Den förbannade diamanten

Den förbannade diamanten

Diamantindustrins bygge av dammar har förstört fisket i Port Nolloth på Sydafrikas diamantkust. En ny teknik för utvinning sätter inte bara fiskerättigheter utan även havets existens på spel.

En gång i tiden blomstrade Port Nolloth. Koppargruvorna strödde pengar omkring sig. Fiskfabriken gick på högvarv och erbjöd jobb åt alla som behövde.

Men kopparen sinade. Och 1965 hade fabriken förpackat sin sista langust. Många års överfiskning hade lett till minskade fångster och sämre lönsamhet.

– Jag kommer alltid att minnas när fabriken stängde. Jag var fyra år då och det var enda gången jag såg min pappa gråta. Företaget gav liv åt Port Nolloth. Vi bad om att någonting skulle hända så att staden inte skulle dö, säger fiskaren Stanley Young.

Stanley Young, fiskare: ”Först var diamanterna något bra, sedan blev de något dåligt.”

Och någonting hände. År 1866 hade en ung pojke hittat en genomskinlig sten – Sydafrikas första bekräftade diamant – på familjens gård vid Oranjefloden. Under decennierna som följde grävdes ofattbara rikedomar upp ur marken. Men hundra år efter det ursprungliga fyndet hade gruvorna på land börjat sina. Diamantjakten flyttade ut till havs.

– Min pappa gav sig tidigt i kast med en diamantletare från Rhodesia. De skaffade en liten båt och pumpade upp bottenslam. De hittade sina första diamanter precis där, säger Stanley Young och pekar ut mot havet.

– Det var beviset för att det gick att göra och det gav nytt liv åt samhället. Det var en lokal, småskalig industri. Så först var diamanterna någonting bra, sen blev de någonting dåligt.

Diamanterna blev en livlina. Som sedan blev en hängsnara. Kustremsan styckades i koncessioner som tilldelades olika gruvjättar. Alexkor lade beslag på de flesta. De Beers, den globala diamanthandelns dominant, fick resten, men sålde 2010 vidare sina licenser till West Coast Resources.

Stanley Young och några dussin kolleger är allt som finns kvar av Port Nolloths fiskeindustri. Från land har de nu bara tillgång till 5 procent av kustremsan. Att ta havsvägen till de vikar där langusterna lever har inneburit en dyr och tidskrävande omväg, men väl framme har fiskarna fått lägga ut sina burar ostört.

Ny metod hotar ekologin

Nu hotar en ny metod för diamantutvinning att inte bara strypa tillträdet till fiskevattnen, utan också att helt föröda kustremsans känsliga ekologi.

– Havsmiljön kan aldrig rehabiliteras, säger Stanley Young. Ingenting kommer kunna leva där igen, allt utplånas för diamanternas skull. Vi kallar dem ”vloeksteen”. En sten med en förbannelse över sig.

Alexkor har börjat anlägga artificiella dammar längs kusten. Av inforslade stenblock byggs väggar som sträcker sig ut i vattnet. Havet närmast stranden kapslas in. Tusentals kvadratmeter per damm.

Havsvattnet pumpas ut – tillsammans med all flora och fauna – innan tunga maskiner skickas in för att muddra bottenslammet. Det är en process som inte lämnar något annat än mikrober vid liv.

Geoff Lorentz började leta diamanter 1981. ”Jag är fortfarande här och fortarande inte rik.”

Den sydafrikanska staten är majoritetsägare i Alexkor och innehar 20 procent av aktierna i West Coast Resources. Men utbyggnaden av de artificiella dammarna har skett i det tysta, helt utan insyn. Sedan den första dammen upptäcktes 2014 har expansionstakten ökat snabbt.

– Gruvdammarna har omringat oss, det är en katastrof för oss fiskare. De kommer att bygga ut sina dammar tills någon stoppar dem, säger Stanley Young.

Kom hit för att bli rik snabbt

Medan fartyget stävar ut mot öppet hav leker bengueladelfinerna kring fören. Simmar längs med skrovet i grupper om tre eller fyra. Kastar sig upp i luften och in i vågorna som bryts.

– De älskar att surfa, ropar Geoff Lorentz från styrhytten.

Bengueladelfinen är endemisk för vad som brukar kallas diamantkusten, där Atlanten möter Sydafrikas och Namibias stränder. Geoff Lorentz kommer från East London och hoppade av sin militärtjänstgöring för att jaga den ädelsten som gett området dess namn.

Bengueladelfinerna simmar i grupper längs skrovet.

– Det är den gamla vanliga diamanthistorien. Jag kom hit 1981 för att bli rik snabbt. Jag är fortfarande kvar och jag är fortfarande inte rik.

Drömmen har inte dött. Geoff Lorentz höjer rösten för att tränga igenom motorns monotona hamrande.

– Det här är den största skattjakten som fortfarande finns kvar för den lilla mannen.

