När de sista fjärilarna fladdrar bort – en kulturkris i det tysta

Vi lever i en tid som skryter med teknikens triumfer, men blundar för tystnaden i skogarnas djup, där fjärilarnas vingslag alltmer blivit ett minne. Naturvårdsverkets rapport till EU, inskickad i augusti 2025, talar sitt tydliga språk: endast omkring 40 procent av Sveriges arter och 20 procent av livsmiljöerna har gynnsam bevarandestatus.

Det innebär att en majoritet av arterna riskerar att försvinna inom överskådlig framtid. I rapporten nämns särskilt fjärilar och vedlevande insekter som utsatta grupper. Samtliga fjärilsarter i Sverige bedöms ha dålig bevarandestatus.

Det handlar om arter som en gång fyllde våra sommarängar, men som nu trängs undan i takt med att hagar växer igen och slåtterängar försvinner. Vedlevande insekter förlorar sina livsmiljöer när de döda träden försvinner. Ekarna, asparna och allt det som en gång var deras värld blir till tystnad.

Vi har lärt oss att naturen är någon annans ansvar, en gråzon vid sidan av våra liv. Men varje gång vi hugger utan att fråga vad som levde där, river vi ut sidor ur vår egen historiebok.

Inte ens havet är fredat. Tumlaren i Östersjön – en liten val som länge varit vår stilla följeslagare – ser sin existens hotad, decimerad av bifångster i fisket. Och vikaren, vår minsta sälart, föreslås nu rödlistas nästa år.

Samtidigt har Naturvårdsverket beslutat om skyddsjakt på tvåhundra individer. Det är en paradox som avslöjar vår tids brist på konsekvens: vi sörjer förlusten av arter med ena handen och skjuter med den andra.

Men det finns också berättelser om hopp. Uttern, som en gång nästan försvann, har gjort en stark återhämtning tack vare renare vatten och målmedvetna naturvårdsinsatser. Och bävern, en gång utrotad i nästan hela landet, har på ett sekel återtagit sina vatten och åter blivit landskapsarkitekt.

Dessa exempel visar att politisk vilja, kulturförändring och långsiktigt engagemang kan göra skillnad. I projekt där man nu arbetar för att rädda fjällräv, mnemosynefjäril och läderbagge syns också tecken på att trenden kan vändas. Att rädda några kan bli en väg att rädda många.

Samhället måste därför ställa frågan varför vi tillåter att så många arter dör ut. En orsak är att vi har gjort naturvärden till något sekundärt.

Tillväxt, kortsiktig nytta och urbanisering har vägt tyngre än tyst kunskap och långsiktig visdom. När betesmarker slutar hållas öppna, när gamla ekar huggs ned utan eftertanke, river vi ut sidor ur vår egen historiebok.

Om vi menar allvar med att naturen är en del av vår kultur, måste vi också handla därefter. Här är några steg vi kan ta:

• Berätta med hjärtat: Låt utterns återkomst, tumlarens tysta rop och fjärilarnas försvinnande bli teman i litteratur, film, konst och debatt. Vi behöver symboler som får oss att känna.
• Skydda naturarvet som kulturarvet: Behandla gamla hagmarker, myrar och eklandskap som lika självklara kulturarv som kyrkor och museer.
• Ge skolan naturens språk: Litteratur med fokus på ekologi, fältdagar och medborgarforskning måste bli vardag för barn och unga. Utan deras närvaro i ängar, skogar och åar förlorar vi nästa generation av väktare.
• Bygg med ekosystemen: I stadsplanering, lantbruk och arkitektur måste ekologiskt tänkande vara utgångspunkten – inte ett sidospår.

Kultur handlar i grunden om identitet. Om vi låter våra arter gå förlorade, förlorar vi också en del av oss själva. Författare, museer, konstnärer, skolor och medier kan inte ensamma stoppa förlusten, men de kan ge oss berättelserna som väcker vilja att agera.

För i slutändan är biologisk mångfald inte bara vetenskap, ekologi eller politik. Det är själva berättelserna vi ingår i. Och om vi inte skriver dem vidare, dör de – och med dem dör också en del av oss själva.