”Efter Tjernobyl var inte kärnkraften någon lösning på klimatkrisen”
Den 26 april har det gått 40 år sedan en reaktor i kärnkraftverket Tjernobyl exploderade med konsekvenser på inte bara hälsa och miljö i stora delar av Europa. Journalisten Fredrik Lundberg spårar de energipolitiska effekterna ända fram till i dag.
En ukrainsk soldat står vakt utanför kärnkraftverket i Tjernobyl, i april 2022.
Att kärnkraftsreaktorn Tjernobyl 4 exploderade, två gånger, för 40 år sedan berodde främst på att cheferna struntade i säkerhetsföreskrifterna. Reaktortypen hade specifika svaga punkter för säkerheten, men alla reaktorer är farliga om man inte följer regelverket.
I andra länder trodde varken politiker eller allmänhet på att det var ett isolerat sovjetiskt problem. Det var ju bara sju år efter härdsmältan i Harrisburg i USA.
Bara i Sverige, 150 mil bort, resulterade nedfall av cesium 137 i 300 döda i cancer, bedömde Strålskyddsinstitutet. Det politiska nedfallet blev också omfattande. Många länder omprövade sina kärnkraftsprogram.
Olycksåret 1986 föll den auktoritära Marcos-regimen i Filippinerna och med den landets kärnkraftsprogram, där en reaktor var färdig att tas i drift.
Bara i Sverige, 150 mil bort, resulterade nedfall av cesium 137 i 300 döda i cancer, bedömde Strålskyddsinstitutet.
Efter en folkomröstning i Italien 1987 beslutade man om att stoppa all kärnkraft (fyra reaktorer i drift och två halvfärdiga byggen).
En folkomröstning 1989 stoppade under långt tid all kärnkraft i Polen. Två reaktorer var under byggnation och ytterligare sex var planerade.
I det dåvarande Västtyskland tog Socialdemokraterna ställning mot kärnkraft. När partiet bildade regering med De gröna efter valet 1998 inleddes en avveckling. Den sista reaktorn stängdes 2023. I och med återföreningen av Tyskland stoppades ett stort kärnkraftsprogram i dåvarande Östtyskland med elva reaktorer, varav fem var i drift.
Tjernobyl var en av orsakerna till Sovjetunionens fall. Oljepriset halverades samtidigt, vilket ledde till en ekonomisk kris i Sovjetunion och dess klientstater. I Kuba avbröts bygget av två reaktorer 1991.
Litauen var 1986 en del av Sovjet, men blev några år senare en självständig nation. Här fanns två reaktorer i drift och en tredje under byggnation, alla av samma slag som i Tjernobyl. De stängdes på grund av EU-krav, den sista 2010.
EU tvingade också fram stängningar av äldre reaktorer i Slovakien och Bulgarien. Att Ukraina stängde de tre oskadade reaktorerna i Tjernobyl berodde också på tryck från EU.
I Spanien hade socialistregeringen redan infört ett stopp för ny kärnkraft 1985. Det befästes av Tjernobyl. Några reaktorbyggen avbröts och ytterligare andra har sedan dess stängt. De övriga ska stängas 2027–2035 om beslutet inte rivs upp.
I Belgien stoppades byggandet av en åttonde reaktor 1988. Flera beslut om avveckling togs, revs upp och togs igen. I slutet av 2025 var fem av sju reaktorer stängda.
1986 hade Sverige mest kärnkraft per capita i hela världen.
Men det tog också lång tid innan konsekvenserna av Tjernobyl landade. Många reaktorer byggdes klart och en del av dem som planerats likaså, men sedan tillkom väldigt få projekt. Flera reaktorer stängdes.
Innan olyckan hade USA 136 reaktorer i drift eller på gång, i dag är de 94. Storbritannien hade 41 reaktorer innan olyckan. Nu är det nio, och två nya reaktorer byggs.
1986 hade Sverige mest kärnkraft per capita i hela världen. Det svenska kärnkraftsbolaget OKG och moderata politiker ville ha ännu mer. Efter Tjernobyl var det i många år omöjligt att driva den frågan och av Sveriges då tolv reaktorer finns bara sex kvar.
Kärnkraftens nedgång i Europa och Nordamerika har under senare år vägts upp av mer kinesisk och rysk kärnkraft. Medan kärnkraften har gått tillbaka i Europa och Nordamerika har den fortsatt att växa i Kina och Ryssland. Av de 53 reaktorer som byggts under perioden 2020–2026 är samtliga tillverkade av statliga ryska, kinesiska och indiska leverantörer.
Sammanlagt har kärnkraften i världen legat ungefär stilla sedan 2006, i absoluta tal. I förhållande till världens totala elproduktion har den fram till i dag minskat från mer än 17 till 9 procent. Sol, vind och batterier växer mycket fortare.
Att så mycket kärnkraft ändå finns kvar i västländerna beror inte på att man byggt nytt utan på att man har förlängt livslängden från ursprungligen 25–40 år till nu 60–80 år, och höjt effekten så att man får ut mer el från samma reaktor. Det är inte hållbart.
Tillverkningsindustrin för kärnkraft i väst har i stort sett försvunnit. Det svenska bolaget Asea levererade till exempel sin sista reaktor 1985 och lade ner sin konstruktionsavdelning 1993. Japansk, brittisk, italiensk och kanadensisk kärnkraftsindustri har inte heller levererat mycket mer än powerpointpresentationer de senaste 25 åren.
I FN-rapporten beskrivs kärnkraften som ett miljöproblem snarare än en lösning.
Klimatfrågan slog igenom politiskt i och med en FN-rapport underledning av den dåvarande norska statsministern Gro Harlem Brundtland 1987. Det arbetet ledde fram till klimatpanelen IPCC och senare FN:s klimatkonvention. I FN-rapporten beskrivs kärnkraften som ett miljöproblem snarare än en lösning.
Trots detta har kärnkraften, gång på gång i land efter land, därefter lanserats som en lösning på klimatfrågan, men problemet är att kärnkraftens sentida vänner oftast inte är trovärdiga som klimatvänner. Antingen förnekar de helt klimathotet, som USA:s president Donald Trump, eller så driver de politik som ökar utsläppen, som den svenska regeringen.
