Annons
Delandeekonomi nya trenden

Cykelkök efter amerikans k modell börjar etableras i Sverige.

Delandeekonomi nya trenden

Delad glädje är dubbel glädje, heter det ju. Men om hundra delar samma bil, klänning eller borrmaskin? Hundrafald glädje? Vi tar tempen på den nygamla delandeekonomin i Göteborg och Malmö.

Få saker har varit hetare inom hållbarhetssvängen på senare år än det som på engelska kallas ”collaborative consumption” eller ”sharing economy”. Begreppet rymmer allt från idealistiska och småskaliga gör-det-själv-kollektiv (”makers”) till fullfjädrade kommersiella sajter som annonsmarknaden Blocket och Airbnb, som förmedlar semesterboende hemma hos privatpersoner. Internet har skapat nya förutsättningar och vinsterna är både miljömässiga, sociala och ekonomiska.

Många ser också ett värderingsskifte i utvecklingen: att tillgång och samarbete blir viktigare än ägande och konsumtion. Kanske till och med mer statusfyllt. ”Att låna är det nya köpa”, som det står på skylten utanför en chic butik i ett patricierhus från förra sekelskiftet i Göteborgsstadsdelen Haga.

– Vi behövde hitta på någon devis för att folk skulle fatta att det är låna som gäller här, säger Amanda Siring som startade Klädbiblioteket för snart ett år sedan med Lee Charters-Rowe.

Innan de startade eget hade de jobbat tillsammans i klädbutiken Solo.

– Där märkte vi verkligen av köphysterin. Många klädbutiker strävar efter att uppdatera sortimentet varje vecka.

Affärsidén utgick från dem själva och hur snabbt de och deras kompisar tröttnade på kläder. I längden kändes det inte hållbart, varken för miljö eller plånbok. Bibliotekskonceptet ger istället tillgång till en hel butik som garderob.

Att låna tre plagg eller accessoarer under en månad kostar 399 kronor, hundralappen mindre för studenter, som är huvudmålgruppen. Butiken ligger nära universitet och studentbostäder och är öppen vanliga affärstider.

Det plingar i dörren. Ebba Wilhelmsson går fram till disken och lämnar tillbaka ett par byxor, en tröja och ett arm-band. Hon strosar runt en stund och hittar bland annat en blommig klänning.

– Jag fick lånekortet som födelsedagspresent av min syster. För mig passar det att låna kläder, jag tycker det är ett stressmoment att köpa och gillar inte slit och släng, berättar hon.

I dag är medlemmarna ungefär 200, fler än vad tjejerna vågade tro innan. Nu funderar de på att starta Klädbibliotek i fler städer.

– Det finns andra med liknande idéer, men vi satsar på att det ska kännas lite lyxigare, lite mer handplockat. Inget får lukta eller kännas slitet. Som en sjukt bra vintagebutik liksom, säger Amanda.

Kläderna kommer ofta från lokala second-hand-marknader, men Amanda och Lee gör också inköpsresor till städer som Köpenhamn och Berlin.

– Det är trendigt med hållbarhet. Många kommer hit med en miljötanke, att stoppa köphysterin. Andra tycker mest att det är ett billigt sätt att variera sin garderob. Spexiga, fräckare grejor går bäst, sånt man kanske inte vågar köpa.

Det händer att kunder säger att de vill köpa kläderna när de lånar, men oftast kommer varan tillbaka ändå när tiden gått ut. Lånekonceptet förändrar beteendet, tror Amanda.

Bibel för delandeekonomin

Rachel Botsmans bok What’s mine is yours – how collaborative consumption is changing the way we live från 2010 har blivit något av en bibel för delandeekonomin. Det hela startade online, hävdar hon. Nätkulturen med fildelning, nätverk och kunskapssamarbete spred sig till den verkliga världen, pådriven av finanskrisen 2008 och en allmän vantrivsel med den passiva konsumentrollen. Internet öppnade också för nya former av tillit och kontakt. Kollektiva lösningar, men med bibehållen individualitet.

