna. Anna Jansson tror att variationen kan motverka hälsoproblem som rasen kan få i konventionell hästhållning.

Hästarna utfodras inte alls, men man väger och mäter hull. Går de under en viss nivå tas de ut och stödmatas. Men det har bara behövts en kort tid med fyra av hästarna under den första vintern och med en häst den andra.

– De återhämtade sig snabbt och hade de inte varit inhägnade skulle det antagligen inte behövts. Då hade de bara sökt mat någon annanstans, säger Carl-Gustaf.

Naturbete kan bli en ny uppgift för gotlandsrussen som både bidrar till öppna landskap och biologisk mångfald och att bevara rasen för framtiden.
Naturbete kan bli en ny uppgift för gotlandsrussen, som både kan bidra till öppna landskap och att bevara rasen.

Eftersom russen i projektet räknas som tama krävs också skydd i form av ligghallar och tillgång till vatten, men hästarna verkar klarar sig bra med det som finns naturligt.

Efter sommarens bete är alla hästarna fylliga. Faktiskt ohälsosamt feta, enligt Anna Jansson.

– Men de går ner under vintrarna. Man kan säga att de gymnastiserar sin fettväv genom naturliga årstidsvariationer, något som jag tror motverkar hälsoproblemen den här rasen kan få i konventionell hästhållning.

Precis som människor kan hästar få livsstilssjukdomar, till exempel fång som ger blödningar i hovarna och i värsta fall kan leda till avlivning.

Till hästarnas goda kondition bidrar också att de får mycket mer fysisk aktivitet än andra. Det syns i gps-mätningarna.

– Jag brukar sitta på en sten när jag kommer hit och bara titta på när de leker och betar om vartannat. Det tycker jag är underhållning, säger Anna Jansson.

Artikeln publicerades i
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram
Annons