Trädens återväxt – och boomer­generationens skuld

Det är natt, menlös novemberhöst, när ett 40-tal poliser 2011 anländer till Oxenstiernsgatan i Stockholm. Tillsammans sluter de en ring kring en oerhörd ek. Bakom alla dessa tillknäppta ryggar sker sedan något onämnbart. Till en början tyst – sedan är bara ljudet av fräsande sågspån, flis i luften. När morgonen kommer, nattlik och kall även den, ligger den så kallade tv-eken fälld till marken, utdömd av Stockholms stads trafikkontor. En jättelik stubbe blickar nyvaket, röjd, mot himlen. Staden återgår till sitt. Aktivisterna har misslyckats med att rädda det träd som stått där sedan åtminstone 1600-talet, förmodligen längre.

Träd väcker känslor, ett slags själslig rotlöshet uppstår när också en stam tappar sitt fäste. Kvar blir ett tomrum som man inte alltid under en människas livstid kan fylla. Att föra fram någonting nytt, ett annat träd, måste få ta tid, det kan bara ta tid, här är det fortfarande naturen som håller i taktpinnen.

”Dom kom som tjuvar i natten / och fällde den sjuhundraåriga eken / i nästa liv / ska dom hängas i samma träd”, kommenterade Bruno K Öijer fällningen av tv-eken i ”Och natten viskade Annabel Lee”.

Resterna av den utdömda tv-eken fraktades efter sin fällning bland annat i väg till Hundudden, Gärdets ostligaste spets. En ek kan nämligen göra mycket nytta, även i döden. För insekter och svampar är en död ek en oumbärlig plats, något lika rikt som det som fanns en gång då trädet levde. För att göra rum för dem krävs att vi inte alltid är så snabba på att städa.

Gärdet agerade även i fjol skådeplats för en annan märkvärdig förflyttning. 100 nya träd är planerade att planteras ut, varav 70 av dem uppgrävda i Hässelby. Resan mot innerstaden sker medels lastbil.

En av de 12-åriga ekar som redan i våras slog rot bland gräset är en spinkig sak. Den smala stammen rymmer ett slags förlägen irritation över att tvingas visa sig så kraftlös. Det går att förstå. Trädet ska förhoppningsvis bli lika gammalt och robust som tv-eken.

Vi kommer alltså inte vara där för att se den allra största lövprakten, vi kan inte förvänta oss att inom kort bre ut en picknickfilt på den plats som kronan åtar sig att skydda mot regn. Det är för någon annan, för en annan tid. Planteringen var på så vis osjälvisk, snudd på heroisk, vilket också Magnus Andersson, slottsfogde vid Kungliga Djurgårdsförvaltningen, poängterade i en intervju med lokaltidningen Mitt i.

”För 100 år sedan var Strandvägens allé kantad av små träd av den här storleken”, sa han. ”Varje generation måste plantera sina träd.”

Av de stora träd som i dag syns i innerstaden är många över 100 år gamla. Alléerna måste för den svunna stockholmaren mer ha framstått som en idé än någonting konkret, knappast värdsligt. Annat är det i dag. Svarta stammar står grovt påtagliga och – för att låna från Tomas Tranströmer – fingerfärdiga, redo att i vår löddra grönskande skum. De numera döda ska ha tack för att de tänkte framåt, att de inte fastnade i sin tid.

Att planera för nyplantering – eller fällning – av träd i en stad är en sak. Det sker i bästa fall rutinmässigt och enligt en upparbetad strategi. Det finns de som får betalt för att fundera på kommande generationers upplevelser av staden och naturen. Ett vackrare jobb kan knappast uppfinnas av människan. Värre verkar det vara med den villaägande Boomer-generationen som på sina tomter (av ännu inte realiserat kapital) stoltserar med hårt beskurna lönnar inne på sina sista decennier. Några unga plantor att ta över deras platser ser man oftast inte, någon gång kommer det alltså att bli tomt igen, bara inte i dag, inget mer lövprassel.

Det är som så mycket annat någon annans problem. Trädgårdarna ljuder i stället av hårt pressade häcksaxar, som om fantasin inte räcker längre än till nästa sol- eller sjöglimt, den som ändå regelbundet uppstår via vidlyftigt flygande. Det är ju så mörkt i Sverige.

Kanske borde den äldre generationen för varje bostadsmiljon de tjänat tvingas investera i en ek, lite som den enprocentregel som säkerställer att offentliga byggprojekt avsätter pengar för konstnärlig gestaltning. För barnbarnens (barns) skull. De som förmodligen inte kommer ha råd med ett hus, en villa, en sommarstuga, men som med åtminstone lite tur kan betrakta den trädkrona som tittar ut över de annars ogenomträngliga tomtgränserna. Om inte den av pensionärsresenärerna sönderstressade Golfströmmen gett upp till dess, vill säga. Då väntar inte heller några fler trädförflyttningar, inga trafikkontor.