Delandeekonomin är tillåtande och blandas oftast med andra konsumtionsmönster. Ideologiskt drar den varken mot kapitalism eller socialism enligt Botsman, som identifierar tre huvudformer:

▶ Produkt-tjänstesystem. Konsumenten betalar för att använda en produkt utan att äga den. Det kan exempelvis gälla bilar, cyklar, leksaker, mode.

▶ Marknader för återdistribution. Sälj- eller bytessajter som skapar marknader för begagnade saker.

▶ Samarbetande livsstilar. Människor hittar varandra för att dela: inte bara saker utan också immateriella tillgångar som tid, kunskaper, pengar och utrymme (till exempel för odling).

En kombination av de båda sistnämnda hittar vi i en källarlokal åt Masthugget till. Här ligger Omställningsverkstan, där tre olika projekt samsas.

Mest aktivitet är det i Cykelköket, en fullutrustad verkstad där den som är beredd att skruva lite själv kan bli medlem och få en begagnad cykel för en femtiolapp.

– Idén är folkbildning. Att lära folk hur man tar hand om cyklar. Och att ta tillvara övergivna cyklar. I helgen hämtade vi tolv som annars skulle slängts i en container utanför en fastighet, berättar Ian Fiddies som är en av grundarna.

Cykelköket

Det första svenska cykelköket startade i Malmö, men ursprungligen kommer idén från USA där Bike Kitchens blivit en smärre folkrörelse med sociala medier som motor. Göteborgsköket öppnade i liten skala för tre år sedan. Nu är över 500 personer medlemmar. Ett par hundra har tillkommit under årets första månader.

Ett tiotal killar och tjejer mekar med cyklar upphängda på ställningar, det finns en stor hylla med verktyg och reservdelar och i förrådet längst in väntar renoveringsobjekt som lämnats in eller hämtats hos hyresvärdar som rensar.

– Skrämmande många cyklar överges. För mig är det ett tecken på vår tids sjuka konsumism. Elektronik är en sak, det är svårt att fixa. Men cyklar går bra att reparera, speciellt äldre eftersom de håller högre kvalitet, säger Ian.

– Are there bikes available?

En ung blond tjej som just kommit in frågar försynt. Ian nickar och förklarar reglerna. Lucie Vottova kommer från Tjeckien och har hört om verkstaden av vänner i föreningen för utbytesstudenter.

– Det finns cykelkök i Tjeckien också. Jag tycker mycket om att cykla, det ger ett annat perspektiv på en stad.

Hon väljer en 70-tals-Crescent med damram i förrådet. Pakethållaren är lite rostig, kedjan trött och en stänkskärm fattas. Men skavankerna kan fixas. Ian plockar en nygammal stänkskärm bland reservdelarna och visar hur den ska fästas. Kedjan behöver smörjas.

Många nya medlemmar är utländska masterstudenter, berättar han.

– De kommer för att få en cykel, men sen fortsätter många för att hjälpa andra. Den sociala funktionen är viktig.

Intill Cykelköket ligger Hackerspace, där några killar jobbar intensivt med datorer. Längst in i lokalen huserar Klädoteket med koncept som liknar Klädbibliotekets. Louise Eriksson startade det för ett par år sedan tillsammans med Sara Habte Selassie efter förebild från Malmö.

– Jag älskar mode men har också ett starkt miljöintresse. Det är inte lättförenat i konsumtionssamhället, säger Louise.

Först var Klädoteket mest en hobbygrej med små sy- och återbrukscirklar men nu, två år efter starten, har föreningen ett 80-tal medlemmar. Tre månaders medlemskap kostar 200 kronor, för det får man ta hem fem plagg och byta så ofta man vill.

Sara Skei Fostvedt botaniserar bland klädstängerna. Hon har gått med för att hon vill minska sin konsumtion men ändå ha nya kläder ibland.

