Låt nya frön slå rot

Det finns en gråt vi måste gråta
en sorg som kräver utlopp;
stammarna, mossan, de täta kronornas svalka
gläntorna vi vilat i
blåbärsrisens solmogna bär
den skrovliga bark som tröstat våra händer
tallhedarna som markberedarna plöjt i såriga fåror
myceltrådar som kapats av; familjeband som inte längre kan lagas
arter som saknar habitat
när deras hem ligger staplade i timmertravar, blir till staplar av engångsvaror
i en tid där vi tar mer än vi behöver, där vi tror oss behöva mer än den evighet vi redan är en del av en tid av ständig hunger
där vi konsumerar varandra utan att se att det vi saknar mest inte kan köpas för pengar
att vår individualism inte gör oss fria, bara ensamma, bara avstängda
aldrig var vi ämnade att klara oss själva
vi är ämnade att vara skog
och vi rämnar när vi glömmer hur vi hör ihop

Det finns en gråt vi måste gråta, och det finns ett vrål som måste ut
över smärtan i att vara en del av eller bara stå och se på när världen förvandlas till aska framför våra ögon
när vi hugger ner hela livets träd, vägrar stanna upp, sluta låta käftarna gå, bara jagar efter nästa mål
lämnar inte ens smulor kvar på bordet

I hjärtat och öronen naturens dödsvrål som ekar genom söndertrasade kolsänkor och får marken att skälva
själva jorden häver sig; rosslande andetag från en bröstkorg med avbrutna revben
så mycket vet vi, så mycket har vi läst, ändå säger vi: någon annan gång, inte i dag
någon annan, inte jag
vad kan jag göra; en ensam människa av kött och blod
vem ska jag be om hjälp när fågelsången tystnat

Hör de fallna trädens tunga suckar bäras bort i vinden
se en ny morgon rodna av skam; ljus som färgar också våra kinder
den värld som bara förbränner kommer också att brinna
låt oss viska mjukt till stammarna när vi smörjer dem med balsam: snälla, lär oss nåt om fotosyntes
låt oss böja oss ner mot minnet av mossan med våra hjärtan förkrossade av skuld
lova att dagen vi dör ska vi villigt skänka våra kroppar till det nya livet
låt inga förluster ha varit förgäves; låt de utrotade arternas död bli grogrund för något nytt
låt oss se att det finns något annat än skam, något som växer i sammanhang
lägg örat mot marken
lyssna till hjärtslagen
som trots allt ännu vibrerar
av liv

Jag ställer mig bland stammarna, låter fötterna slå rot
ropar efter dig; du som också sörjer
kom ställ dig här bredvid mig så gråter vi ljus i varandras hjärtan
så lite är den värd, min ensamma styrka
för ensam är jag ingenting
men tillsammans är vi allt
låt oss regna mjukt från himlen
släcka den brinnande världen med våra tårar
jag kan vila i min egen litenhet när jag vet att vi är många
vi kan förlåta varandra det som inte kan förlåtas
och påminna varandra om en ny horisont

Sorgens tid är här och världen brinner
men en annan dag ska komma, när nya skott skjuter upp ur askan
om inget annat finns att hålla fast vid, finns ändå detta
till den dagen ska vi gråta de förlorade arterna, mänskorna, skogarna
vattna deras frön med våra tårar, låta deras växtkraft och motstånd leva vidare i oss

Vi som längtar något annat; låt våra röster klinga klart, inte slukas av bruset, larmet och oljuden
låt oss leda varandra in i ljuset, lysa vägen genom mörker och oro
låt nya frön slå rot och låt oss vattna dem med våra tårar
låt oss minnas det som gått förlorat, teckna lycka och välgång över det som finns kvar och skydda det med vår kärlek.