Mitt första och sista möte med en vild fjälluggla
Sveriges Naturs frilansreporter Adam Karls Johansson minns ett av sina mest sensationella fågelkryss, men sörjer nu, 26 år senare, fjällugglans utdöende i Sverige. ”Det är en väckarklocka om att något är fel med vårt klimat.”
Borta för alltid, så heter det vackra och samtidigt deppiga programmet från Sverige Radio. Det belyser arter som av olika anledningar inte längre finns på vår planet. Ofta har utrotandet av en art en koppling till människans framfart.
En av världens vackraste fåglar som du en gång kunde få syn på i Sverige anses nu utrotad. Inte borta från jordens yta men kanske borta från detta land för alltid.
Att fjällugglan inte längre flyger över våra fjäll gör mig ledsen och nyheten tar mig tillbaka till slutet av det förra århundradet. Någon månad före millennieskiftet fick min hemkommun Rättvik en ovanlig vit besökare – en fågel som få i min generation har sett i det vilda.
Fjällugglan i Rättvik såsom Adam Karls Johansson upplevde den 1999.
Många känner kanske igen fjällugglan från vita duken. Om man har sett filmerna om Harry Potter har man också fått stifta bekantskap med Hedvig, trollkarlens vita budbärare.
1999 såg verkligheten annorlunda ut för både fjällugglan som art och för mig personligen. Jag hade tack vare min morfar utvecklat ett stort intresse för naturen – ”överdrivet naturintresse” skulle en jägarbekant kalla det.
Medan mina jämnåriga spelade Counter Strike eller Tony Hawk vid skärmarna var jag ute med Rättviks ornitologgubbar och spanade fåglar. I slöjden skrev jag ”Berguv” på en skylt i stället för mitt eget namn och valde en fågelholk som pris när jag vann en skidtävling.
Jag minns ännu publikreaktionen: ”En holk!?”. Men i holken från skogsägarföreningen Mellanskog huserade senare både svartvit flugsnappare och blåmes. Det var också en tid då jägare i större utsträckning spikade upp holkar i skogen i stället för att fokusera på trofébilder.
Under en häckningssäsong vaktade jag pilgrimsfalksungar, och mitt naturintresse betraktades nog som rätt töntigt. Men för mig var det viktigt, ett intresse som jag nu för vidare till min son. Innan en lämning på förskolan i Solna 2023 såg vi en lappuggla och i samma kommun detta år såg vi en familj med kattugglor.
Gubben som vid millennieskiftet tog mig med för att se fjällugglan heter Stig Lindahl och är pensionerad polis. Av honom fick jag gamla exemplar av Fågelguiden och kunde markera en hel del nya arter i mitt anteckningsblock.
Fjällugglan är och förblir troligen mitt mest sensationella kryss. Jag var då lyckligt ovetande om klimatförändringarna och fjällugglans utsatta situation. Tack vare Bo Landin hade jag lärt mig om kemikalierna PCB, men det var snarare en solskenshistoria om rovfåglarnas återkomst efter att ha varit nära utrotning. När det gäller klimatet och våra ugglors situation finns det inget positivt.
2025 ser det betydligt dystrare ut, både globalt och lokalt. Förutom fjällugglan bedöms även tornugglan vara utdöd i Sverige.
Berguven, Dalarnas landskapsdjur, är på väg att försvinna från länet trots projekt att försöka bevara den. Personer som arbetat med att rädda pilgrimsfalken i Dalarna anser att det moderna skogsbruket är en av orsakerna till berguvens tillbakagång. Ytterligare en påminnelse om att något inte står rätt till i vår natur.
Att den fjälluggla jag själv fick se i Rättvik hade dött, troligen efter en kollision med en bil, var det ingen som berättade för mig. Långt in i vuxen ålder levde jag med föreställningen att den flugit norrut igen, att den kanske häckade någonstans på fjället och förde sina gener vidare.
Först på en studentfest i Uppsala, femton år senare, fick jag höra av en kille från Mora att fjällugglans liv i Rättvik hade tagit slut (den 2 december 1999, enligt tidningsklipp). Känslan jag då kände kommer nu tillbaka när fjällugglan officiellt förklarats utrotad som art i Sverige.
Bakom försvinnandet ligger ett förändrat klimat och uteblivna lämmelår. Lämlar krävs för att fjällugglan ska kunna häcka.
Fjällugglan är bara en art, tänker kanske någon. Men den vita ugglan berättar något om vad som håller på att ske: om oljebolag som sätter agendan på klimatmöten, ökande utsläpp och knoppar som brister i Albyskogen redan i november.
När en fågel, som funnits här sedan inlandsisen försvann, inte längre finns kvar har något gått förlorat. Fjällugglan är bara en av många arter som dukat under i det sjätte massutrotandets kölvatten.
Fjällugglan finns visserligen på andra platser i världen, men den är förmodligen borta för alltid i Sverige. Det är en sorg – men också en väckarklocka om att något är fel med vårt klimat och att mer måste göras.
