Annons

Att sova med fienden

Nu börjar det prassla under fjolårslöven när fjälliga svansar sträcks ut. Föreställ dig hur härlig vårsolen känns i en växelvarm kropp, som har legat nedkyld hela vintern. Men kanske dämpas vårkänslorna av att vakna ihopslingrad med sin värsta fiende?

I underjordiska hålor övervintrar ormar, ödlor och grodor tillsammans. Hassel- snokar som annars brukar äta både huggormar, snokar och kopparödlor rullar lugnt ihop sig och delar värme med bytesdjuren.

När de vaknar om våren måste det väl hända att någon glufsar i sig ett par ödlor? Nej, ormarna måste först ligga i solen och värma upp sig till omkring 33 grader. Annars skulle maten bara ruttna i deras kalla magar.

Nordens boaorm

Hasselsnoken lurpassar på sina byten och slingrar sig blixtsnabbt runt dem tills de kvävs. Favoritbytet är koppar­ödlor och ormar. Den vanliga snoken blir betydligt längre än hasselsnoken själv, men det är inget hinder. Ibland får hasselsnoken bara i sig halva bytet, men då lägger den sig lugnt och smälter maten med en halv orm hängande ut genom munnen. Hasselsnoken är lätt att förväxla med en huggorm, men i stället för huggormens sicksackband över ryggen har hasselsnokar två rader med mörka fläckar. Många slår ihjäl hasselsnokar i tron att det är huggormar (som förvisso också är fredade). De anar inte vilken tjänst de just gjorde huggormarna.

Huggorm, hona.
Huggorm, hanne.

Enda giftiga

Ett par hundra personer blir huggormsormbitna varje år i Sverige, men senaste dödsfallet inträffade år 2000. Det gör huggormen mindre farlig än getingar, men om man får en stark reaktion ska man ringa Giftinformationscentralen.

En seglivad myt är att huggormsungarna, äspingarna, är de allra giftigaste. Det sägs att huggormarna är tvungna att föda i träd för att inte riskera att bli bitna av sina livsfarliga barn. Inget av detta stämmer, utom det att huggormen föder levande ungar, precis som hasselsnoken.

Teatralisk snok

Snoken simmar bra både under och över ytan, och kan vara under vattnet i åtminstone en och en halv timme. I Östersjön kan man möta en simmande snok så långt som fyra mil från kusten på jakt efter fisk.

Om du skrämmer en snok kan den spela död, med munnen i ett teatraliskt dödsgrin. Snoken går in så djupt i rollen att den slutar andas och reagerar inte ens på att bli nedsänkt i vatten. Men efter en halvtimme ringlar den vidare som om inget hade hänt. Har du otur kan du få uppleva snokens andra försvarsstrategi: att tömma stinkkörtlarna.

Snoken är lätt att känna igen på sina gula eller vita nackfläckar. Oftast. Helsvarta individer är svårare att skilja från huggorm. Då kan man titta på pupillen, som är vertikal på huggormen men rund på snoken.

LÄS MER: Snoken är en av arterna som fått det svårare i svensk natur. Läs bildreportaget om vinnare och förlorare bland våra arter.

Ödlan utan ben

Kopparödlan kallas ofta för kopparorm eftersom den ser ut som en orm, men den räknas ändå till ödlorna. Precis som våra två andra ödlor kan kopparödlan tappa svansen om den blir skrämd. Det behöver inte vara någon som drar i svansen, den lossnar av sig själv, genom en plötslig sammandragning i svansmusklerna. Sedan fortsätter den att knycka kraftigt, så att förföljaren ska koncentrera sig på svansen medan ödlan smiter undan. En ny svans växer ut men den blir aldrig lika lång som den första. Ödlan får leva med en liten svans resten av livet, vilket kan betyda länge. Kopparödlor kan bli över 50 år gamla.

Hotade drakar

Om våren får sandödlehannarna lysande gröna sidor. Som små drakar glittrar de i solen på de varma sandiga ställen där de trivs. Sådana platser blir mer och mer sällsynta, när sandhedar växer igen eller bebyggs. Omkring en tredjedel av Sveriges sandödlor har försvunnit under de senaste 20 åren.

Snabbare än sin skugga

Skogsödlan är mest köldtålig av våra kräldjur och tar sig till och med upp på kalfjället. Ofta förstår man inte att man har sett en ödla förrän den är borta, och då är det lätt att bli osäker på vilken det var. Bästa kännetecknet är att skogsödlan saknar sandödlans gråa band längs ryggen och sidorna.

Artikeln publicerades i
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram
Annons