En annan andlighet

Det är sommar på västkusten, vi tar båten över till Brattön. Det är ingen slump att jag vill dit just i år.

Som präst och teologiprofessor med fokus på ekologi har jag ägnat många timmar under året åt Svenska kyrkans omställning av sitt skogsbruk. Skrivit debattartiklar, samtalat, föreläst och hjälpt församlingar och samebyar att skriva remissvar, men samtidigt har forskarens frågor vuxit inom mig: Varför är Svenska kyrkan, som är så etiskt och ekologiskt medveten, inte bättre på att vårda sina skogar än andra?

Hur kunde Sverige, ett samhälle som värnar natur och jämlikhet, bli ett av världens mest ”framgångsrika” när det gäller skövling av skogar och marker, med Sápmi och stora delar av landsbygden som offerzoner? Finns det svar på Brattön?

På jakt efter heligt träd

Berget på Brattön har kallats ”Blåkulla” sedan 1600-talet, därifrån sade man sig se häxor flyga ut under skärtorsdagsnatten. Men när vi vandrar mellan mossbeklädda stenar är det inte häxornas tillhåll vi letar efter, i stället är vi på jakt efter det heliga trädet ”Store almen”. Ett träd som man skulle hålla sig väl med för att inte drabbas av olyckor och elände. Jag har tagit med en extra flaska sötvatten, det har varit en torr sommar. Men kan jag som är präst verkligen offra sötvatten till ett heligt träd? Är det inte lite okristet, liksom nyandligt eller naturreligiöst?

Min senaste bok, Marken, andligheten (Polaris, 2024), handlar om gränslandet mellan samisk och majoritetssvensk kultur. Att arbeta med den och med försoningsprocessen mellan samiska folket och Svenska kyrkan har gjort att jag nu ser aspekter av nordisk kultur som jag inte såg förut. Som att det varit viktigt för oss i Norden att skilja mellan det som är naturreligion och folktro och det som är religion och tro. I den kultur som har format mig finns nedärvda idéer om att urfolkens andlighet gränsar till folktro och vidskepelse medan majoritetsbefolkningens kristendom är lite mer civiliserad, utan naturmystik och hokus pokus.

Vilken andlighet är värd respekt?

Jag har fått lära mig att det finns en andlighet värd respekt, och en som inte riktigt är det. När samiska företrädare beskriver sina marker som heliga är det därför lättare att vifta bort än om en präst hävdar att en kyrkobyggnad måste hanteras på ett visst sätt. (jämför flytten av Kiruna kyrka med gruvdebatten). Samtidigt kan företrädare för kyrkan, när de vill ställa om skogsbruket radikalt, även de viftas bort som irrationella ”trädkramare”. Hur kommer det sig?

Delvis beror det på tankar som har präglat Sverige sedan landet blev lutherskt under Gustav Vasa. Den samiska teologen Tore Johnsen beskriver till exempel en stark komponent av demonologi, alltså en viss lära om demoner och farliga andar, som gjorde att både traditionell samisk religion och den framväxande samisk-kristna religionen förföljdes och kriminaliserades (Sámi Nature-Centered Christianity, 2022).

Visst hade liknande tankar funnits under den katolska tiden, men det finns aspekter av det lutherska som gör att de förstärks. De drabbade samisk kultur, men slog även mot andra folkliga föreställningar.

1600-talets tankar sätter spår

Med det lutherska kom dessutom en striktare åtskillnad mellan naturligt och övernaturligt och naturen började ses som fri från allt som har med andlighet att göra. De latinska begreppen uti (att använda) och frui (att njuta av) organiserade världen:

Till kategorin uti hörde sådant som människan kunde bruka, utvinna och på olika sätt använda sig av. Bara det som föll under kategorin frui ansågs andligt och ha ett egenvärde och det var inte den fysiska världen.

Jag tror att de här föreställningarna lever kvar i det sekulära Sverige, om än ofta omedvetet. När samiska företrädare talar om gruvbrytning som ingrepp i heliga marker eller när präster vill att träden ska få stå orörda, då viftas deras argument bort på ett sätt som skulle göra 1600-talets teologer nöjda.

En annan andlighet lever vidare

För vår tids skogsindustri tillhör träd och marker uti, precis som de gjorde för reformationens teologer. När samiska teologer eller miljömedvetna präster beskriver en andlighet som sitter i markerna krockar det därför med djupt liggande föreställningar i nordisk idéhistoria.

Men så måste det inte vara. Andra sätt att förstå andlighet finns och har alltid funnits, även i det lutherska. Efter föreläsningar som jag har hållit om koloniala djupstrukturer i nordisk kultur har många kommit fram med andra berättelser. Som den pingstpastor som menade att ett visst träd i trakten var särskilt effektivt för bön. Lokala, folkliga bruk och föreställningar lever vidare, också i den svenska majoritetskulturen och dess subkulturer.

Att låta naturen bli helig igen

Tillbaka till Brattön. En hund springer ut ur en trädgård, jag kallar in min unga labrador. En äldre dam kommer ut ur det vita trähuset. Medan hundarna hälsar passar vi på att fråga henne om öns mytologi.

”Nja, Store Almen är svår att hitta, den ligger så oländigt till”, säger hon. ”Och Blåkulla då? Brukar du flyga med de andra på skärtorsdagarna?” skojar vi. ”Inte längre, jag har så ont i höften”, säger hon med glimten i ögat.

Någon timme senare har vi klättrat uppför och kommit ner i en sänka. Där står en gammal alm, vissa grenar böjer sig åter mot jorden och vilar mot marken, men den lever. Något får oss alla att tänka samma tanke: Här är den.

Min svägerska tar fram mobilen och börjar filma medan jag plockar fram den extra vattenflaskan. Jag skämtar in i kameran medan jag häller sötvatten över rötterna. Visst är det en lek, men det är också en motståndshandling. Vår sommarvandring på Brattön är vårt sätt att komplettera en kultur med en andlighet där träd har kommit att ses enbart som resurs. Där levande organismer betraktas som något för människan att nyttja, inte som varelser att vårda. Ett sätt att låta det som länge betraktats utifrån ekonomiskt värde åter få bli heligt.

Petra Carlsson Redell är professor i teologi vid Enskilda högskolan Stockholm och forskningsledare för Centrum för teologi, ekologi och kultur (CTEC). Hon är präst i Svenska kyrkan och författare, hennes senaste böcker heter Marken, andligheten (Polaris, 2024) och Gråstensteologi (Argument, 2023).