Men i dag är diamantskeppet Albatros bara ute på en underhållsfärd. Geoff Lorentz tillhör gruppen småskaliga diamantdykare, med vakuumpumpar suger de upp sediment från kustnära havsbotten och vaskar ombord på båten. Sedan ett år tillbaka är han förbjuden att arbeta inom koncessionerna som tillhör Alexkor. Svartlistningen var ett straff.

– Först skickade jag all information anonymt till olika naturskyddsorganisationer, för Alexkor kontrollerar sina underleverantörer med rädsla. Dagen efter att jag talat ut offentligt blev jag avstängd.

Äventyret är satt på paus. I stället är Geoff Lorentz indragen i en strid om diamantkustens framtid. Det är en ojämn dragkamp mot de gruvbolag som i hundra års tid dominerat regionens ekonomiska liv. Men konflikten har också fött en allians mellan diamantdykarna och Port Nolloths småskaliga fiskare. Nu utgör dammarna en överlevnadsfråga för båda grupperna.

Den nya utvinningsmetoden väntas länsa kustområdena där dykarna letat diamanter sedan 1970-talet, och hade kunnat fortsätta i decennier, på några år.

– De planerar dammar längs hela kusten. Det inkluderar alla områden där langusterna lever, säger Geoff Lorents. Vi har undrat varför West Coast Resources har köpt upp koncessioner och bara låtit dem ligga i tio år. Nu vet vi varför.

Sydafrikas gruvsektor är världens näst största sett till andel av BNP. Men lönsamheten dalade under hela 00-talet och de styrande har insett att råvarufesten inte kommer vara för evigt. Redan i dag slår nedläggningar hårt mot gruvsamhällen. I den sydafrikanska debatten hörs ofta begreppet ”life after mining”, livet efter gruvorna.

– Men fiskarna har inget liv efter fisket, säger Michelle Joshua på Masifundise, som är Naturskyddsföreningens samarbetsorganisation.

De artificiella dammarna vid Alexander Bay ser postapokalyptiska ut.

Masifundise har under många år arbetat för att stärka Sydafrikas runt 50 000 småskaliga fiskare. Organisationen spelade en central roll i att förhandla fram den policy för småskaligt fiske som 2012 antogs av parlamentet. Policyn möjliggjorde, trots konflikter och senfärdig byråkrati, att Port Nolloths fiskare kunde bilda ett kooperativ, vars framtidsutsikter nu hotas av dammarna.

– Att fiskarna bara har tillgång till 5 procent av kusten betyder att någon annan har de resterande 95 procenten. Men inte bara det, fisk och skaldjursbestånden påverkas också av diamantutvinningen. Förut var deras fångster mycket större, säger Michelle Joshua.

Michelle Joshua jobbar med att stärka småskaligt fiske.

I policyn pekas hållbar utveckling, biologisk mångfald och ansvarsfullt nyttjande av marina resurser ut som övergripande mål. Michelle Joshua konstaterar att de statliga gruvbolagens agerande pekar i rakt motsatt riktning.

– Tidigare fanns det alltid en balans mellan gruvorna och fisket, men nu har vågskålen tippat över.

En bevakad vägbom spärrar vägen in i Alexander Bay. En vakt förbjuder oss att fotografera skylten med Alexkors logotyp.

– En gång i tiden var det här en liten fiskeby, sedan kom De Beers. Allt här är byggt av dem för diamanterna. Nu har Alexkor tagit över, säger diamantdykaren som lovat att visa oss dammarna.

Han tar en risk. Om Alexkor får veta att han hjälpt journalister riskerar han att mista rätten att dyka på företagets koncessioner. Å andra sidan, säger han, är det ändå bara en fråga innan hans kontrakt sägs upp. I takt med att dammarna byggs ut river Alexkor avtalen. Den småskaliga och ekologiskt hållbara diamantutvinningen är visserligen lönsam. Men inte tillräckligt lönsam, enligt bolaget.

De artificiella dammarna ser postapokalyptiska ut. Tjocka slangar leder ner i bassängernas grumliga vatten, bulldozers står parkerade längs kanterna. Vågorna bryter vildsint mot barriären.

– Den här dammen var inte här när jag kollade för två månader sedan, säger dykaren. De började från söder och bygger nya dammar norrut.

Inga anställda syns till när Sveriges Natur besöker platsen. Det är oklart varför arbetet ligger nere, men Alexkor har haft problem med likviditeten och precis beviljats ett nödlån av staten för att kunna betala löner. Det är inget unikt för just Alexkor. Samtliga Sydafrikas statliga bolag präglas i varierande grad av korruption, skandaler och ekonomisk vanskötsel.

Perfekta barnkammare för fisk

Strax norröver mynnar Oranjefloden, gränsen mot Namibia, ut i havet. Det är Oranje och andra floder som transporterat diamanterna till kusten. Högst koncentration finns i flodernas bukter. Det är därför Alexkor bygger sina dammar just i vikarna. Samma vikar som är hem för en artrik marin fauna, där undervattensskogar av brunalg bildar perfekta barnkammare för languster och fisk.

