Höga kusten — tidernas kust

Höga kusten — tidernas kust

Här finns Sveriges vackraste natur enligt våra läsare. Höga kusten ger inte bara en skönhetsupplevelse. Den är också en tidsresa genom tusentals och miljontals år.

Egentligen kan man förstås inte tävla om vilken natur som är vackrast. Men det är inte konstigt att flest röster i Sveriges Naturs tävling hamnade här, tänker jag när jag åker över Höga kusten-bron. Morgondimman ligger tät över vikar och småsjöar och skogskullarna böljar i höstfärger.

Vilket landskap man gillar är ju en smakfråga. Men här kan man bocka av flera: frodig storskog, havsstrand, skärgårdsöar med små fiskelägen, karga bergsformationer och gamla jordbruksbyar i mjuka dalar.

Jag har bara en dag på mig och valet känns svårt, så jag tar hjälp av någon som har koll. Patrik Bylund arbetar som naturvägledare på Naturum Höga Kusten och vi ses där, vid foten av Skuleberget strax intill E4:an.

Branten skjuter rakt upp ovanför oss och nära toppen syns ett mörkt hål: grottan där de mytiska rövarna ska ha bott. Världsrekordet i landhöjning, 286 meter, är uppmätt vid Skulebergets topp.

Höga kusten är bästa stället i världen att se landhöjningens effekter. Foto Mats Hellmark
Dimman lyfter över Ulvön och havet. Höga kusten är bästa stället i världen att se landhöjningens effekter. Foto: Mats Hellmark

— Höga kusten är bästa stället i världen att se landhöjningens effekter. Det är därför området utsågs till världsarv, säger Patrik.

För 10 000 år sedan var istäcket över tre kilometer här och trycket pressade ned berggrunden. När isen smälte började berget höja sig igen. I början gick det fort: en hel decimeter per år. Nu handlar det om en knapp centimeter.

Man kan vandra upp på berget eller klättra via särskilda vajerleder, men vi fortsätter i stället till Skuleskogens nationalpark någon mil bort. Från sydentrén med utsikt över Kälsviken går leden uppåt genom hög frodig granskog där mörkgrönt blandas med höstgul lönn och orange taggsvamp.

Nyckelarten orange taggsvamp. Foto: Mats Hellmark
Nyckelarten orange taggsvamp. Foto: Mats Hellmark

Även om de mäktigaste granarna höggs i slutet av 1800-talet så är storskogskänslan stark. Till det speciella bidrar blandningen av sydliga och nordliga arter: lövträd som lind och hassel möter fjällflora. Ljuset silar ned och vi lyssnar till små bäckar, ljust visslande kungsfågel och bubbligt drillande tofsmes.

Mitt på en spång hittar vi blåbärsblå spillning med klarröda osmälta lingon. Placeringen är stöddigt revirmarkerande. Mård eller kanske räv, spekulerar Patrik.

Så öppnar sig skogen och vi möter en strand hundra meter över dagens havsyta. Stora klapperstenar i röd nordingrågranit med vackra mönster i grön kartlav breder ut sig i stelnade vågor runt stigen.

Klapperstenar med vackra mönster i grön kartlav breder ut sig i stelnade vågor runt stigen. Foto: Hans Strand
Klapperstenar med vackra mönster i grön kartlav breder ut sig i stelnade vågor runt stigen. Foto: Hans Strand

Stenarna har slipats runda av isen och mot varandra. De blev kvar när allt lättare material svepts ut med havet som svallade här för 6000 år sedan. Bakom stenstranden finns en liten skvätt av det kvar, avsnört till två små sjöar och en myr.

Porten till Slåttdalsskrevan. Foto: Mats Hellmark

Efter myren bär det rejält uppför genom skogen, vandringen tar på krafterna med slingrande kraftiga rotsystem att balansera över efter hoppandet på klapperstenarna. Från höga granar hörs korsnäbbars stötiga tjirpande; kottar faller som små bomber genom grenverken.

