En pärla bland urskogar

En av de sista stora väglösa urskogarna var på väg att fällas i smyg. Men räddningen kom med en vaken skogsvandrare som ryckte upp vägstakningar och en rasande kretsordförande som kastade sig på flyget.

I maj såg Lars-Ture Lindholm sin 45:e björn. Det finns ett femtiotal i Pärlälvens fjällurskogsreservat några mil väster om Jokkmokk. Ibland stryker de runt hans hem, strax utanför reservatsgränsen.

– Jag sprang på en hundra meter från huset. När jag gick närmare röt den. ”Flytta på dig gubbe, fattar du inget!”, tror jag den sa. Så jag vände och gick sakta därifrån, lite orolig att ha den bakom ryggen.

Annars är vild natur inget oros­moment. Skräcken är skogsmaskinerna som stått redo att tugga i sig urskogen.

– Om inte jag och min fru Märith råkat vandra i området för snart 40 år sedan skulle det bara funnits enformiga contortaplantager* här i dag. Vart vi än gick såg vi vägstakningar: Domänverket tänkte avverka, trots att de satt i förhandlingar med Naturskyddsföreningen om att skydda området. I ren desperation började jag rycka upp käpparna. Mil efter mil, tills jag insåg att det var lönlöst.

Vattenvägen in i reservatet

Vi tar båten vid Karatssjöns strand, strax nedanför huset. Det är lättast att ta sig in i reservatet vattenvägen, varken leder eller övernattningsstugor finns, förutom en kort bit av Kungsleden som passerar i västra delen.

Lars-Ture ­Lindholm vill att fler ska få uppleva den mäktiga ­känslan av orördhet.

Filmaren och fotografen Tor Tuorda följer med. Han och Lars-Ture håller på med en dokumentärfilm som ska ha premiär i sommar. Målet är mer uppmärksamhet runt reservatet. För kampen är faktiskt inte riktigt över. Pärlälvens fjällurskog är en av de sista riktigt stora väglösa urskogarna i Europa, ett intakt ekosystem som fått utvecklas fritt ända sedan istiden. Tillsammans med Harrok och Karratj-Råvvåive, ett par nya reservat som tillkommit det senaste året, handlar det om tolv kvadratmil som aldrig avverkats eller planterats.

Från öster till väster kan man färdas sju mil genom reservatet, sedan tar Padjelanta och Sarek vid.

Men reservatsreglerna är svaga och tillåter exploatering för gruvor, torvtäkter och vindkraft. Det krävs faktiskt inte mer än en underskrift från länsstyrelsen i samråd med Jokkmokks kommun för att avverkning ska kunna ske igen. Och det finns motkrafter: Delar längs norra sidan av sjön fick bara svagt skydd som ekopark och kommunen har ansökt om ett LIS-område** vid stranden som kan öppna för bebyggelse och vägdragning. Kommunalrådet Robert Bernhardsson (S) har varit drivande när kommunen överklagat ett nybildat fem kvadratmil stort reservat norr om Jokkmokk, Jelka-Rimakåbbå.

– Jag och kretsen vill att skydd ska betyda skydd. På, under och över mark. Det finns knappt någon sådan här skog kvar i Sverige. Majoriteten av våra skogar är kalhuggna och sedan planterade. Det lilla som finns kvar måste bevaras. För sin egen skull, men också som genbank för framtiden: urskogarna är som surdegar för biologisk mångfald. De kan syra andra skogar som utarmats.

Tiotusen år för att bilda skogen

Lars-Ture stryper motorn och stillheten tar över. Båten dunsar mot strandtuvorna i en liten vik omringad av höga tallar. Vi förtöjer och går uppför en sluttning randig av fuktdråg från kallkällor. Här och var samlas vattnet i små myrar och tjärnar.

Solen lyser genom gula höstlöv, odonblad stöter i eldrött och vitnade gammeltallar vrider sig som organiska skulpturer. Myrtallar behöver inte vara grova, tillväxten går långsamt. 500 år är ingen ålder här.

Fallande granar stöttar varandra som gamla vänner på sin sista resa. Andra ligger redan. Markens mjuka mossmatta böljar av överväxta lågor, död ved som bäddar för artrikedom.

