Ugglan från Ural
Kanske var det något ursprungligt Tomas Bannerhed kom i kontakt med den där uppländska majkvällen, en påminnelse om att världen fanns långt innan vi människor utnämnde oss till herrar över jorden.
Skogens och högstubbarnas bleka spöke.
Jag har aldrig blivit särskilt upphetsad av rariteter i fågelvärlden, men när jag mötte slagugglans genomborrande blick för första gången darrade det till i mig. Den spände en bro till en tid långt före vår.
Det var en kväll för gudar. Solen hade just glidit ner bakom granskogens drakryggssilhuett i fjärran, himlen gick i aprikos och morkullan kom farande över öppningen med sitt gåtfulla knortande och pispande, knyckig i flykten men med bra fart och stadig kurs, liksom fladdrig och vägvinnande på samma gång.
Men det var inte för den skugglika vadarfågeln vi hade kommit, utan för ugglan från Ural som hade flyttat in i holken femtio meter framför vårt tillfälliga gömsle. Där inne, en bit upp i en ännu olövad jätteasp, låg hon tydligen på ägg, och när som helst borde hennes make ge signal och varsla om kvällsmat.
Vi spärrade upp ögonen och nickade mot varandra som om någon hade frågat om vi kunde bevara en hemlighet för livet.
Skymningen sänkte sig och vi vågade inte andas där vi satt, inte prassla med kläderna och inte säga så mycket som ett knyst. En rödvinges fallande toner hördes långt bort, taltrasten höll i gång i någon grantopp och rödhaken satt och strödde sitt silverglitter över skogsbrynet mittemot – och efter en kvart kom ropet vi väntat på.
Ett hemskt ljud som fick det att vingla till i mig, rungande och dovt, något mittemellan kattuggla och berguv men mer urtida på något vis, som en röst från hedenhös.
Nackhåren reste sig. Vi spärrade upp ögonen och nickade mot varandra som om någon hade frågat om vi kunde bevara en hemlighet för livet.
Honan svarade på sitt hesa vis att hon var där och strax kom hanen svepande inifrån skogen med bytet i klorna, mellanlandade i en asp och tog det med näbben i stället, spände ut vingarna och gled ljudlöst bort till holken med sorken dinglande i silhuett mot den eldfärgade solnedgångshimlen. Den håriga steken var serverad.
Några minuter senare kom tonstötarna på nytt, ännu kraftigare den här gången, och nu visade sig honan i holköppningen innan han seglade fram till henne och överlämnade bytet, flaxade till lite grann vid holken och gav sig ut på jakt igen.
Jag vet inte vad det var med de här ugglorna i den uppländska majkvällen, men det kändes som om de hörde hemma i en annan tid.
Slagugglan: skogslandets och högstubbarnas bleka spöke med en och tjugo mellan vingspetsarna. Tajgabältets bevingade trollhund, känd för att angripa närgångna människor med klorna före i häckningstider, särskilt när ungarna har kläckts.
Jag vet inte vad det var med de här ugglorna i den uppländska majkvällen, men det kändes som om de hörde hemma i en annan tid. Kanske var det något ursprungligt jag kom i kontakt med när jag kikade fram ur gömslet och honan spände den blanksvarta blicken i mig, en ödmjukande påminnelse om att världen fanns långt innan vi människor äntrade scenen och gjorde planeten till vår, utnämnde oss själva till jordens herrar.
Snart spelar slagugglan igen. Det kan bli en kväll vilken som helst nu i februari, när vinden lagt sig till vila och hela skogen står tyst och kall, allting håller andan. Då hörs det rungande dova ropet på nytt, som det gjort i alla tider.