Ett jättelikt flyttblock sitter fastkilat högt uppe i en smal skreva. Under stenen är det fuktigt och svalt och en aning darrigt i knävecken trots att den hängt i luften en evighet. Vi står i porten in till Skuleskogens sevärdhet nummer ett: Slåttdalsskrevan.

Ibland sägs det att Ronjafilmen spelades in här, att rövarna red genom klyftan. Det stämmer inte, om inte annat skulle det vara omöjligt att rida här. Men känslan är lika mäktig.

Vi tar den branta trätrappan ned i ett sju meter brett och 200 meter långt gap mellan 40 meter höga lodräta bergväggar. Från början var skrevan en diabasgång i den omgivande graniten, bildad för 1200 miljoner år sedan. Is och havsvågor vittrade bort den och nu kan man stå i halvdunklet på botten och se upp mot en smal kil av ljus högt ovanför.

Tidsåldrarna sitter kvar som köldstråk i stenväggarna och ljuden ekar kusligt. Patrik berättar att man kan tjuvlyssna på lågmälda samtal nere i klyftan från trappan högst upp, allt hörs lång väg.

På andra sidan klättrar vi den sista biten upp på Slåttdalsbergets topp. Vi är nästan 280 meter över havet, men i Ancylussjön som fanns här när inlandsisen smälte var den långsträckta toppen ett grund strax under ytan.

Patrik Bylund i Slåttdalsskrevan. Foto: Mats Hellmark
Patrik Bylund i Slåttdalsskrevan. Foto: Mats Hellmark

På hällarna växer mest enstaka, riktigt gamla tallar. Vissa är rena bonsaier, små med vindlande silvergrenar, formade av det utsatta läget. Patrik pekar ut ett berg väster om vårt som är tio meter högre och därför var en ö när isen drog sig tillbaka.

Skillnaden är slående. Där borta växer tät granskog på toppen, förnöjt rotad i moränen, medan sidorna nedanför där vågorna spolade bort jorden är kala. Kalottberg, kallas det: toppiga gråstenskullar med en yvig liten skogsmössa. Motsatsen till kalfjäll, liksom.

Vi slår oss ned på en häll med smörgåsar och kaffe medan dimman lyfter över havet. Först skymtar bara de små sjöarna Tärnättvattnen nedanför och Ulvöns mörka silhuett bortom strandlinjen. När vi börjar gå igen öppnar sig sikten mot den breda Ullångersfjärden och Mjältön, Sveriges högsta ö.

haggvik-hoga-kusten-angermanland
Runt Nordingrå och Häggvik har landhöjningen snört av havsvikar till vackra små sjöar. Foto: Hans Strand

— Det speciella är att du har fantastisk utsikt hela vägen här uppe, inte bara från en punkt, konstaterar Patrik.

Vägen nerför är lätt och snart sitter vi i bilen på väg söderut genom ett helt annat landskap. Runt Nordingrå och Häggvik har landhöjningen snört av havsvikar till vackra små sjöar omgivna av odlingsbygd och skogklädda kullar med färgstarka lövinslag.

Vi parkerar längst ut på halvön, i ett skogsparti, och hör dånet direkt när vi stiger ut. En kort promenad leder till Rotsidans fyra kilometer långa klippstrand. Vi är ensamma nu, men sommartid kommer många hit trots att de slipade och vittrade hällarna är svåra att bada från.

Det är dramat när vilda vågor möter land som fascinerar vid Rotsidan. Foto Mats Hellmark
Klippstranden vid Rotsidan är fyra kilometer lång. Foto: Mats Hellmark

Det är dramat när vilda vågor möter land som fascinerar. Vi går ut på en klapperstrand som liknar den i skogen, men är oändligt mycket yngre. Havet skapar nya landskap, även i dag.

Tiden och perspektiven har sträckts ut allt längre under dagen men nu dras de ihop till dem som gäller just nu: de 68 kilometrarna till Härnösand och avgångarna för kvällstågen. Höstfärgerna sjunker undan och skymningsljuset tar över på vägen tillbaka mot Höga kusten-bron.

Fotograf Hans Strand
Artikeln publicerades i
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram