Annons
EU anses sätta stopp för färdigställandet av Parisregelboken

Saudiarabien spelar en central roll i flera förhandlingsrum på COP 25 i Madrid, bland annat som en av länderna som inte vill välkomna Ipcc:s senaste rapporer. FOTO: Kiara Worth/IISD/ENB

COP 25 i Madrid

EU anses sätta stopp för färdigställandet av Parisregelboken

Förhandlarna har lyckats beta av ett antal konflikter i Madridmötets stora stridsfråga. Men i den andra delen av Parisregelboken har de stött på patrull. EU anses vara en av blockerarna.

Den stora politiskt svåra och tekniskt avancerade förhandlingen under årets klimatförhandlingar har tagit flera steg framåt. Nu återstår mestadels frågor som just bara politikerna kan avgöra när de nu kliver in på arenan i Madrid under måndagen.

Här kan du läsa allt med senaste nytt om vad som händer på COP25.

Reglerna för Parisavtalets artikel 6, där tre nya samarbetsformer ska ersätta de som finns i Kyotoprotokollet, handlar dels om hur styrmedel såsom utsläppshandeln i EU ska kunna länkas samman med andra utsläppshandelssystem. Dels handlar de om hur utsläppsminskande aktiviteter som länder kan bidra till i andra länder och sedan tillgodoräkna sig mot sina klimatlöften ska fungera framöver.De kan nämligen antingen förstöra Parisöverenskommelsen helt genom att göra det möjligt att fuska med utsläppsminskningar, eller sätta ytterligare fart på det utsläppsminskande arbetet, enligt analytiker. Allt beror på hur säkra och robusta reglerna blir.

Utsläppsmarknaden ett misstag

Från klimaträttviserörelsen anses hela tanken på en utsläppsmarknad vara ett misstag. ”Det ger bara stora utsläppsländer och -företag möjlighet att slippa ta på sig ansvaret för att dra ner de egna utsläppen” är argumentet. Motargumentet är att Artikel 6 skulle kunna leda till att den privata sektorn tar en större roll i klimatarbetet

I förhandlingarna företräds inte den hårda linjen öppet av något land, men meningsskiljaktigheterna är ändå omfattande.

Efter första veckans förhandlingar återstår främst fem stora konflikter:

  1. Ska utsläppsenheter från insatser som genomförts innan Parisavtalet drar igång släppas in? Förespråkarna för detta leds av Kina, Indien och Brasilien. De sitter alla på minst en (som mest 5,7) miljarder enheter som inte har hittat några köpare och ser därför en möjlighet här. Australien vill också använda en typ av utsläppsenheter från Kyotoprotokollet. Motståndarna pekar på att användningen av Kyoto-enheter under Parisavtalet skulle påverka ambitionen under Parisavtalet på ett negativt sätt, samtidigt som enheterna har ifrågasatts för att de inte faktiskt leder till minskade utsläpp.
  2. I Parisavtalet står det att den tänkta handeln och de andra samarbetsformerna inte bara ska omsätta enheter. Den ska också leda till ytterligare utsläppsminskning utöver de som handlas mellan köpare och säljare. Men att bestämma att man ska ”donera utsläppsminskningar till atmosfären” köps inte av alla parter, vilket gör att många kompromissförslag nu ligger på bordet.
  3. Måste ett land dra ner på sina egna redovisade utsläppsminskningar när de sålt utsläppsenheter vidare till ett annat land? Brasilien tycker inte att det ska behöva vara fallet, (med viss tyst uppbackning av Indien och Ryssland) och står på sig i förhandlingarna.
  4. Ska varje utsläppsenhet som byter hand mellan två länder innehålla en extrakostnad som går till FN:s Klimatanpassningsfond? Utvecklingsländerna vill det, för att det skulle förstärka det stora pengabehovet. Men rikare länder såsom EU-länderna stretar emot, bland annat med hänvisning till att det nästintill skulle leda till att FN får en skatterätt.
  5. Hur ska en utsläppsenhet räknas av mot ett lands åtagande att dra ner utsläppen? För tillfället finns det en öppning för att ett land inte behöver göra något de första åren, om man bara fixar enheterna det sista målåret.

Vilket tempo ska världens klimatarbete ha?

Den andra knäckfrågan i regelboksförhandlingen rör hur långt framåt i tid som ländernas utsläppsminskningslöften ska sträcka sig från år 2031. Valet står kortfattat mellan om det ska ske uppdateringar var femte eller var tionde år.

Förespråkarna för kortare tidsramar pekar på att en mer frekvent översyn av klimatlöftena skulle kunna leda till en högre ambition i klimatarbetet. Argumentet mot att länder själva ska få välja tidsram är att de med kortare tidsramar skulle känna en press att öka ambitionen efter varje global översyn av läget, som ska ske vart femte år med början 2023, medan länder med längre tidsramar annars kan luta sig tillbaka eftersom de inte behöver se över sina ansträngningar för att minska utsläppen mer än vart tionde år.

Men det argumentet verkar inte bita på EU, som annars brukar vilja framställa sig som ledaren för länderna med en ambitiös klimatagenda. Blocket har nämligen, trots flera års förberedelser, inte kunnat sätta ner foten i frågan.

– Visst hade det varit bra att bara stödja femårsplaner, men det finns en farhåga för vad ett sånt beslut skulle innebära för EU:s interna processer. För EU är det ju ett stort maskineri när man ska fatta beslut. Så frågan som ställs är lite: Hur ska vi kunna fatta ett så stort beslut var femte år? Dessutom skulle vi behöva anpassa vissa regler och processer inom EU för att kunna upprätta nya klimatlöften vart femte år, säger Annika Christell, jurist och klimatförhandlare, till Sveriges Natur.

Kritiken avfärdas

Från observatörers perspektiv innebär EU:s oförmåga att sätta ner foten att färdigställandet av hela regelboken fördröjs.
– Om inte EU bestämmer sig så kommer vi inte att få en lösning på den här frågan här, sa Greenpeace Kinachef Li Shuo till Climate Home inför Madridmötets start. https://www.climatechangenews.com/2019/12/04/common-time-frames-speed-slow-climate-action/

Kritiken avfärdas dock av förhandlaren i EU-lägret.

– Vi är ju överens om att vi ska ha gemensamma tidsramar från 2031. Det står redan där. Vi behöver inte bestämma just nu vilka dessa ska vara ännu, utan det viktiga är att reglerna är på plats i god tid innan klimatplanerna som ska börja gälla 2031 ska lämnas in, vilket är år 2025. Därmed anser EU att ett beslut behövs senast år 2022, säger Annika Christell till Sveriges Natur.

Läs mer om utfallet i förra årets förhandlingar:
LÄS MER: Regelbok räddar inte klimatet men länderna kom överens 

Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter