Annons
Björnlandet – en skog formad av eld

Björnlandet – en skog formad av eld

Det är en skog som har varit för otillgänglig för att brukas. Men nya leder, som slingrar sig mellan 500 år gamla tallar, gör Björnlandets nationalpark till ett paradis för den som vill uppleva hur bränderna påverkar skogen.

En skogssnäppa varnar när vi passerar de kolnade stammarna som markerar entrén till nationalparken. Antagligen sitter ungarna i ett träd i närheten, och den oroliga föräldern vill hålla obehöriga på avstånd. Den grå himlen ligger som ett lock mot yttervärlden. Mellan fågelns rop är det bara våra fötter som trampar genom tystnaden.

Skogen i Björnlandets nationalpark i Åsele kommun har under långa tider varit för otillgänglig för att brukas. Några utspridda stubbar vittnar om dimensionsavverkning kring förra sekelskiftet, då de grövsta tallarna togs ner och flottades till sågen i Husum. Annars har skogen fått stå orörd av människan, men desto mer påverkad av bränder.

Tomas Staafjord, förvaltare på länsstyrelsen i Västerbotten, visar vägen till Angsjökojan där vi ska sova i natt. Han var drivande i arbetet med att anlägga vandringsleder och två nya övernattningskojor i samband med att nationalparken utvidgades. Under sommaren och hösten 2013 var han här i sex veckor och försökte provgå alla tänkbara ledsträckningar. Han pekar ut hur träden varierar i storlek.

– Skogens ålder är ett resultat av en naturlig dynamik, säger han.

Parkförvaltaren Tomas Staafjord gör ständigt upptäckter som går det ovana ögat förbi.

Det han syftar på är att bränderna har gjort att träden i parken är olika gamla. De äldsta levande tallarna började gro efter storbranden 1508. Sedan dess har det brunnit minst 14 gånger i olika delar av parken och varje gång har vissa tallar klarat sig medan andra har dött i lågorna. Några av de senare står fortfarande ståtligt gråa i sluttningarna. De är levande döda som likt stoiska spöken vakar över platsen där de en gång slog rot. Mängder av insekter bor i dessa tallar som är fulla av liv trots att det kan ha gått flera hundra år sedan barren senast var gröna.

Nyinvigd nationalpark

När Björnlandets nationalpark nyinvigdes 2017 hade parken blivit dubbelt så stor. Även om den är otillgänglig att ta sig till – väl på plats har entrén gjorts tillgänglig för personer med funktionsnedsättning och det nya ledsystemet lämpar sig för barnfamiljer. Med assistans från barnens mamma respektive morfar har våra småttingar fått följa med. Min ett och ett halvt år gamla son kikar ut över axeln i en bärryggsäck, medan fotografen Moa Karlbergs fem månader gamla dotter sitter i bärsele på mage.

Spåren av brand finns överallt i parken.

Det är cirka en kilometer att gå till Angsjökojan där vi lägger av oss packningen innan vi vandrar vidare. Utan tunga ryggsäckar är det lätt att anpassa vandringen till barnens behov och göra pauser när det är dags för mat, blöjbyten eller lek med kottar och pinnar.

I de blötare partierna längs Björkbäcken hänger garnlaven från granarna i sumpskogen. Enstaka sälgar, ofta beklädda med den gröna lunglaven, har tack vare den fuktiga marken lyckats behålla sin plats i den annars allomfattande barrskogen. Vi klättrar uppför sluttningen till torrare mark på andra sidan Angsjön, där vi får utsikt över vattnet och upp mot Björnberget. Trots namnet är inte björnar vanligare här än någon annanstans i Västerbotten, men det är lätt att föreställa sig djuret i skogarna som breder ut sig.

Den senaste stora branden i området var 1831 och finns beskriven i Johan Wilhelm Zetterstedts bok ”Resa genom Umeå Lappmarker i Vesterbottens län”. Han berättar om en sommar som inte låter olik den vi upplevde 2018. I Lycksele kyrkby nådde temperaturen 36 grader och enligt Zetterstedt var det ”en ovanligt stark torka: eldarne spridde sig otroligt hastigt, och fruktan, oro och bekymmer föregick, omgaf och följde dem allestädes. Röken stod som ett tjockt moln öfver hela södra Lappmarken. Den trängde sig in i husen, den utbredde sig till bottniska viken, den gick ett stycke ut öfver hafvet, den steg opp i luften och under flera Juliveckor förmörkade den solen”.

När elden hade lagt sig blev de granar och björkar som skadats i lågorna till vad Tomas Staafjord kallar ”alkoholstinkande matförråd”. Allehanda fåglar, insekter och svampar kom dit på jakt efter de jästa sockerarterna i träden.

Nya leder har dragits och nya ledmarkeringar har satts upp i Björnlandet.

Men medan de flesta granar dog i branden eller strax därefter kunde tallarna klara sig. I tallarna bildas nämligen tjärämnen som hindrar veden från att ruttna även om lågorna har bränt stora sår i barken. Såren veckas senare över av nya barklager i ett slags ärrbildning som kallas brandljud. I dag syns de på flera träd i nationalparken.

Hänglavarna klär träden i barrskogen.

– Tallarna är fantastiska, de är designade för att klara en skogsbrand, säger Tomas Staafjord.

Det har blivit kväll och barnen sover. Angsjön ligger stilla och det enda som hörs är myggorna som kommit ut efter att duggregnet har upphört. Jag blickar ut över sjön, en liten rovfågel flyger fram och tillbaka, sannolikt den stenfalk som Tomas Staafjord har sagt häckar öster om stugan. Det är svårt att tänka sig en vackrare plats att borsta tänderna på.

Som en jättes sandlåda

Bärandes på barnen nästa dag gäller det att hålla koll på fötterna när vi går över stenblocken. Under någon av istiderna – vilken är omöjligt att veta – har isen rivit loss stora block från bergen och dumpat dem nedanför sluttningarna i det som kallas blocksänkor. Frostsprängning på våren har gjort det omöjligt för växter att kolonisera marken och bygga upp ett jordlager, och nu ser det i stället ut som en jättes sandlåda. Tomas Staafjord är nyfiken på vad som gömmer sig under stenarna.

– Jag planerar att sätta ut en fladdermusräknare här, så vitt jag vet har ingen undersökt om de bor i sådana här miljöer, men det borde vara attraktivt för dem, säger han.

Angsjön erbjuder en stillsam upplevelse, och det går att dricka vattnet direkt ur sjön.

Om Tomas Staafjord har rätt om fladdermössen är det ytterligare ett exempel på hur Björnlandets otillgänglighet för människan gynnar andra arter.

I århundraden har de återkommande bränderna och tallarna format en miljö som människans maskiner aldrig har kommit åt. Det har gjort att skogen även har blivit ett paradis för oss som kommer på tillfälligt besök.

Artikeln publicerades i
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram