Annons
Naturparadiset mitt i Östersjön

Naturparadiset mitt i Östersjön

Det sägs att ingen människa är en ö. Men det finns öar som får en att känna vad det är att vara människa. Mitt i naturen, men lite utanför världen. Följ med till Gotska Sandön.

Först ser man bara ett svagt streck av djupare blått vid horisonten. Men snart växer ön ur vågorna: Sveriges ensligaste utpost. Och vackraste?

”Sandön, det är paradiset. Människor, djur och växter trivas där. Dess skönhet är förenklad, stiliserad natur. Ljung och tall, hav och himmel…”, skriver författaren och konstnären Albert Engström i Sveriges Natur 1923 under rubriken ”Gotska Sandön måste bli nationalpark!”

Redan när turbåten kör upp fören i strandgruset är man med på känslan. Den vida sandstranden och det turkosblå svallet signalerar söderhavsö, fast den gröna skogsranden ovanför består av gammal tallskog och silvrigt snirkliga torrfuror i stället för palmer.

Passagerarna bildar kedja och langar bagage nedför landgången.

Ön blev nationalpark 1909, som en av de första. Men bara en liten del i nordväst. Allt måste skyddas, enligt Engström, som berättar om hotfulla avverkningsplaner och tunga traktorer redo att riva upp dödliga sandsår i det känsliga ytskiktet.

Han fick som han ville, men inte under sin livstid. Hela ön blev nationalpark 1963. På 80-talet tillkom havet runt. Nu planeras utvidgning: Östersjöns första marina nationalpark ska följa Salvorev, den långa sandryggen på havsbottnen där Sandön är högsta punkt.

Gråsälarna lockade

Ön vilar bokstavligen på lösan sand och att ta sig hit är ett litet äventyr. Hamn saknas, och vågor och vindar skiftar snabbt och häftigt. Turer ställs in med kort varsel och besökare får promenera minst fyra kilometer, ibland en mil (beroende på var det går att landa båten), till lägerplatsen och byn runt öns fyr.

Vi har tur och hamnar på den närmaste sandstranden Las Palmas. Passagerarna bildar kedja och langar bagage och kylväskor nedför landgången till väntande traktorvagn. Härifrån är det nära till Säludden, en bra startpunkt för att ta in ön.

Sälarna buffas om bästa platserna, sträcker ut sig, solar magen och vinkar förstrött. Foto: Mats Hellmark

Det var gråsälarna som först lockade människor hit, redan på stenåldern. In på 1700-talet slogs Fåröbor, rospiggar och ester om jakträtten, ibland blodigt på stränderna.

Den smala spången
leder till
Säludden.

”Det finns inget ställe i Östersjön där man på så nära håll och så utan besvär kan studera sälarnes liv”, skriver Engström som spanade från Sälutkikstallen, ett gammalt träd med hög sluttande krona. Den står kvar och ser faktiskt ut som på hans teckningar än i dag.

Engström brukade ”helt hövligt nalkas sälarna krypande”. I dag finns en smal spång genom sälskyddsområdet till ett plank med titthål. På några stenar ett femtiotal meter ut vältrar sig fem spolformade bjässar.

De buffas om bästa platserna, sträcker ut sig, solar magen och vinkar förstrött. Precis som människor. Då och då hörs den ylande sången.

Längre ut guppar fyra långsmala huvuden upp och ned – det är kö till solstenarna. I vattenbrynet leker unga gråsälar. Jag räknar till femton djur. Ett par kvällar innan lär här ha varit över hundra.

Pelarsal av gammeltall

Vägen mot fyrbyn går genom en pelarsal av gammeltall. Stammarna skjuter upp ur mjuka kuddar av mossa och ljung, ibland med färgklickar av gulvit ängskovall. Vågbruset hörs inte hit, bara småfågelkvitter och knarr från grenar som gnider mot varandra. Fällen och torrakor bäddar för ovanliga och stora skalbaggar som smedbock och timmerman.

I sanden vid stigen lurar en annan insekt, liten men med stort namn. Ett myrlejon har grävt en konisk grop där en myra kämpar för att ta sig upp. Varje gång den närmar sig kanten rasar sanden. Osynlig, längst ned i tratten, väntar den centimeterstora larven.

Hembygdsföreningen är en av Sveriges största.

Att vara ensam med vacker och annorlunda natur, långt från andra människor, är en av Sandöns lockelser. Men på sommaridyllen Kapellängen vid lägerplatsen möter vi ett arbetande gäng. Nio medlemmar i Gotska Sandöns hembygdsförening är här för att bärga hö. För Kerstin Lundberg är det femte gången.

– En del tror man skojar när man säger att man åker hit och räfsar en hel sommarvecka. Men det är så skönt med naturen och gemenskapen. Så fridfullt.

Calle Brobeck, som gör sin första arbetsresa, håller med:

– Kombinationen av arbete och inhämtning av kunskap är fantastisk.

Stora ekar, hassel, björk och idegran växer glest runt det lilla kapellet, som också kan tjänstgöra som nödförläggning. Det blomsterrika gräset har slåttrats av ett tidigare arbetslag och fått ligga och fröa av sig. Nu samlas det ihop och breds ut över stigar och vägar för att binda lös sand.

På kvällen går vi över stelnade jättevågor av sand norr om fyrbyn. Husen var nära att slukas av dynerna för hundra år sedan, men räddades genom massiv plantering av tallar och gräs.

Hela ön blev nationalpark 1963. På 80-talet tillkom havet runt. Nu planeras utvidgning.

Under träden blommar tallört, en blek växt utan klorofyll som lever ett mystiskt samliv med svampar och träd (mykorrhiza). Fältsipporna i sandbacken intill har redan vissnat till vajande luddbollar. Inget att hämta för sandgräsfjärilen som fladdrar runt oss, så väl kamouflerad att den bara syns i flykten.

Bortom dynerna öppnar sig Bredsands udde, Sveriges kanske vidaste havspanorama och en favoritplats för fågelskådare. Fisktärnor och trutar sveper över den höga himlen som brinner i guld och rosa. Vid udden bryts vågorna mot varandra medan solen långsamt sjunker i havet.

Dramatisk historia

Det är inte bara natur man möter längs stränderna. Här finns gott om dramatisk historia och märkliga människoöden. Nära Franska bukten ligger två väldiga kanoner från ett strandat ryskt örlogsskepp. På Gamla gården bodde Petter Gottberg och hans familj. Arrendatorn som dömdes för vrakplundring 1816 har ett mörkt rykte som sjörövare och mördare.

Albert Engströms skrivlya.

Vid Hamnudden ligger fyrmästaren Karl Bourgströms lilla röda fiskestuga. Han växte upp på ön och fyllde Albert Engström med historier till boken om Sandön som kom 1926.

Stora delar skrevs i stugan som inte ser ut att ha förändrats sedan dess. Engströms dotter Malin (gift med Bourgströms son) har målat fyrar och skepp på skåpluckorna, på insidorna finns hälsningar i bleknad blyerts skrivna av dåtida kändisar som Carl Larsson. Fönstrens små buktiga rutor vetter mot en stenig strand med vrakgods och ett oändligt hav.

”Här har jag tillbragt åtskilliga absolut lyckliga dagar. En sådan frid som råder här är icke av denna världen”, skriver Albert Engström i boken.

Orden kan nog stå för hela ön. Redan ett kort besök får en att känna sig lite utanför den vanliga världen. Fridfull. Fri.

Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram
Annons