Reservatet är en av de sista stora väglösa urskogarna, ett intakt ekosystem som fått utvecklas fritt sedan istiden.

En del stammar är perforerade av skalbaggars utflygningshål, rena rama vildbihotellen. Barkborrar må ställa till det i monokulturer. Här fyller de en ekologisk funktion och hjälper till med nedbrytningen, anser Lars-Ture.

– Det har tagit 10 000 år att bilda den här skogen. Jag trodde inte något sådant fanns kvar alls innan jag flyttade upp till Jokkmokk på 1970-talet för att arbeta på Vattenfall. Hela Västerbotten där jag kom ifrån var ju skövlat – kalhygge på kalhygge.

Mötet med de norrbottniska storskogarna blev kärlek vid första ögonkastet. Han började vandra, rita kartor och dokumentera naturvärden i Jelka-­Rimakåbbå.

– Det arbetet tog sedan Mats Karström över och utvecklade till en hel inventeringsmetodik – Steget före, säger Lars-­Ture och spanar uppåt talltopparna.

Någonstans här ska det finnas ett fiskgjusebo, men kanske har det rasat. I stället ser vi en flock sidensvansar dra fram genom trädkronorna. Plötsligt rasslar det till i en sänka. Två tjäderhönor skjuter upp, tätt följda av en liten årstupp med vajande stjärtpennor.

Spår av djur finns överallt: en myrstack som rivits ur av björn, ränder i bark från en tretåig hackspetts insektssök, färsk älgspillning och brunstgropar där tjurarna förberett parning. Men också av människor som utnyttjat skogen försiktigt. Gamla samiska barktäkter syns som konstfulla mönster på stammar, enstaka stubbar har huggits för ved och fördjupningar i marken kan vara kokgropar, kallnade sedan tusentals år. För samerna har gammelskogen fortfarande stor betydelse: de många hänglavarna är reservfoder för renhjordarna vintertid.

Gamla samiska barktäkter syns som konstfulla mönster på stammar.

– Spåren ger kontakt med historien. Det fascinerar mig att våra förfäder har gått här med tunga bördor, lutat sig mot samma tallar som står här nu.

När Lars-Ture föreläser brukar han ibland jämföra hur lättvindigt gamla träd tas ned med att göra på samma sätt med byggnader i städerna.

– Kanske är det dags att riva Uppsala domkyrka? Den kan bli utmärkt gatsten…

Tusenåriga tallar imponerade

Sluttningen uppåt lågfjället Uppavare känns i benen och vi rastar på en öppen myr. Älv- och sjösystem, träd och bergknallar breder ut sig under oss mot en fond av blånande högfjäll.

Lars-Ture pekar ut det frodiga fjället Farforita vid kröken av sjön och forsarna vid Lillselet. Där bakom döljer sig sjön Peuraure (Bievrávrre) med det gamla hemmanet Skaite som en sista utpost vid deltat i väster.

Medan han tar fram en svartnad panna och tänder kaffeelden berättar han vidare om vägstakningarna. Hur han slutade kämpa med käpparna och ringde Hans Andersson, dåvarande ordförande i Jokkmokkskretsen och en handlingens man.

– Han och Ingvar Segerström från Naturskyddsföreningen satt i förhandlingar med Domänverket om skydd. Nu insåg de att de blivit förda bakom ljuset. Hans blev helt vild, köpte flygbiljett till Stockholm för egna pengar och stövlade rakt upp till ansvariga politiker och myndigheter.

Han fick löfte om att området skulle  undersökas och snart var en tjänsteman från regeringskansliet på plats i Jokkmokk. Kretsens tidigare ordförande Thomas Öberg flög med honom i helikopter till Skaite där Hans och Ingvar höll sin årliga fjällskogsvecka.

Flygturen över området imponerade, men kanske ännu mer exkursionerna vid Skaite. Bland annat borrade gruppen i ett par gamla tallar.

– Det gick att räkna till 700 årsringar, men kärnorna var helt uppruttnade, så träden var egentligen betydligt äldre. Kanske tusen år. Rapporten ledde till att avverkningsplanerna stoppades med omedelbar verkan. Området fick skydd, även om reservatet var helt på plats först 2000.