– Jag brukar alltid hitta något jag gillar. Det känns lättare när man lånar, det förpliktar mindre.

Klänningar och jackor är hetast, berättar Louise. Gärna sånt som sticker ut. Svart intresserar mindre, det är basplagg som de flesta köper. På galgarna hänger också häftigt redesignade plagg.

– Det tar galet mycket resurser att tillverka kläder och modet skiftar snabbt, därför satsar vi också på att göra nytt av gammalt, säger Louise som förbereder kläder till en återbruksmässa med catwalk i Trollhättan kommande helg.

Dela cyklar och bilar

Cykeldelning är världens snabbast växande transportform enligt Botsmans bok. Nya transportlösningar är en viktig bit inom delandeekonomin. Biluthyrning är väletablerat, bilpooler börjar bli det. Lite nyare är tjänster där privatpersoner hyr ut egna bilar eller cyklar och liftarsajter för samåkning längre sträckor.

I Göteborg syftar transportprojektet Ubigo till att sy ihop en hållbar helhetslösning för storstadsfamiljer och singlar som vill klara sig utan egen bil, men ändå ha flexibilitet i resandet. Sjuttio hushåll deltar i försöket. De köper ”klipp” i en mobilapp som kan utnyttjas till antingen buss och spårvagn, poolbil, hyrbil eller taxi. Dessutom ingår lånecyklar i centrum.

Anna Ågren ställde sin bil i höstas för att testa Ubigo. Tidigare var det nästan bara bilresor som gällde för hennes del. Hon jobbar som frilanskostymör (senaste uppdragen var för Jill Johnson och Jonas Gardell) och bor ensam nära Heden i centrala Göteborg.

– Jag är positivt överraskad, Västtrafiks nät är mycket bättre än jag trodde och lånecyklarna är det bästa som hänt mig. Cyklarna kommer jag definitivt att fortsätta med.

Men ibland behöver hon ändå bil. Det kan gälla transport av större saker, golfturer eller besök i sommarstugan. Tid och körsträcka avgör om hyralternativet (Hertz) eller poolbilarna (Sunfleet) är mest ekonomiskt. Även om man räknar in en del taxiresor så krävs det mycket bilåkande för att kostnaden ska närma sig nivån för eget bilägande. På köpet slipper man parkeringsproblem, underhåll och däckbyten. Och kör alltid koldioxidsnålt.

Via appen bokar Anna en Volvo diesel-laddhybrid för en testrunda. Ett sms plingar till med en kod. Bilen står fulladdad och redo på en parkering hundra meter från lägenheten. Hon öppnar med smartcard och kod, drar ur sladden och kör utåt Olskroken.

– Först tyckte jag det var konstigt att köra de här bilarna, de går ju tyst som en viskning. Det har hänt mig en gång att en bil inte var inne när jag kom, men då kunde jag snabbt få en annan som stod intill med hjälp av Ubigos kundtjänst.

Totalt har det blivit mindre bilkörning än Anna trodde. Mikael Frickfors som jobbar med kundsupport berättar att hon inte är ensam. Många av deltagarna använder mycket mindre bil än de trott.

– Tendensen syns tydligt i de enkäter vi gjort. Det är en beteendeförändring som knappast hade hänt om de inte testat alternativen.

Borrmaskiner är dyra verktyg som används sällan. Läge att dela?

Låna borrmaskin

Många prylar har en överkapacitet, konstaterar Botsman. Det är inte bara bilar som oftast står still, exempelvis borrmaskiner används sällan mer än en kort stund då och då.

Men det gäller inte de knallrosa elverktyg som börjar bli en vanlig syn i Malmö. Sedan ett och ett halvt år lånar järnhandlaren Matti Jokela ut borrar, slipmaskiner och andra verktyg gratis till kunderna under namnet Toolpool. Det har han gjort även tidigare till stamkunder, fast då inofficiellt.

