Järnvägsstationer hett tips för hotade arter

Järnvägsstationer hett tips för hotade arter

När traditionellt mångfaldsrika miljöer minskar är bangårdar och andra trafikmiljöer heta tips för hotade växt- och djurarter. Vi har följt med ut i Sveriges kanske värdefullaste skräpmark.

Områden runt järnvägsstationer känns ganska långt från försommarfagra slåtterängar eller beteshagar. Men man behöver inte gå länge utmed de gamla stickspåren vid Enköpings station för att möta en ovanlig artrikedom.

En jordhumla hämtar pollen från blåeld.

Naturvårdsbiologen Henrik Weibull delar ut västar i grällt orange och instruerar mig och fotografen Joel att vinka till passerande tågförare. Även om vi går längs spår som inte används är säkerheten viktig.

Den här typen av miljöer brukar kallas för skräp- eller ruderatmarker: de hålls öppna och störs ofta av mänsklig verksamhet. Men för biologisk mångfald har järnvägsområden visat sig ha stor betydelse.

– Här finns så mycket blommor! Många stationer har en kontinuitet i skötseln på minst 150 år. Det är inte många betesmarker som når upp till det, säger Henrik som arbetat mycket med biologisk mångfald på bangårdar för Trafikverket.

– Många stationer har en kontinuitet i skötseln på minst 150 år. Det är inte många betesmarker som når upp till det, säger Henrik Weibull.

Inventeringarna har visat att det finns cirka 2 500 arter av djur och växter i stationsmiljöer. Ungefär tusen av dem lever hela eller större delen av sina liv inom området och ett 80-tal finns nästan uteslutande runt stationer. Många av dem är rödlistade.

Mellan spåren ser vi småväxta och konkurrenssvaga växter som frodas i den öppna miljön: bankrassing, knytling, spåtistel, men också större färgklickar som tjärblomster, strimsporre, blåeld och olika fibblor.

Bangårdar är bra miljöer för många arter, till exempel gråfibbla.

Mellan blommorna korsas flygstråk för långsamt mumlande humlor, helikopterhovrande svävflugor och snabbare sandbin, smalbin och ullbin. Flera arter hamnar i Henriks svepande håv för inspektion innan de får flyga vidare. En humla surrar runt en stund i ett provrör av plast så att vi kan titta närmare.

– Jag tror det är en åkerhumla, men den har jobbat hårt och är sliten och grå med bara lite päls kvar så det är ganska lätt att förväxla med backhumla.

På bakbenen syns stora brunblåsvarta pollenklumpar som skvallrar om att den just hälsat på i blåeld. När den flugit ut ser vi att till och med ståndarknappar följt med från blommorna och lossnat i röret. Vid stationen finns också vallhumlor, den ovanliga art som blev het i medierna när brittiska forskare fick med sig några svenska drottningar för återinplantering 2012.

Henrik Weibull håller en hane av kägelbi försiktigt mellan fingrarna.

Nästa art som fastnar i ett av håvsvepen är ett kägelbi. Eftersom det är en hane går den att hålla i ett försiktigt grepp mellan fingrarna (honorna har gadd). Kägelbin är ”tjuvbin”: arter som inte samlar pollen utan parasiterar på ett annat släkte. För kägelbin är det ofta tapetserarbin. Larven äter upp värdartens larv och lever sedan av det pollenförråd som den skulle haft.

En annan parasit som vi tittar närmare på i Henriks nypa är den rödlistade prickvingade svävflugan – en ulligt humlelik tvåvinge med lång snabel som den använder till att suga nektar ur tjärblomster. Svävflugan parasiterar på marklevande bin.

Den rödlistade prickvingade svävflugan suger nektar ur tjärblomster med sin långa snabel. Den parasiterar på marklevande bin.

– Den är så häftig! Flugan hovrar över blommorna som deras värdart besöker tills den får syn på en. Sedan följer den efter till bohålet, knycker till med rumpan och skjuter in sina ägg till biets larver.

Även parasiter kan ha parasiter, upp till fyra nivåer. Att det finns många parasiter i ett ekosystem kan i sig tyda på stor biologisk mångfald och lång kontinuitet i miljön, förklarar Henrik.

– Individer som drabbas mår förstås inte bra, men det här är inte parasiter som varroa, som kan ta död på hela samhällen av sociala bin. Snarare handlar det om växelverkan mellan olika arter.