Myrtallar behöver inte vara grova, tillväxten går långsamt. Båda stammarna som Lars-Ture Lindholm visar har vuxit i 80 år.

Lars-Ture Lindholm ser in i den sprakande elden en stund. Han förundras och gläds fortfarande över skogens räddning. Varje dag. Samtidigt oroas han av hur lätt den kunde ha försvunnit.

– Det hängde ju på slump och ren tur: en privatperson på rätt plats vid rätt tillfälle, en ideell organisation som tog kampen och politiker som vågade agera. Jag ser det som ett bevis på att engagemang lönar sig, men också på låga ambitioner från stat och myndigheter. Det är allvarligt att naturskydd går till på det sättet, och gör så än i dag.

I princip ser han reservat och nationalparker som ett slags sjukdomssymptom. Små, små rester av det fungerande landskap som fanns för 250 år sedan. Ändå ifrågasätts även de.

Det du gjorde var ju en sorts civil olydnad.

– Ja, eller hur. Om någon vill sätta åt mig nu efteråt så varsågod.

Lika stort som Blekinge

Han och Märith fastnade så pass för reservatet att de flyttade från Jokkmokk till huset vid Karatssjön för sju år sedan.

Nu hoppas han att fler ska hitta hit, friluftsmänniskor som njuter av orördheten, biologer som kan bidra med lupp och kunskaper till utforskningen. Ny forskning han läst visar på starka samband mellan artrikedom och yta. Stora områden som Pärlälvens fjällurskog borde spela stor roll.

Som sammanhängande väglöst område är det egentligen mycket större än reservatets tolv kvadratmil. Räknar man in lågfjället och urskogsreservaten Arvasjäkka och Tjegelvas som bildar en utvidgning av reservatet söderut mot Arjeplog handlar det snarare om 30 kvadratmil, en yta lika stor som Blekinge.

– Lägger man till Sarek och Padjelanta blir det 70 kvadratmil av sammanhängande orördhet.

Vitnade gammeltallar vrider sig som organiska skulpturer.

På vägen tillbaka ner mot sjön flaxar flera tjädrar och en järpe upp framför oss. Talltitors tillrande hörs som ett svagt klockspel, med dovt hackspettssmatter som baskomp. Lunglav och sällsyntare skrovellav skiftar i grågrönt på gamla sälgar och en bit upp på en björk ser vi en stor svart sprängticka, eller chaga som den kallas när det näringsrika pulvret säljs dyrt som hälsokost.

Vi tittar in i ett mörkt hål under en annan björk, ett gammalt björnide som delvis rasat samman. Lars-Ture räknar till tre iden inom 150 meters radie. Kanske inte så konstigt att han möter björn hemma vid tomten. Förutom björnarna ska det finnas 30 järvar och 10 lodjur i reservatet.

På en björk ser vi svart sprängticka, eller chaga som den kallas när pulvret säljs dyrt som hälsokost.

Stor contortaplantage

Vid foten av fjället Jarre, några kilometer från Lars-Tures hem, finns en stor contortaplantage som anlades på 1980-talet. Här går vi längs en spretig barrskogskorridor där många träd redan fallit, trots relativt låg ålder. Som främmande art har de svårt med snötyngden.

Så sent som 2010 avverkades också ett stort område med gammelskog ovanför plantagen, ända upp mot kalfjället.

— Här i Sverige oroar vi oss över regnskog som försvinner i Borneo eller Brasilien. Det är förstås allvarligt. Men få tänker på att nästan all vår gammelskog är borta. Jag förstår det inte, säger Lars-Ture.

Tor Tuordas drönare lyfter för att filma plantagen. På skärmen ser vi raka rader av contortatall på marsch upp mot fjället. Men där tar de slut. På andra sidan breder den stora levande fjällskogen ut sig. Precis som den gjort i tusentals år.

Läs mer om skog:

Striden om skogen
Massiv kritik mot Skogsstyrelsens förslag om nyckelbiotoper
Sverige och Brasilien protesterade gemensamt mot IPCC-rapport
Pengar till skydd av skog räcker inte
Artikeln publicerades i
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram
Annons