Bara några hundra meter bort från den nordligaste dammen börjar den gränsöverskridande våtmarken Orange River Mouth, ett så kallat Ramsarområde – en våtmark av internationell betydelse – och en viktig rastplats för flyttfåglar.

Efter att dammarna muddrats fortsätter havsvatten att sippra in genom stenbarriärerna. Avdunstningen leder till förhöjd salthalt. Om detta hypersalta vatten läcker igenom till våtmarken kan de ekologiska konsekvenserna bli omfattande.

Småskaliga diamantletare suger upp sediment med vakuumpumpar. Efter bara ett år är havsbotten återställd.

I en rapport om dammarna skriver naturvårdsorganisationen Conservation South Africa att ”utvinningen förefaller vara olaglig på flera punkter, främst eftersom en tillbörlig miljökonsekvensbeskrivning aldrig har genomförts.”

Alexkor tycks helt ha saknat tillstånd, alternativt ansökt om tillstånd först efter att dammarna anlades. ”Det faktum att staten är delägare borde höja graden av lagefterlevnad, men så tycks inte vara fallet”, konstaterar rapporten.

Dammarna är olagliga i åtminstone ett avseende. Sydafrikas departement för statliga företag har tidigare slagit fast att Alexkor enbart beviljats tillstånd att anlägga dammar av sand. Men Sveriges Natur har under besöket i Alexander Bay dokumenterat att konstruktionerna byggts av grus och tunga stenblock. Flera dykare vittnar också om att de sett långtradare transportera byggmaterialet från inlandet.

Ur ett restaureringsperspektiv är skillnaden mellan sand och sten enorm. Även sanddammar orsakar stora skador på den marina ekologin, men med tiden eroderar de. Att återställa en damm av stenblock kräver insatser i mångmiljardklassen,  något som få bedömare tror att krisande Alexkor vill prioritera.

Alexkor har trots upprepade kontaktförsök inte återkommit. Men de artificiella dammarna har blivit en fråga på högsta politiska nivå. Efter påtryckningar från parlamentsledamöter meddelade ministern för statliga företag, Pravin Gordhan, att en utredning skulle tillsättas. Resultatet skulle presenteras vid årsskiftet 2018/2019, men utredningen har ännu inte påbörjat sitt arbete.

– Vi anlitade en advokatfirma för att utföra undersökningen, men när vi granskade firman dök det tyvärr upp varningsflagg. Den hade anlitats av ett annat statligt företag och det fanns frågetecken kring hur de kontrakten hade tilldelats. Som du vet är korruption en gigantisk fråga här. Så nu tar vi om processen från början och ska hitta en ny utredare, säger Kgathatso Tlhakudi, vice generaldirektör på departementet.

Nödrop från diamantkusten

När utredningen kan sjösättas är oklart. Men Kgathatso Tlhakudi säger att departementet redan nu ska se över Alexkors styrelsesammansättning för att få in ”mer integritet”. Samt att regeringen tar nödropen från diamantkusten på allvar.

– Vi delar oron. Företagsledningen har sagt att de hade alla tillstånd och att dammarna inte är permanenta, men vi vill  se det med egna ögon. Det sista vi vill är att orsaka permanent ekologisk skada.

32 år har gått sedan Walter Stenkamp som 13-åring först följde med sin far ut till havs. Han säger att han föddes till och kommer dö som fiskare.

– Det är hårt arbete, men jag älskar det. När jag är på havet är jag väldigt lycklig. Jag glömmer alla mina problem.

Några minuter senare, på land, gör sig problemen påminda igen.

Walter Stenkamp är engagerad i fiskekooperativet. Kampen handlar både om bygdens överlevnad och om mat för dagen.

– Områdena som de gräver diamanter i nu, det var där langusterna brukade fortplanta sig. De tar ifrån oss vårt levebröd.

Hans hem ligger några kilometer bort från kusten. Husen saknar rutor, el och rinnande vatten kommer och går.

– Det behövs arbetstillfällen omgående. Vi har problem med diamantindustrin, förra året stängdes flera gruvor på land och många fick gå. Det är därför du ser alla de här sysslolösa unga killarna som bara hänger runt.

Walter Stenkamp är djupt engagerad i fiskekooperativet. Drömmen är en ny storhetstid. Att kollektiva ansträngningar återigen ska få Port Nolloth att blomstra. Kampen handlar både om bygdens överlevnad och om mat för dagen.

Hustrun Margret har fått en plats i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det ger några hundra svenska kronor i månaden. Familjen bor vid ett hav fyllt av rikedomar men att plocka skräp i utbyte mot bidrag betalar bättre.

Framtiden står på spel. Och de artificiella dammarna har förskjutit konfliktlinjen. Förut handlade den om fiskerättigheter. Nu handlar den om havets existens.

– Det är en stor strid det där. De har byggt så många dammar redan, säger Walter Stenkamp.

– Där det brukade vara vatten är det nu land.

Artikeln publicerades i
Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter