"Det måste vara länge sedan naturen betydde så mycket för så många som denna märkliga, omskakande vår."

Krönika

Lyckan över det vanliga

Hela våren har varit fylld av oro, rädsla och ångest inför den smitta som spridits över jorden. Människor har dött och jobb försvunnit, besparingar och ­företag har gått upp i rök, skolor, restauranger och bibliotek har fått stänga och butiks­hyllor har gapat tomma. En vårdag var det så tomt i affären och på ­gatorna att min dotter med gråten i ­ögonen frågade om det ska bli krig, om hon kommer att dö nu.

Dagen därpå åkte vi till naturreservatet på Lovö – tjugo minuter och hundra år från stan – och gick i skogen utan annat mål än att komma bort. Eller hem. Till marken och träden och friska luften. Strosade stigen ner mot sjön och sparkade på kottar och spanade efter spillkråkan. Kom ut ur skogen och tittade på asparnas glansiga knoppar och de blommande hasselbuskarnas grönmjöliga hängen, gladdes åt gula små tussilagosolar i slänterna, de första stararna, en och annan lärka i skyn, knipornas parningsspel nere vid bryggan, alla dessa vårtecken som hade kommit medan vi satt framför tv-nyheterna och undrade vad som håller på att hända med den här världen.

Och jag tänkte att det måste vara länge sedan naturen betydde så mycket för så många som denna märkliga, omskakande vår. När till och med kyrkorna kändes för trånga blev skogar och fågelmarker en frizon som erbjöd trygghet och ro, en stunds vila från alla direktsända pressträffar och dygnet-runt-samhällets ständiga uppdateringar av antalet döda i olika länder.

En grön famn där ingen smitta fanns.

Jag har nog aldrig sett så mycket folk i skogarna runt Stockholm som den här våren. Även barn och ungdomar, inte bara joggare, cyklister och hundmänniskor. När barnens svettiga inomhusaktiviteter inte längre var så lockande på helgerna framstod plötsligt friluftslivet som ett självklart alternativ för många.

LÄS Tomas Bannerheds essä om magin i fågelmötet

Kattuggleunge. Foto: Mats Hellmark

På väg hem från Lovö stannade vi till vid en kattugglefamilj som vi hade fått nys om. Två vuxna och fem ungar som satt och kurade bakom en gammal skola och riktigt bad om att få bli tittade på. Vaggade och vred på sina stora huvuden och visste ingenting om social distansering, flockimmunitet eller företagskonkurser, och vi ställde upp kikaren och tittade och pekade på de fluffiga små trollen där uppe. En kvart efter solnedgången satte de i gång att tigga på sitt ihärdiga vis och föräldrarna gav sig genast ut på jakt, precis som under den ofattbart långa tid då världen och djuren fanns men inte människan.

Foto Tomas Bannerhed
Tomas Bannerhed, författare och krönikör i Sveriges Natur

I bilen hem slog det mig plötsligt vad några timmar i naturen hade gjort. De hade påmint mig om att världen består, att det finns en tid bortom pandemin, en befrielsens stund då vi kommer att kunna känna oss lyckliga bara för att allt är som vanligt igen. Kanske saktar vi då stegen en smula och blir lite mer uppmärksamma längs vår vandring, ser på träden och fåglarna, blommorna och småkrypen med en annan blick. Kanske kommer vi att sätta större värde på det vi faktiskt har, nu när vi fått lära oss att inte ta allt för givet.

Artikeln publicerades i