– Grundprincipen är enkel. Man lånar ett verktyg gratis ett dygn. Det går att boka via Facebook eller låna direkt över disk i mån av tillgång. Egentligen är Toolpool bara ett snyggare sätt att paketera det gamla vanliga ”låna-verktyg-av-grannen”, fast kombinerat med en kommersiell verksamhet, säger Matti.

Signalfärgen på verktyget och väskan det levereras i sticker ut och sprider budskapet. Tanken är att bäraren också ska känna sig lite stolt.

Idén växte fram i samtal med en kund som jobbade på reklambyrå. I fjol vann konceptet flera stora reklampriser och antalet verktygslån har stigit till över hundra i månaden. Matti hoppas att kunna sprida idén till fler centralt belägna järnhandlare.

Miljövänligheten är en bonus för lånaren, och inget affären flaggar särskilt för.

– I vår bransch negligeras miljön ofta. Till exempel sparar man genom att dra ned på personlig service. Sämre rådgivning lämnar kunderna ensamma att lösa de praktiska problemen. Då köper de ofta fler grejor än de behöver, och dessutom fel grejor.

Men ekonomin då? Järnhandeln ska ju gå med vinst.

– Det här är inte välgörenhet. Jag är inte för att vi ska sluta konsumera, men tycker att vi ska konsumera vettigare. Toolpool är en triple win-situation: miljön är vinnare, kunden är vinnare och jag är vinnare, eftersom det fungerar som marknadsföring för butiken.

Affären får fortfarande intäkter från försäljning av material. Och att få tillbaka verktygen har inte varit något pro-blem.

– Nej, eftersom vi är få i personalen blir kundkontakten väldigt direkt. Ofta är verktyg som lämnas tillbaka grundligt dammtorkade. Det har bara hänt tre gånger hittills att verktyg varit försenade och då har de kommit med många ursäkter.

Kontakt och tillit

För att ett utbyte mellan privatpersoner som inte känner varandra ska fungera krävs kontakt och tillit. En webbplats kan fylla båda funktionerna. Ett exempel är Hinnerdu.se som drivs av Malmöbon och it-konsulten Sara Ohlsson. Idén fick hon när hon köpt en frys på Blocket.

– Jag behövde hjälp med att bära upp den till lägenheten och det slutade med att frakten kostade tre gånger så mycket som själva fyndet.

Hon tänkte att det borde finnas en tjänst som fungerade som Blocket för enkla tjänster. När hon började undersöka mer hittade hon amerikanska sajter som byggde på liknande tankar, till exempel Taskrabbit.

Företaget startade 2010, när delandeekonomi fortfarande var ett rätt okänt begrepp i Sverige. Det tog några år att bygga upp funktioner och rutiner, och att förklara tänket. HinnerDu.se är en så kallad Peer-2-Peer-marknad där individer får hjälp av andra individer.

– Jag är själv uppvuxen på landet där det är lätt att få hjälp. I stan känner du sällan grannarna och folk lever mer stressat. En plattform som den här underlättar kontakten.

Nu finns företaget både i Sverige och Danmark. Hinnerdu.se tar 16 procent av ersättningen när betalning sker med kontokort eller Paypal. Vanliga tjänster är hund- eller kattvakt, små hantverkarjobb, trädgårdsarbete, körningar till återvinning och flytthjälp.

Avtalen sluts mellan uppdragsgivare och uppdragstagare, men att förmedlingen sker via webbplatsen skapar trygghet. Där finns också omdömen och feedback.

– Hittills har inget gått fel i de uppdrag vi förmedlat vad vi vet. Men man får ju ha lite sunt förnuft, precis som på Blocket. Du kanske inte ska lägga ut ett uppdrag att hämta smycken hos juveleraren.

Många tror att det är krångligt att köpa och sälja småtjänster, men det är faktiskt fritt fram att anlita privatpersoner skattefritt upp till 10 000 kronor om året.