Henrik Weibull tittar närmare på ett sandbi. Intill stationen har kommunen anlagt en liten park med en sandslänt som blivit ett eldorado för arten.

Enköpings station är byggd på sandåsen, och öppna fläckar ger fina möjligheter till bobyggen. Kommunen har också anlagt en liten park med det fyndiga namnet Förbiparken med Henriks hjälp, ett eldorado för sandbin och andra insektsarter. Här finns en 15 meter lång och 2 meter hög solexponerad sandslänt, lite buskar, skuggande träd och en sittgrupp för besökare.

– När parken invigdes i våras myllrade det av liv i solen. Jag hittade minst 40 insektsarter, bland annat flög 500 honor av sälgsandbi. De är döda nu, men deras larver lever i slänten och äter pollen, berättar Henrik.

Arterna kommer och går under hela säsongen. En som flyger nu är svartpälsbiet, en rödlistad art som man trodde bara fanns kvar på Öland och Gotland för femton år sedan. Sedan hittades en population norr om Stockholm och för tio år sedan dök den upp här på Enköpings station. Henrik håller en hane mellan fingrarna och vi beundrar den mörka pälsen och det uttrycksfulla ansiktet.

– Vissa arter klarar att anpassa sig till varmare klimat, kanske är det så med svartpälsbiet för det verkar vara på väg tillbaka.

Hane av svartpälsbi. Den rödlistade arten är särskilt beroende av järnvägsmiljön.

Svartpälsbiet räknas som en av järnvägsorganismerna, de som är särskilt beroende av miljön. Trafikverkets rapport ”Flora och fauna i järnvägsmiljöer” från 2014 ger tydligt besked om mångfalden: 687 arter kärlväxter, 1006 skalbaggar, 441 gaddsteklar (där vildbin ingår), 236 stritar och 61 fjärilar hittades i inventeringarna.

Läs hela rapporten

Biologen Magnus Stenmark tog initiativ till projektet 2008 och leder det fortfarande.

– Artrika miljöer i transportinfrastruktur uppmärksammades redan på 1990-talet, till exempel vägkanter, men järnvägen var länge styvmoderligt behandlad. Dels var miljöerna farliga att inventera, dels sågs det som en föränderlig skräpmark som inte bidrog med mycket. Men redan den första inventeringen visade att här fanns mycket fler arter än man trott, säger han.

Många naturvärden är knutna till sanden, som tidigare användes som bärlager. Stationsområdena fungerar också som tillflykt för arter som drabbats av att livsmiljöer i det gamla odlingslandskapet som ängar och betesmarker minskat kraftigt.

Strimsporre är en växt från odlingslandskapet som funnit en fristad på järnvägsstationer.

– Tack vare sådana här miljöer kan populationerna fortsätta att hålla en viss nivå. Men situationen är komplex: på bangårdar finns också arter som kopplas till karga biotoper som hällmark och kuster.

Banvallar kan fungera som spridningskorridorer och många arter åker faktiskt med själva tåget.

– Till exempel verkar det gälla resedabiet, som kallas för tågluffarbi. Man kan också se att stationer som Sveg och Mora har mer gemensamt med andra stationer i artsammansättningen än med omgivande områden.

Projektet har inventerat och bedömt den biologiska mångfalden vid alla Sveriges 1 400 järnvägsstationer. Ungefär 230 klassas som artrika, bland andra Enköpings station. I den allra artrikaste klassen finns bara två stationer: Kristianstad och Veinge i Halland.

Nu går projektet in i en ny fas med skötselplaner och åtgärder som vårdar och bevarar de höga naturvärdena. Det kan till exempel handla om slåtter, att ta bort sly och att skrapa grässvålar så att det finns blottad sand för vilda bin.

Drömmen är att alltid få med biologisk mångfald som en aspekt i anläggningsarbeten, menar Magnus Stenmark. Han ser också en goodwillpotential för både Trafikverket och aktörer som SJ. Än så länge är det få resenärer som förstår att tåget kan göra miljönytta på fler sätt än genom låg klimatpåverkan.

Läs mer om insekter:

Livets väv trasas sönder
En pärla bland urskogar
Den åttabenta skönheten
Artikeln publicerades i
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram
Annons