– De flesta uppdrag vi förmedlar kostar runt 500 kronor, säger Sara Ohlsson.

Sverige har fördel

I USA och många av världens storstäder har delandeekonomin gått från trend till välkänd. Efter förebild från San Francisco lanserade sydkoreanska Seoul staden som ”Sharing City” 2012, ett initiativ som bland andra Amsterdam och Berlin hakat på.

Här har utvecklingen skyndat lite långsammare. Men kanske har vi svenskar särskilt goda förutsättningar för att följa med i de nya vindarna?

– Sverige är ett högtillitssamhälle, vi är vana att lita på varandra, säger filosofen Magnus Jiborn som också tycker att mycket inom delandeekonomin redan är bekant för oss – även om formerna och produkterna kan vara nya.

– Folkbiblioteken är ett klassiskt exempel på hur många människor konsumerar gemensamt utan att äga.

Tillsammans med ekonomhistorikern Astrid Kander var han redaktör för antologin Generationsmålet (2013) med texter från ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om konsumtion och miljöpåverkan vid Lunds universitet. Ett av kapitlen lyfte fram ett annat exempel som är unikt för Sverige: de gemensamma tvättstugorna i flerbostadshus.

Magnus Jiborn ser en klar poäng i att vi delar mer för att minska belastningen på jordens resurser. Men det är inte givet att minskad konsumtion alltid är lösningen. Samhället och fortsatt välfärd är beroende av att de ekonomiska hjulen snurrar.

– Att öka tjänsteinnehållet i det vi konsumerar är ett sätt att använda mindre råvaror. Delat ägande innebär ofta att betala någon annan för att ta hand om prylarna och serva.

Men system är tröga och det tar tid innan förändrade beteenden slår igenom.

– Ideella initiativ och eldsjälar som går före är bra. Men jag tror inte vi ska vara rädda för att kommersiella krafter kommer in. Ofta krävs det för att idéerna ska få tillräcklig spridning.

Konsumtion styrs inte bara av behov, och Magnus Jiborn tror att steget fortfarande är långt till ett samhälle där det ger mer status att leva enkelt än att hävda sig genom prylar som fina bilar.

En bilpool kanske inte lockar den som brukar köpa den senaste BMWn. Men att även den typen av företag börjat laborera med nya ägandeformer, där man köper tillgång snarare än själva prylen, är ett tecken på att delandets glädje finns på agendan i hela samhället i dag.

Klädbytardagen

Sedan 2010 ordnar Naturskyddsföreningen Sveriges största klädbytardag över hela landet. Förra året bytte 11 000 besökare på 87 platser 36 000 plagg med varandra. Det betyder en besparing för miljön på cirka 24 ton kemikalier, 135 ton koldioxid och 90 000 kubikmeter vatten.

I år hölls Klädbytardagen den 5 april. Utvärderingen är inte klar än, men byten hölls på över 100 platser. Allt fler externa arrangörer samarbetar med föreningen. Till exempel Klädoteket i Göteborg och Flea Market på Smålands studentnation i Uppsala.

I Uppsala byttes det kläder på tre ställen samtidigt: i gallerian Kvarnen, i Ungdomens hus och på Smålands.

– Köerna var långa redan när vi öppnade, berättar Stephie Turow som står för arrangemanget i biblioteket på Smålands tillsammans med Sara Åkerfeldt och Katarina Aslanido.

Sara har varit miljöförman på nationen och tillsammans har tjejerna ordnat loppmarknader sedan 2010. Men den här gången är det ren byteshandel som gäller. Man kan lämna in upp till fem plagg och få lika många biljetter att byta in.

Ett par hundra bytare har tjejerna räknat in. En hel del icke-studenter har också hittat hit. En av dem är Elisabet Roman, som fyndat flera nygamla plagg.

– Det är tredje året jag går på klädbytardagen, det brukar löna sig. Jag var på Kvarnen innan, säger hon.

Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter